Mitt år som sökande

Hittade även denna novell! Måste erkänna att jag fnissar litegrann.
Den här skrev jag i årskurs 1 (hoppas att jag inte måste tillägga att det inte var i grundskolan, utan gymnasiet) och blev därmed min lärares favorit.



Flickan, längtan, Döden och Livet

Inte några få, utan ett otal gånger hade jag drömt om Döden, denna allsmäktiga härskare som varje människa löd under. Jag brukade föreställa mig honom lång, blek med utmärglade ansiktsdrag, isblå ögon och ständigt bärandes kostym.
Han hade flera tusen vigselringar på sina långa fingrar och på band hängandes runt halsen.
Det var ju trots allt denna man som skiljde alla vigda åt, åtminstone de som höll sina löften. Klart han bar alla ringar på sig, han var ju girig! Krävde allt man kunde ur en människa, krävde hennes själ.
Jag brukade hoppas att han skulle se ut som min föreställning, främst att han bar kostym. Det sista en människa ser är ju denna man, nog måste det vara lite högtidligt.

Jag låg i min säng, oförmögen att stiga upp. Mina tankar var oftast för stora för att benen skulle orka bära dem. Dagar då jag endast tänkte på små ting, näst intill obetydliga, så som morgondagg, älvens brus eller skön musik orkade jag stiga upp. Det vill säga om jag tyckte att det skulle löna sig. Jag menar att oftast spelar det inte någon roll ifall man går på teater eller lyssnar på radio, det är ändå bara tomhet i allt man ser och hör. Sinnlig njutning var något jag klarade mig utan, det skulle inte spela världen någon roll vart jag befann mig.
I mitt rum, i sängen, den käraste platsen på jorden, där var allting sant och äkta. Där framkallades mina egna tankar ur mitt eget jag och ingenting fanns där att locka mig till tomma tankar och känslor man egentligen inte känner som bara indoktrineras i varje människas undermedvetna av till exempel skådespeleri eller en melankolisk kärleksdikt.
Jag fick aldrig, eller mycket sällan, sådana känslor som får människor att begå underliga handlingar som att gifta sig av kärlek eller att studera sig till ett bra arbete av girighet för framgång och kapital.
Jag hade två välkända känslor, alltid framkallade av mig själv, vilka var dödslängtan och ångest. Jag tror att jag längtade till Döden, främst av det enkla skäl att jag var nyfiken på ifall han såg ut som jag tänkt mig. Att det var en man tvivlade jag aldrig på, med ett sådant storhetsvansinne och många gånger använt maktmissbruk han bar på.
Självklart längtade jag även för att jag tyckte synd om alla levande varelser, de som inte förstod denna tomma värld utan bara fortsatte leva sina påstådda liv som att de aldrig tänkte en djupare tanke än vilken mat de skulle laga till kvällens middag. Ofta blev mina sympatier för stora och det var då ångesten satte in. Vissa gånger blev jag nästan galen av denna pina som torterade mig till nästan overkliga grader av smärta, den gjorde mig splittrad och förvirrade mina tankar som jag annars brukade ha sådan ordning på. Ibland kunde jag nästan inbilla mig att jag ville leva i ett småborgerligt hem, ha äkta livslust istället för att se Döden som befriaren. Men nej, det skulle aldrig gå ty mina sinnen var inte skapade för denna värld, möjligtvis mitt rum, men ingen skulle någonsin förstå mig och jag skulle inte heller försöka förklara. Dock fanns det en person som jag visste skulle förstå mig, för trots allt var det honom allting handlade om. Döden, som alla ville nå. Detta är meningen med var levande varelses liv. Visserligen pågår det en tävling på vägen dit som går ut på att hålla sig vid liv längst på bästa möjliga sätt, men Döden är den alla dras mot, alla vill dit även om de inte är medvetna om det ännu.

Nu kände jag en avsky för denna totalt mål- och meningslösa tillvaro ingen förstår och de få som gör det ignorerar. Jag skulle inte vara kapabel till en fortsättning med denna sanning!
Mina ben var starkare än någonsin förut när jag nästan sprang till garderoben och tog fram ett hopprep jag lekt med som flicka, vilket inte var allt för många år sedan. Jag knöt snabbt ihop en ögla som jag övat på till denna dag som jag alltid vetat skulle komma.
Jag knöt repet runt bjälken i mitt tak och drog ut en pall från under mitt skrivbord, ställde mig på den och lade snaran runt halsen. Jag klev sakta ner från pallen eftersom att jag skulle kvävas och inte bryta nacken genom att hoppa. Nej, långsamt skulle det gå så att jag hann se Döden när han kom. Blod strömmade till huvudet men jag andades fortfarande. Inte ett långt tag hann gå innan dörren öppnades på glänt och en skallig, äldre man tittade in.
"Det är Döden jag väntar och inte dig!", skrek jag inombords eftersom att snaran satt för snävt för att jag skulle kunna skrika ut högt.
"Mitt barn, vad är det för dårskap jag ser?", frågade den rultiga mannen med mörkbruna ögon. "Förresten så är Döden upptagen just idag, å andra sidan hade jag inte låtit honom hämta dig ännu, du är bara barnet, livet har så mycket att erbjuda men du tar dig inte för av någonting alls. Bara ligger här i din säng och tycker synd om dig själv för att du skulle "veta så mycket mer än de andra". Det ska jag säga dig, att det är du som inte har förstått någonting! Inte någonting alls! Människorna, småborgarna som du generaliserar dem alla till, som försöker få ut något av livet, är de som har förstått vad jag vill ge er alla. Livet må vara meningslöst i det stora hela, då allt bara ska fortsätta snurra, men när du nu har livet kan du lika väl försöka vända det till din fördel, gör det till din vän! Döden kommer du få nog tid med sedan, kan jag lova, han kommer aldrig låta dig gå och hos honom tar aldrig någonting slut. Jag vet att du egentligen vill njuta, men att du aldrig har lärt dig, ingen har lärt dig för att ingen bryr sig! Det är inte något du skall klandra dem för, utan det är bara så människor är. Din existens spelar ingen roll för någon, mycket riktigt som du sagt, men din existens spelar dig själv roll, även fast du inte insett det. Det är livet som är gåvan och döden som är det stora hela, det oändliga som du aldrig kommer ifrån och döden får du tid med tillslut, så mycket tid att du önskar att du behållt livet än ett tag. Därför tar jag nu ned dig från ditt otäcka dödsredskap och låter dig slippa hjärnskador trots all syreförlust du bringat din hjärna. Jag ger dig en bit av mig själv, för att du nu skall börja leva och se det vackra i alla små ting, och en sak till: Sinnlig njutning är själens viktigaste födoämne, hur falskt det än må vara!" Så avslutade Livet sin predikan och försvann ut ur mitt rum.
Jag satt helt oskadad på sängkanten och kände mig nyvaken, men inte trött. Jag kände längtan, längtan till dans och sång, längtan till vått gräs mot bara fötter, längtan till kärlek och ömhet. Jag kände mig hungrig och insåg för första gången att jag skulle skaffa mig allt jag längtade till, att jag skulle göra det alldeles själv.