Mitt år som sökande

Ni kommer väl ihåg att tiden inte är linjär?

---

Vi gör oss snygga och åker iväg på bjudning, sedan kanske vi ses på stan.

Gott nytt år!

Det har periodvis funnits en aktiv feminist inuti mig. En som hatade porr så till den vida grad att det enda rätta tycktes vara att sexvägra. Så länge grabbarna slängde sig med porrinfluerade moves skulle jag fanimej inte vara en del av det. You know... "bär inte päls ens om det är fuskpäls då det kan inspirera vissa att fortsätta stödja äktapälsindustrin"-attityd. Fast med hela den sexuella grejen.

Sedan började jag ha sex ändå, och efterhand fick det gärna komma med porriga inslag. The more the merrier, var det nån som sa.
Inte folkmängdsmässigt då, utan more som i delen dirt.

Idag pratade jag och min kära om ungdomars slit med att komma undan med porrkonsumtion när de bor hemma. Minns ni hur det var?
Fan, sexan körde ju mjukporrfilm vid midnatt varje fredag vill jag minnas, och vem lärde sig inte bli en mästare på att snabbyta kanal? Och de som inte hade tv1000, vem av er såg inte de inverterade filmerna bara för att det åtminstone gick att få en glimt av vad som försiggick? Alla gör det, ingen erkänner det.

Haha, ja. Det var fina dagar. Spännande - eller mycket roar de små.

Numera är min inställning till porr rätt neutral. Jag kommer inte ens att gå in på debatten om porrindustrin och mentalt förtryckta tjejer. Den känns förlegad. De som fortfarande diskuterar den lever i en förvriden bild av en utopi som känns så världsfrånvänd att jag inte ens skrattar. Där var punkten.
När jag ser det så kan jag inget annat än att glädjas åt att mitt i all denna existentiella förvirring, utanförskapskänsla och individmentalitet så finns fortfarande få saker som binder oss alla samman, få saker där vi fortfarande kan gå tillbaka till våra mest primitiva stadier och höra ihop med varandra. Vi äter och vi har sex. Mat och sex. Förneka er aldrig den rätten. Sinnlig njutning i toppklass.

Mina barn ska få ha nycklar på rummet - no questions asked.

Over and out.

Här är hans svar på mitt inlägg "Det brast tillslut!"

"Alltså, i två 100cm sängar som är placerade bredvid varandra, med två uppsättningar av sängkläder och täcke. Inte i samma dubbelsäng med ett täcke. Det kan iof vara mysigt och helt platoniskt, ja, men mina kärleksceller skulle minst sagt göra uppror på en molekylär nivå, varpå de fysiska följden skulle vara multipla strokes och en å annan organsvikt. Nemen, Platon i all ära men ligga och skeda gör jag bara med en person... eller träd om jag är riktigt full."

Vem kan inte älska någon som skedar träd? Liksom.

Jag, mamma och Filip låg i lördags i dubbelsängen och eftersom att jag är sjuk så kände jag mig lika liten som Filip, så mamma fick läsa för oss båda. Hon läste i en barnfaktabok som heter Farliga djur, och efter att ha läst om flodhästar och geparder och fåglar med klor så kom vi till sista kapitlet som hette "Vilket är det farligaste djuret av alla?" och i svaret förkunnades såklart att det var människan. Vi skövlade skogar, dödade andra djur, startade krig och släppte ut avgaser. Filip sa "Näe, människor är inte farliga!". Jag sa jo och tryckte på med denna cynism en stund innan jag insåg att pojken har en vacker barnslig naivitet och bara för att jag är avundsjuk som inte har kvar den så betyder inte det att han måste mista sin.

Igår var jag ut första gången vid halv tio på kvällen för en promenad med Lex. Det är det värsta med att ha djur, att oavsett hur dålig eller nedstämd man är så finns det aldrig en utväg från att gå ut med hunden. Jag gick omkring på gångvägarna här på Anderstorp när jag plötsligt långt framför oss såg två ungdomar med skejtarjackor och häng, typ som killarna jag själv hängde med för åtta år sedan. De gick ganska sakta och stannade upp ibland. Jag kände inte att jag var stark nog att ta mig ur ett eventuellt mordförsök, så jag vek av och gick in på ett bostadsområde. Jag kom ut från det här bostadsområdet på de ödsliga gångvägarna igen och spanade om de hade gått vidare när jag såg att de inte alls hade kommit långt. Jag såg dem som rovdjur som satt i bakhåll i väntan på ett byte. Det var skitjobbigt, för de liksom blockerade vägen jag var tvungen att ta för att komma hem och mina luftrör mådde inte alls bra av den extra tiden utomhus. Jag visste att de hade sett oss så jag vågade inte lämna husområdena och de hade satt sig ner på några cementsuggor ganska precis vid vår lägenhet, så det hela slutade med att jag gick runt hela området för att kunna gå in på vår gård från den sidan de inte satt på.
Jag har ingen aning om varför jag blev så rädd, men jag tror att det var deras extremt konstiga rörelsemönster. De verkade inte ha något mål med sin vandring.
Just då förbannade jag allt, för det suger att man ska behöva ta omvägar och tänka ut flyktplaner för att inte bli dödad, i sin egen hemstad dessutom. För det vet jag ju att jag hade blivit. Obviously.

Tyvärr Filip. En dag kommer jag att berätta precis hur farliga människor är. Ungefär i samma tid som du lär dig att läsa nyheterna, för då finns inte längre någon censur. Här nedan ser ni beviset som bekräftar alltihopa:
http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article212110.ece

Min julafton såg väldigt annorlunda ut.
På morgonen åkte jag och mamma till mormor som är dålig. Vi åt en liten jullunch och gav mormor hennes julklappar.
Därefter åkte vi till min mosters stora norrbottensgård där också min syster, svåger och syskonbarn, kusin med trolovade och morbror också var. Vi åt blodpalt vid ett vackert dukat bord och sedan åkte min syster till min svågers familj. Vi andra satte oss och såg Kalle och alla somnade i soffan. Då får ni en ungefärlig bild av hur avslappnande omgivningen var. Glömt allt som heter julstress. När vi vaknade åt vi fika och kaffe och sedan åkte jag och hämtade min far som varit ensam till klockan 17. Jag och han åkte till min svågers familj och åt klassiskt julbord och lekte med barnen. Vid nio på kvällen åkte vi vidare till min systers hus och mötte upp mamma igen för julklappsöppning. Jag, syrran och mamma gick sedan ner i gillestugan och sjöng ABBA-singstar. Erika, min vän, ringde och fick höra i telefonen när vi sjöng och jag tror att det gav henne lite ljus i julenatten.
Det hela var väldigt fint men rörigt, dock den första julen utan plötsliga känsloutbrott.

Jag fick en väldigt oväntad julklapp av min mor; en ukulele. Jättefin, svartlackad, men svårstämd. Fick en massa mössor och vantar och kläder och presentkort och pengar och en ny plattång och en bok som vunnit årets debutantpris av Amanda Svensson.

Det här skrev jag enbart för att jag förhastade mig och sa att jag skulle berätta om julen förut, men jag har verkligen inte orkat och att utläsa ur denna totalt omålande beskrivning så orkade jag inte nu heller, men sagt är sagt och ska slippa sägas igen. Eller så.

Just nu har jag panik. Inte den vanliga "vad ska vi göra med livet?"-känslan, utan rent av "FAN OCH SATAN VAD HÅLLER JAG PÅ MED!!!"-panik.

Nedan följer en lista som skulle göra den mest stabila orolig:
1. Jag blir arbetslös den sista december, alltså om tre dagar, och jag har ingen rätt att stämpla.
2. Jag och Lina ska ha flytta ut och städat rent lägenheten till den 15:e januari.
3. Än värre är att mamma vill ha mig i sin hemtjänstgrupp, så jag ska få inskolning där och börja gå på schema den femte januari i några veckor framåt, men när var den inskolningen tänkt att hinnas med?
4. Om jag nu mot förmodan hinner inskolas till den femte så att jag kan börja på schemaraden innebär det alltså att jag får ungefär en eller två nätter med Shayan innan jag åker tillbaka till Skellefteå "för gott".
5. Om jag nu åker tillbaka till Skellefteå för arbete, när ska då lägenheten hinnas packas ihop och flyttas ifrån?
6. Var ska jag bo? Hos mamma eller med Erika i en lägenhet som vi hyr i andra hand i några månader?
Om jag nu flyttar ihop med Erika, tänk om jag inte klarar av att bo kvar så länge som vi hyr?
7. Vill jag vara här överhuvudtaget?

I fredags jobbade jag på min gamla arbetsplats; hemtjänsten. Ingen hade dött sedan sist. Det känns både fint och vemodigt.
Jag jobbade över en timme och sedan körde jag hem till mamma. Vi åt ostar och det kändes dumt att lämna henne, men jag ville verkligen hinna se min vän Erik från Göteborg som var hemma över jul, så iväg bar det till O'learys.

Jag hade varit lite rädd för att träffa honom, för det värsta jag vet är saknad. Så länge vi aldrig ses eller hörs så är det enda som finns kvar fina minnen, men återföreningen får mig varje gång att förstå hur många människor jag inte har i min närhet som jag skulle önska fanns där.

Rädslan kändes dock dumdristig, för det hela var bara fantastiskt.
Vi drack några öl, och Malin och Erika var också där, liksom William som numera bor i Linköping. Efter några öl gick jag och Erik till hans föräldrahem och min taxi kom klockan fyra. Jag åkte hem och lade mig i sängen med mamma och systersonen Filip som sov här och mådde så bra.

Vaknade sex timmar senare och mådde inte alls så bra. Hade på de här sex timmarna hunnit få en rejäl förkylning, vilket inte är så oväntat i och för sig då hela min familj är sjuk.

Nu sitter jag mest här och saknar Shayan och önskar att någon skulle komma och underhålla mig. Min feber får mig att yra så jag behöver något att hålla fast vid. Tacka vet jag Ipren. Nu går jag tillbaka till sängen.

Underbart igår. Träffade sådana man tänkt på och sådana man glömt men blev ännu gladare av att se.
Blev arg och konfronterande men lyckades skapa något sorts samförstånd mitt i all nedstämdhet.

Idag har jag och Erika tagit en långpromenad tillbaka till efterfesten och hämtat min mobil och glasögon. Det är sex grader varmt här. Nu ska vi mysa innan jag börjar jobba klockan fyra.

Kärlek!

Eftersom att en av mina närmsta vänners mormor dog igår så blev det ingen fest för oss ikväll. Istället sitter vi här och pratar om livet och döden och kärlek och sex, alltså det som får oss att veta att vi är av den mänskliga rasen, och dricker öl, vin och sprit.

Vi mår bra. Vi mår under omständigheterna bra. De omständigheter som innebär att vi faktiskt är folk. Som jag sa till min ettåriga systerson när han grät igår:
"Är det jobbigt att vara liten?"
Jag svarade sedan mig själv med att säga att "det är okej för att det är jobbigt att vara stor också."

Idag, till min mor, sa jag någonting liknande. Hon är förkyld. Vår familjesituation är på ett sätt underbar och fantastisk maffiamässig, men även svår och psykiskt ansträngande. Jag sa "det är bara så eländigt att vara människa" och sedan skrattade jag och kände att det verkligen inte är hela världen...

Vi lever och vi låter leva och jag älskar.

Just nu har jag återupptäckt kärleken till min närmsta människa Erika och även till Markus Krunegård.

Jag har också upptäckt att jag älskar Shayan mer än någonting jag någonsin känt förut. Vi skulle räkna upp våra tre största rädslor i någon sorts fyllelek, och min största var den att jag skulle ha HIV och att han skulle lämna mig på grund av det.

Den andra var att jag själv skulle dö på något smärtsamt sätt och den tredje var att han skulle dö.

Jag är så töntigt och märkvärdigt mycket kär. Även lite onykter, men det är inom parentes.

Puss på er.

Idag är det juldagen och det känns inte alls lika tomt och förbi som när jag var yngre.
Nu är det ganska härligt att ligga i soffan med mamma och veta att hela stressen är förbi.

Berättar om min kaotiska nomadjulafton senare.

Nu blir det långpromenad med Lex.

Jag och Shayan är officiellt ett par nu. Den 22/12 -08 ändrade vi vår relationshipstatus på Facebook till in a relationship with Shayan Rad, respektive Linn Hällgren. Det är tur att det finns så konkreta bestämmelser för när man får kalla sig ett par!

Nu blir det stan med Malin och Erika, ikväll födelsedagsfirande för min kära syster som blir 31! Oj vad tiden går.

And for the record så är "knulla" ett begrepp jag varken använder mig utav verbalt eller praktiskt.

I make love.

Sådetså.

Felsägningar är kompletta misstag och inget mer!

Här följer nedan en MSN-konversation mellan mig och Carlos tidigare idag.
Han bad först om julklappstips till tjejen (som inte är hans tjej) och jag gjorde mitt bästa fastän det enda jag vet om henne är just att hon är hans dejt. Jag tyckte att han kunde vara lika stor och hjälpa mig, och trots att han faktiskt har träffat Shayan och hört betydligt mer om honom från mig än vice versa, så verkade han tycka att han inte kunde bistå mig.

Ja, där hade ni bakgrunden.
Här har ni det fatala felet:

Linn säger: vad tycker du att jag ska köpa till honom annars? :-O
Swarley säger:  förlåt
Swarley säger:  var och duschade
Swarley säger: och rakade mig
Swarley säger: hmm
Swarley säger: alltså
Swarley säger: jag känner itne shayan de minsta
Swarley säger: du borde veta bäst som knullar honom..:P
Linn säger: hahaha känner jag honom???

Det finns ju här två saker att anmärka på. För det första så benämner en väldigt god vän till mig den jag älskar vid det bedårande uttrycket "han du knullar", vilket får mig att undra om jag borde överväga honom som vän eller mig som människa...
För det andra verkar jag inte tycka att jag känner den jag knullar (eller älskar) överhuvudtaget. Nej, för DET vore ju befängt.

(Tilläggas bör även att jag direkt efter att jag upptäckte min felskrivning lade till ett antal :D-smileys och nej-rop och "jag menade henne!".)

Over and out.

Eller som vi lärda säga: El-kraft-bortfall.

Anyhow. Idag kom jag från jobbet strax före tre. Vid sextiden sa vi att vi skulle hitta på något kul med de tre timmar som var kvar till dess att my love skulle iväg på sitt nattskift.
Sagt och gjort, men "vi skulle bara" före. Jag "skulle bara" gå i tvättstugan och han "skulle bara" sätta i en 2000 watts lampa i vägguttaget, så de resterande tre timmarna blev inget annat än att försöka blidka proppskåpet med föga framgång. Det var svart, svart och svart och där ute ven snön förbi i tjocka drivor.

Vi tände lite ljus och åt kall mat vid köksbordet och jag försökte läsa högt för honom ur boken jag läser nu och så bara fördrev vi tiden som jag tror att de gjorde före tv och you tube-klipp och stereo och bloggande. Det var så mysigt och upphetsande.

Yeah, you should try it.

Det var kul när Securitas kom för att ta en kik på säkringarna och såg alla de gigantiska strålkastarna som är installerade här i lägenheten inför kortfilmsfilmandet och sa "Jaha, det skulle fotas lite?"
"Nja, jag ska göra en film" säger Shayan och jag kommer uttrillande från sovrummet och det är röda ljus brinnande lite varstans. Jag ser det åtminstone framför mig.

Det kom till slut en elektriker på jour som fixade problemet lagom till att jag skulle bli ensam, så nu är äventyret förbi och jag ska gå och sova. Så fruktansvärt sjukt trött. Jag ser hålögd ut.

Imorgon arbete från 11-21, sedan lite stök och på tisdagmorgon som också är min systers födelsedag kör jag bilen till Skellefteå.

Sov gott!

Jag och Erika var just på bio och såg den tyska Die Walle om en lärare som genomför ett kontroversiellt experiment med sina elever. De blir fanatiska och vips så uppstår början till en ny diktatur. Det läskiga är att filmen är baserad på verkliga händelser i USA 1967. Men fan vilken känsla, vilka skådespelare, vilken psykologisk spänning. Go see.

Jag saknar Shayan så mycket just nu. Han jobbar natt och jag hatar, hatar, hatar det.

Igår åt vi ute på Costas. Jag och Erika satt en timme och väntade på ovan nämna herre, sedan åt vi grekiskt och drack alkoholfri öl innan vi körde hem igen. Jag och Erika småfestade för oss själva och tog sedan bussen in till stan och Scharinska. Vi åkte med reggaebusschauffören (se länk) http://www.facebook.com/home.php?#/pages/Reggaebusschaufforen/85680200073?ref=ts  vilket gjorde halva kvällen!

Det var ett stort gäng av gamla kändisar och ett bra liveband och vi dansade och skrattade och gick sedan i en trupp om minst tio för efterfest. En riktigt riktigt bra kväll, rakt igenom. Strax före fem åkte vi taxi hem och jag hann med att hålla ett ilsket tal om hur less jag är på att människor som vill samåka aldrig plockar fram börsen.

Idag har jag blviit förundrad över hur extremt händelselös en dag kan vara och ändå kännas bra och gå snabbt. Vi har gjort absolut ingenting. Ja, gått en promenad, käkat pizza, ätit på McDonalds, städat och diskat litegrann. Och så bion som avrundning. Hann med en timmes köpsug på Strömpilen också nu i afton.

Fan vad osammanhängande och halvdant det här blev.
Nu ska jag umgås med Erika som åker tillbaka till Skellefteå imorgon, sedan sova för att kunna stiga upp vid sex imorgon. Kram.

Just nu är jag så fruktansvärt ful.

Mitt ansikte ser ut som maten vi just åt på pizzabuffén.

Jag ska få mens men det är fan ingen tröst det heller. I morse var mina bröst typ en kupstorlek större.

Men det spelar ingen roll för nu ska jag åka och hämta Erika på bussen!

Tidigare idag har jag varit på Film Västerbottens kontor med Shayan som skulle hämta ljud- och ljusutrustning. Det såg inte alls lika glamouröst ut som jag tänkt mig att jobba inom filmindustrin... Det gjorde mig lite varmare i hjärtat när jag insåg att förmodligen ingen inte längtar till ledighet och semester under sina arbetsdagar.

Tack rättvisa!

Övervägande bäst - alla kategorier - just nu är Glasvegas. Visst, låtarna funkar, men det som gör det helt jävla fabulöst är skotskan.

Hur kan man lyssna på den här musiken utan att svepas bort av Trainspottingromantiken?
Berätta det för mig!

http://www.youtube.com/watch?v=Cf_YTwlD6aw

Igår upptäckte vi att en blodåder på vänstra sidan av min hals (alltså där man vanligtvis känner efter pulsen) syns genom huden. På min högra sida har jag redan fått utrett att de pulsslag man ser med blotta ögat är ofarliga. Aneurysm?
Nej, förmodligen bara en svullen lymfkörtel.
Idag syns det mindre, men däremot så kollade jag pulsen efter inte ens tio minuter på en trampmaskin nyss på gymmet, och det visade sig att den var uppe i 190 utan att jag ens kände att det var tungt...

Något fel med konditionen månne?

Natten fick inte erbjuda mig ens fyra timmars sömn ännu en gång, sedan upp kvart i sex och iväg på jobbet.
Jag minns inte sist jag sov minst sex timmar i sträck. Hur länge kommer jag att stå mig? Sätter ut oddsen när ni har börjat betta!
Jag undrar om jag blir psykotisk eller bara sådär härligt paranoid tillslut...

Min totala brist på inlägg i helgen och början av denna vecka har berott på både det värsta och det bästa. Jag skrev ett inlägg om ångest igår som jag inte törs publicera, sedan grät jag samtidigt som jag diskade och avslutade kvällen med ett långt samtal som resulterade i att mitt hjärta kom tillbaka till normal arbetstakt.

Idag har jag känt mig så lättat lycklig. Jag är nog rent ut sagt glad igen.

Att träffa Erika i lördags var helt underbart.
Vi luciavakade på en efterfest, men luciorna som kom i den tidiga morgontimman var blåklädda och hade emblem på jackan och sjöng inte de klassiska sångerna utan mer något jag inte kände igen med en text som liknade bannor och "sänk volymen"...




Två arbetspass kvar innan en veckas ledighet och julfirande i Skellefteå.
Jag tycker det blir överflödigt att skriva att jag längtar.
Kram

Jag lade precis ifrån mig boken efter att ha läst de sista raderna med tårar i ögonen och en önskan att kunna ge boken till min pappa.

Det skulle jag ju naturligtvis också, men den skulle bara gå till spillo då han inte läser.

Nej, det handlar inte om censuren i Kina, munkarnas diskriminering i Lima eller kurderna i Turkiet...

Det handlar om Idolfinalen. Så fruktansvärt, idioootiskt tråkigt och BANALT med två relativt okej good looks med riktigt bra röster som rör sig snygg på scenen.
Det enda Idol är för mig är kärlek så länge de individualistiska karaktärerna, som är nuttin' but just karaktärer (typ Lars Eriksson), är kvar. NU är det... en talangjakt där den bästa förmodligen vinner. *Ett sus av Oooh's and Aahhh's går genom publiekn*
Kommer ni att köpa skivan? Nej, tänkte det...

Jag dricker öl (Pripps Blå Pure) i min ensamhet och Shayan tar en powernap. Vi ska kanske på fest med kärlekstema eller så har vi privatfest med samma tema... Fnissfnissfniss.

Erika ringde och väckte mig i morse. Hon flög från något Afrikanskt land igår och nu satt hon på Arlanda i väntan på planet hem till Skellefteå.

Jag hade inte hört hennes röst på sju veckor och har inte sett henne på tre månader.

Jag längtar efter hennes leende, jag längtar efter hennes uppmuntrande ord och hennes raka åsikter, hennes tankar och hennes lojalitet. Jag längtar efter att få ge henne min. Imorgon får jag träffa henne.

Erika till höger


♥

Idag är jag inte längre den bittra och livslösa spillra av mig själv som jag blir ibland.

Jag och Shayan åt just saffranspannkaka med drottningsylt och lättvispad grädde samtidigt som vi lyssnade på Lou Reed.

Två dagarsdepressioner i all sin ära, men nu minns jag varför vi finns här och nu är jag glad igen.

Idag köpte jag och började läsa Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade.
Det är inte så mycket kvar trots de femhundra småtextade sidorna.

Det handlar om att leva med en alkoholiserad pappa, att vara less, ledsen och ätstörd, om att vilja försvinna men inte våga gå bort. Det handlar om oss allihopa. Typ. You know.

Nu ska jag lägga mig och fortsätta känna sympati med henne och inse att jag har det väldigt bra.

Vid åttatiden kommer världens vackraste från nattskiftet, in i sovrummet och förhoppningsvis ger mig ett leende och en kyss.

Jag vill bara somna nu och bli väckt.

Just nu känner jag mig bara så fruktansvärt matt...

Jag har börjat läsa igen.

När nattpersonalen kom till jobbet en kväll för att byta av mig så frågade hon om jag ville låna Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag har alltid velat se både filmen och läsa boken, så jag tackade ja och började läsa med detsamma. Trots att jag har jobbat åtta dagar i rad, festat två av dessa, tränat och älskat och gått promenader, lagat mat och diskat så har jag hunnit läsa. Jag tror inte att jag misstar mig om jag säger att det var dagen före lånet som jag pratade med en annan arbetskamrat. Vi pratade om böcker och jag sa att det verkligen inte finns tid. När arbetet och dagens alla måsten är avklarade så stupar man i säng och känner stressen över att genast falla i sömn för att klara av kommande dagens påfrestningar...

Jag har nu lyckligtvis kommit på att jag hade fel. Jag tror att det helt enkelt var länge sedan jag började på en bok som fick mig att vilja prioritera den före annat. Därmed kom jag på att jag i sanning är en romanläsare. Alla dessa skönlitterära chiclits och biografier om porrstjärnor och hemliga raggningssällskap... De väger för lätt.

Jag hade med mig boken i väskan som i sin tur alltid hänger med och direkt jag hade två minuter för mig själv så kom den fram. Litterärt så tilltalar den mig egenligen inte mer än andra nutida romaner, men berättelsen är så gripande och innehållet så intressant och karaktärerna så älskvärda att den fick bli min bästa vän i en vecka. Skillnaden från förut när en bok tog slut och den här gången var att jag nu inte kände sorg. Däremot kände jag en sådan enorm glädje över att återigen ha väckts av ljuset som finns att hämta i kulturen. Människan ÄR kultur.

Idag under de händelselösa stunderna på jobbet så kände jag det förut välbekanta och nu nya enorma suget efter någonting att läsa. Jag grävde i några skåp och valde tillslut ut Ro utan åror av Ulla-Carin Lundqvist. Ni vet, SVT-journalisten som 2003 fick sluta på grund av ALS. Hon dog nästa år. Det här är hennes berättelse av vad som händer i en människa som vet att hon ska dö.

Jag kände flera gånger hur ögonen tårades, men gick tillbaka. Tillslut började de droppa, efterhand rinna, senare strömma. Jag grät och grät och lade ifrån mig boken och grät. Jag tänkte på sjukdom och hur brutalt orättvist det är och att en miljard personer i världen svälter och att döden lurar runt varje krök och att världen är så mörk, så mörk just nu, jag tänkte på hur oväsentligt allting blir om man verkligen tänker efter och jag undrade HUR I HELVETE mina tankar gick när jag blev intresserad av mode och vad fan ska jag göra av mitt liv när ingenting betyder någonting och jag tänkte på Shayan och jag blev mer och mer och mer ledsen, jag tog mig för öronen och blundade och märkte efter ett tag att jag inte andades.

Jag lät det hela fortlöpa under ett tag tills min normala andningsrytm återinfann sig, ögonen började svälla men bli torra och jag insåg att nej - jag kommer att ta mig samman den här gången också. Huvudet gjorde lite ont och ögonen hade svårt att fokusera, men tillslut gick jag till min brukare och strök denne över håret och bara stod ett tag. Jag lät blicken fastna vid ingenting och kände mig så uttömd och så matt. Alla tankar som har gnagt i mig nu ett tag var bortblåsta och jag kände att marken fortfarande var kvar under mina fötter.

Hittade även denna novell! Måste erkänna att jag fnissar litegrann.
Den här skrev jag i årskurs 1 (hoppas att jag inte måste tillägga att det inte var i grundskolan, utan gymnasiet) och blev därmed min lärares favorit.



Flickan, längtan, Döden och Livet

Inte några få, utan ett otal gånger hade jag drömt om Döden, denna allsmäktiga härskare som varje människa löd under. Jag brukade föreställa mig honom lång, blek med utmärglade ansiktsdrag, isblå ögon och ständigt bärandes kostym.
Han hade flera tusen vigselringar på sina långa fingrar och på band hängandes runt halsen.
Det var ju trots allt denna man som skiljde alla vigda åt, åtminstone de som höll sina löften. Klart han bar alla ringar på sig, han var ju girig! Krävde allt man kunde ur en människa, krävde hennes själ.
Jag brukade hoppas att han skulle se ut som min föreställning, främst att han bar kostym. Det sista en människa ser är ju denna man, nog måste det vara lite högtidligt.

Jag låg i min säng, oförmögen att stiga upp. Mina tankar var oftast för stora för att benen skulle orka bära dem. Dagar då jag endast tänkte på små ting, näst intill obetydliga, så som morgondagg, älvens brus eller skön musik orkade jag stiga upp. Det vill säga om jag tyckte att det skulle löna sig. Jag menar att oftast spelar det inte någon roll ifall man går på teater eller lyssnar på radio, det är ändå bara tomhet i allt man ser och hör. Sinnlig njutning var något jag klarade mig utan, det skulle inte spela världen någon roll vart jag befann mig.
I mitt rum, i sängen, den käraste platsen på jorden, där var allting sant och äkta. Där framkallades mina egna tankar ur mitt eget jag och ingenting fanns där att locka mig till tomma tankar och känslor man egentligen inte känner som bara indoktrineras i varje människas undermedvetna av till exempel skådespeleri eller en melankolisk kärleksdikt.
Jag fick aldrig, eller mycket sällan, sådana känslor som får människor att begå underliga handlingar som att gifta sig av kärlek eller att studera sig till ett bra arbete av girighet för framgång och kapital.
Jag hade två välkända känslor, alltid framkallade av mig själv, vilka var dödslängtan och ångest. Jag tror att jag längtade till Döden, främst av det enkla skäl att jag var nyfiken på ifall han såg ut som jag tänkt mig. Att det var en man tvivlade jag aldrig på, med ett sådant storhetsvansinne och många gånger använt maktmissbruk han bar på.
Självklart längtade jag även för att jag tyckte synd om alla levande varelser, de som inte förstod denna tomma värld utan bara fortsatte leva sina påstådda liv som att de aldrig tänkte en djupare tanke än vilken mat de skulle laga till kvällens middag. Ofta blev mina sympatier för stora och det var då ångesten satte in. Vissa gånger blev jag nästan galen av denna pina som torterade mig till nästan overkliga grader av smärta, den gjorde mig splittrad och förvirrade mina tankar som jag annars brukade ha sådan ordning på. Ibland kunde jag nästan inbilla mig att jag ville leva i ett småborgerligt hem, ha äkta livslust istället för att se Döden som befriaren. Men nej, det skulle aldrig gå ty mina sinnen var inte skapade för denna värld, möjligtvis mitt rum, men ingen skulle någonsin förstå mig och jag skulle inte heller försöka förklara. Dock fanns det en person som jag visste skulle förstå mig, för trots allt var det honom allting handlade om. Döden, som alla ville nå. Detta är meningen med var levande varelses liv. Visserligen pågår det en tävling på vägen dit som går ut på att hålla sig vid liv längst på bästa möjliga sätt, men Döden är den alla dras mot, alla vill dit även om de inte är medvetna om det ännu.

Nu kände jag en avsky för denna totalt mål- och meningslösa tillvaro ingen förstår och de få som gör det ignorerar. Jag skulle inte vara kapabel till en fortsättning med denna sanning!
Mina ben var starkare än någonsin förut när jag nästan sprang till garderoben och tog fram ett hopprep jag lekt med som flicka, vilket inte var allt för många år sedan. Jag knöt snabbt ihop en ögla som jag övat på till denna dag som jag alltid vetat skulle komma.
Jag knöt repet runt bjälken i mitt tak och drog ut en pall från under mitt skrivbord, ställde mig på den och lade snaran runt halsen. Jag klev sakta ner från pallen eftersom att jag skulle kvävas och inte bryta nacken genom att hoppa. Nej, långsamt skulle det gå så att jag hann se Döden när han kom. Blod strömmade till huvudet men jag andades fortfarande. Inte ett långt tag hann gå innan dörren öppnades på glänt och en skallig, äldre man tittade in.
"Det är Döden jag väntar och inte dig!", skrek jag inombords eftersom att snaran satt för snävt för att jag skulle kunna skrika ut högt.
"Mitt barn, vad är det för dårskap jag ser?", frågade den rultiga mannen med mörkbruna ögon. "Förresten så är Döden upptagen just idag, å andra sidan hade jag inte låtit honom hämta dig ännu, du är bara barnet, livet har så mycket att erbjuda men du tar dig inte för av någonting alls. Bara ligger här i din säng och tycker synd om dig själv för att du skulle "veta så mycket mer än de andra". Det ska jag säga dig, att det är du som inte har förstått någonting! Inte någonting alls! Människorna, småborgarna som du generaliserar dem alla till, som försöker få ut något av livet, är de som har förstått vad jag vill ge er alla. Livet må vara meningslöst i det stora hela, då allt bara ska fortsätta snurra, men när du nu har livet kan du lika väl försöka vända det till din fördel, gör det till din vän! Döden kommer du få nog tid med sedan, kan jag lova, han kommer aldrig låta dig gå och hos honom tar aldrig någonting slut. Jag vet att du egentligen vill njuta, men att du aldrig har lärt dig, ingen har lärt dig för att ingen bryr sig! Det är inte något du skall klandra dem för, utan det är bara så människor är. Din existens spelar ingen roll för någon, mycket riktigt som du sagt, men din existens spelar dig själv roll, även fast du inte insett det. Det är livet som är gåvan och döden som är det stora hela, det oändliga som du aldrig kommer ifrån och döden får du tid med tillslut, så mycket tid att du önskar att du behållt livet än ett tag. Därför tar jag nu ned dig från ditt otäcka dödsredskap och låter dig slippa hjärnskador trots all syreförlust du bringat din hjärna. Jag ger dig en bit av mig själv, för att du nu skall börja leva och se det vackra i alla små ting, och en sak till: Sinnlig njutning är själens viktigaste födoämne, hur falskt det än må vara!" Så avslutade Livet sin predikan och försvann ut ur mitt rum.
Jag satt helt oskadad på sängkanten och kände mig nyvaken, men inte trött. Jag kände längtan, längtan till dans och sång, längtan till vått gräs mot bara fötter, längtan till kärlek och ömhet. Jag kände mig hungrig och insåg för första gången att jag skulle skaffa mig allt jag längtade till, att jag skulle göra det alldeles själv.

Och här är några utan tema... förutom möjligtvis EMO om man hade använt det begreppet då...

Att vara... och vilja

Tankar flyger inte
  - de kopplas
   enkelt eller avancerat
men fortfarande kroppsligt
runt i stora ledningar

  ett enda maskineri
  olika avdelningar

"faran är nära, pumpa ut lite adrenalin"

   styr mig som ett kommunhus
    allt jag är -- mina tankar -
  är jag skapad att bli

  allt jag vill
är att tänka som ni

Vägriktning

Vänd dig om! Stirra
Blinka för en hundradels sekund
Borta, allting är borta


Se framåt, försiktigt
Halvslutna ögon
Kisande, blunda
i någon minut
eller möjligtvis två
Fortfarande finns
det kvar

Vill du se?
Se, vad är det vi ser

Beror på vad kartan visar
Kanske kompassen har
förlorat sin magnetism
Utsliten
Nord och syd spelar
inte längre någon roll

Se framåt
Borta är det om du vänder om

Missförstådda är vi allihopa

Förtappade missfoster med varken hjärna,
vilja eller vett, varför kom ni hit?
För att störa mig i min midvårs
skönsömnsdvala fastän ni vet att jag inte
känner längtan, tänker ni ta mig dit?

Sannerligen missförstådda sanningsenlighet
som ni skapat av rädsla och okunskapsflod
Den ni vill trycka in i mig med,
för ni ser att jag lyckas styra utan
både kompass och mod.

Stackars ni missunsamma dårskapsprofeter
som bara rycker, anser och vet
Ni känner min person utan och innan
fast än ni vet inte vad ens jag heter.

 

Här är några andra dikter i urval... Förresten så är de inte alls skrivna under 2005. Det var däremot då jag publicerade dem på den där sidan... Någon gång under tidig gymnasial tid kom de däremot till.
Tillåt mig själv att le åt mindre Linn. Hon finns fortfarande kvar någonstans däri...

Kärlekstäcke

Imorse vaknade jag och kände redan de första två minuterna att det var en bra dag.

Tyvärr inte för alla. Det gör mig ledsen, fast med åren så verkar jag ha vunnit förmågan att känna utan att lida med.

Annat var det förut. Jag grät när jag läste om en kanin som blivit torterad i Bureå och när människor for illa på film, för att inte tala om gorillorna i De dimhöljda bergens gorillor. De bilderna jagade mig i flera år. En dokumentär om PETA gjorde mig så ledsen att även mamma som stod med ryggen mot teven och bara förmedlades innehållet genom att se mina ögon blev ledsen. När någon i min familj hade det svårt så kändes det ibland som att hela min värld skulle falla och första gången jag gjorde praktik inom äldreomsorgen så led jag för de gamlas skull så innerligt att jag under de tre veckorna hatade mitt liv.

Anarkisterna i Grekland, den 16-åriga killen och tjejen i Norge och hazarerna i Afghanistan, även om det är gammalt är idag, det som just nu får mig att fundera om någon överhuvudtaget har rätten att låtsas veta om vad begreppen medmänsklighet, respekt och kärlek är.

Ja, såklart det finns många som med gott samvete kan göra det, men vi andra...

Jag har nyss för femte eller sjätte gången sett Me and you and everyone we know. Det är en av de många filmer som jag vill visa för dem jag gillar, som en vacker och sällsynt upptäckt som blir ännu mer njutbar i sällskap. Fast, det handlar nog inte om att det ska vara njutbart för mig, det handlar om att jag vill dela med mig i helt ickesjälvcentrerad anda bara för att de förtjänar det.

Spoiler alert...

I en sekvens i filmen går den lilla sonen fram till en man som varje morgon i väntan på bussen står och slår på en gatluykta med ett mynt. Ett gällt och rytmiskt ljud.
"Why are you doing that?" frågar den lille.
Mannen tittar ner på honon och svarar, leende: "Just passing the time."

Vi gör det lite för mycket tycker jag. Får tiden att gå.

Jag försöker oftast göra det motsatta. Få tiden att stanna, hålla fast ögonblicken, hinna vara med.

Jag förbannar vetskapen om att allt en dag försvinner. Döden är kanske inte ett faktum som vi borde acceptera.

Idag på jobbet kom äntligen de inledande meningarna i min bok.

Jag satte mig med ens och uppspärrade ögon upp i sängen. Hjärtslagen hade på en millisekund gått från vilans lågmälda takt till att kännas framdundrande i hela kroppen. Hörseln var koncentrerad på ljudet. Det enda som hade brutit tystnaden och det enda som fortfarande hördes.
Jag klev ner från sängen och klädde hastigt på mig det som krävdes för att gå ut i vinternatten. Jag smög försiktigt för att inte väcka min mor, öppnade dörren, klev ut och kände inte kylan. Det enda som upptog mig var det odefinierbara ljudet av undergång. Jag visste inte hur, men jag visste att det var dags nu.
Jag tittade upp mot det månupplysta svarta.
Hjärtat ökade takt när jag stängde ytterdörren bakom mig.

Nu går vi till sängs.

Shayan vill inte vakna, men trots min längtan att äta lång söndagsfrukost, ta en promenad i skymningen, pussas och ha samma känsla som om vi hade en öppen brasa, så skulle jag inte för mitt liv väcka honom. Jag får väl... diska istället. Morgonpromenaden har jag redan tagit. Måste säga att Klappjakten, årets julkalender är hilarious. Jag gick med öronpropparna i och försökte hålla mig för skratt när jag gick förbi folk. Ibland misslyckades det.

Efter jobbet igår åkte jag hit, vi drack öl och tequila och åkte sedan iväg på en fest. Vi utmanade fundamentala att göra eller inte göra-ämnen i nya förhållanden, då vi gav oss på en man-woman-version av att kissa i kors. Det gick väl sådär.
Sedan blev jag lyckligare än jag redan var innan och jag älskar när det som känns äkta inne i dimman känns äkta dagen efter.

Vi åkte på TC och dansade, och jag borde verkligen ta en kurs eller tjugo. Kul hade jag dock. Vi åt efteråt på Max och fick höra en läskig historia om en kille som haft ett förhållande i fem år som nu tagit slut. Hur lång tid tog det att göra slut? Fem år.

I det sinnesläge jag befinner mig nu är det svårt att tänka på uppbrott.

Börjar jobba halv fyra idag. Ha en fin söndag!

Fan jag hatar det här.
Då hade hela lördagsdagen gått.
Jag hade tänkt läsa och mysa och gå en enormt lång promenad och åka och se på BJJ-tävling...
Nu har jag sovit. Jippie.

Börjar jobba om två timmar.
Dags att skynda igång med att ha kul då.

Igår kväll bestämde jag mig för att inte åka och se Markus i Skellefteå eftersom att det främst skulle bli för stressigt, sekundärt skulle jag inte få vara med Shayan knappt någonting och också för att Malin egentligen inte var så sugen på att gå. Det suger, men så länge jag desperat försöker förtränga tanken på vad jag går miste om så fungerar det. Tur att vi har försvarsmekanismer för diverse mänskliga katastrofer.
Det var dock värst imorse. Precis när jag släppt av Lex hos dagmatten och på vanligt manér kunde höja volymen i bilen så spelades låten vars titel jag har som rubrik... Jag ville nästan gråta litegrann. But I didn't!

Jag, Carro och henns flickvänner går istället på Scharinska och ser Kristet utseende. Eller, vadå "istället". Det finns ingen ens teoretisk chans att jämföra dessa två akter, men vi går dit!
Och det blir bra.
Förmodligen feministfritt.

Kram

"Nackdelen med det hela är att jag aldrig lyckats känna att jag skulle bli sugen på att missbruka något som faktiskt skulle vara bra för mig."






Hahaha, ha ha ha. Det känns som ett fatalt kognitivt misstag att beskriva fenomenet varför ett beroende uppstår med att personen är "sugen" på det. Ähh, underbar formulering. Ni som är värda att förstå förstår.

Det finns två typer av människor; de med missbrukspersonlighet och de som inte har det.

Fast eftersom att man kan säga att det finns två typer av människor och säga att de två typerna är allt från A- eller B-människor till sill- eller korvätarmänniskor, iakttagare eller imitatörer etc.etc. så finns det ju förmodligen ett antal dussin olika människor, men just nu ska jag prata om det första jag skrev..

Jag tillhör den första gruppen - de som blir beroende. Jag har missbrukat allt - men bara i korta perioder. Snus, cigaretter, fysisk beröring (inte av den tyngre sorten pervon, utan typ massage och något som jag kallar stryk. Någon, helst min käresta men även en vän går bra, stryker lätt med fingertopparna över ett område på kroppen, helst ryggen. Redskap som penslar eller fjädrar fungerar också!), alkohol, kärlek, vänner. Jag har knarkat bekräftelse och vissa låtar kan jag bli helt upphängd vid och lyssna tills de tar slut för mig och då dör de totalt vilket självfallet är sorgligt.

Visst, det är riskabelt att ha den här genen, jag menar heroin eller sprit vore ju hälsovådligt om jag skulle trilla in på det. Just därför gör jag dock inte droger alls - aldrig provat och kommer aldrig göra. Spriten har jag under ständig bevakning då vi har sorgliga fall i familjen.

Samtidigt så gillar jag det. Det får mig att känna mig passionerad. Lite svartvitt lagd sådär. När jag blir kär så blir jag det med bravur och när jag fuckar upp det så gör jag det rejält. När jag läser en bok som jag fastnar vid så verkar allt annat så obetydligt. När jag träffar en person jag tycker om så är denne aldrig okej utan fantastisk.

Nu får ingen känna sig obetydlig. Samtidigt är jag en bra människokännare och det är få som är fantastiska mer än vid första mötet.

Nackdelen med det hela är att jag aldrig lyckats känna att jag skulle bli sugen på att missbruka något som faktiskt skulle vara bra för mig. Typ avocado eller lax, eller träning. Jag har börjat träna ett flertal gånger, men det har hållit i sig i två, tre veckor då jag hårdkört och sedan totalkraschat. Då har det i och för sig alltid gällt hemmavideor eller joggingturer eller ett billigt gymkort till kvarterslokalens sunkiga maskiner.
Den här gången däremot känns det på ett annat sätt.
Sedan jag köpte kortet på IKSU i tisdags så har jag tränat tre dagar. Första med Carro, andra med Shayan och idag skulle jag och Carro dit igen, men hon behövde plugga. Gamla Linn hade definitivt sett det som en ypperlig chans att få ligga hemma i soffan och skylla på att jag var för ny att åka dit. Att jag inte skulle hitta eller att jag skulle slita sönder nacken för att jag använder en maskin katastrofalt fel... eller att jag helt enkelt inte är den där som kan visa mig fysiskt aktiv inför människor utan moraliskt stöd... Vad som helst.

Men nu ville jag verkligen röra på mig. Åkte dit. Parkerade och lämnade Lex i bilen.  Nästa dilemma blev mina hemmakvarglömda skor. Damn. Skulle jag vara ensam OCH i strumplästen? Det ser ju så tamt ut. Övervägde hur jag skulle göra. Uteslutet att köra hem och hämta skorna såklart. Jag gick in. Körde en timmes kondition och kände mig så glad över att jag dagligen visar tecken på att allt som jag ogillat med mig själv håller på att ersättas med sånt jag tycker om.

Nu ska jag packa ihop lite grejer och eventuellt diska bort litegrann. När varken jag eller Lina är hemma i dess bemärkelse så blir det liksom aldrig gjort...  Sover hos Shayan i natt fastän han jobbar. Jag vet inte riktigt varför det känns bättre. Lite mer som att vara med honom än att inte vara där kanske...

"He had a light around him that would chase off any winter."

Utan honom hade dagen bestått av illamående, trötthet och ett vinterdagsljus som redan har börjat svika.

Istället är det en morgon som är början till en fin dag.


Vi ska julhandla, träna och baka. Jag vill hinna på bio och se De ofrivilliga också, men det förslaget har jag inte lagt fram än.

Härligt med lediga dagar alltså!

 Jag har insett att många människor i Sverige går runt och liksom inte gör nånting. Ingenting alls. Vissa jobbar deltid på trettio procents sysselsättningsgrad och lever ändå. Jag försöker komma på hur jag ska kunna få det så. Förtidspension, sjukskrivning, socialbidrag? Ett alternativ är att missköta sitt jobb på ett sätt som inte riktigt går att ta på så att det finns en skälig orsak att avskeda en, utan mer diffust på ett sätt som bara skapar lite obehag hos ens medarbetare. Då får chefen dilemmat att ha kvar dig och få resterande personal missnöjd eller låta dig gå hemma med lön.

Där hade ni några tips från livscoachen!

Jag har nyss varit och tränat styrke på IKSU. Premiär för mig ikväll. Det tog alltså ett år för Linn att ens kliva innanför portarna på det enda ställe i Umeå som räknas höra till allmänbildningen... Jag stirrade och blev helt exhalterad över hur stort och high tech det var. Jag pekade och frågade och skrattade.

Jag har tränat så lite att idag när jag skulle handla in mig på gymmarkläder bad jag en expedit  om hjälp. Hon tog fram ett par shorts och jag frågade "Men är det ungefär sånt här folk brukar ha på sig?" så att jag inte skulle vara helt och hållet alienerad... Det fixade jag liksom utan att också SE helt felklädd ut.

Det blev mest kondition, axlar, insida lår och vader. Av någon anledning.
Tänkte fråga Shayan om hjälp med lite PT. Shayan? [insert butterly eyelashes here

Nu måste jag äta något. Jag och Shayan (Shayan, Shayan, Shayan. Min mamma kallade mig beroende... eh, nooo...?) åt kebabpizza till brunch och det är det jag har stått mig på hela dagen.

MAT!