Mitt år som sökande

Frågan är om man överhuvudtaget får erkänna att man uppskatta Nietzsche om man vill fortsätta kalla sig jämlikhetsfrämjare? (Klart vi inte använder feminist, det ordet är ju totalt uttömt vet ju alla.)

Här är ett fåtal bilder från vår semester;


Vi poserade med strutsar


Vi dansade till Mora Träsk


Vi hittade en gräshoppa


Shayan rökte cigarr och såg ut som Che


Vi tog bilder med Loke (Se och lyssna nedan!)




Vi åkte karuseller på Grönan och väntade till efteråt med uttrycken


Vi åt skitäcklig mat



Vi skrattade på Lustiga huset


Vi var kära

Hej!

Kant menar att "skalliga har inget huvudhår" är exempel på en analytisk sats a priori, alltså en sats som är sann på grund av ordens betydelse och är så oavsett erfarenhet, vilket andra skulle ifrågasätta, eftersom "skallig" betyder just att man saknar huvudhår. Ingen kan däremot ifrågasätta huruvida den är analytisk, bara om den skulle vara så oavsett empirin..
Fan jag måste läsa filosofi.

Efter att mina drömmar i natt gav mig en extrem obehagskänsla så har det hänt lite fler oförklarliga saker idag.
Jag och Shayan var som sagt ute och gick. Vi gick rakt fram på en väg när han plötsligt föreslog att vi skulle gå upp på en tvärgata in i skogen. Han hejade på en kille som snabbt cyklade förbi i brådska vilken visade sig vara en vän som kommit tillbaka till Umeå över sommaren som han inte träffat på länge.
När vi gick hem från ängarna på ursprungsvägen så föreslog jag att vi skulle gå över till en gräskantad cykelväg så att Lex kunde få göra sina behov. På den vägen kom en annan kille gående emot oss, ytterligare en vän som han inte sett på år och dar som Shayan inte ens visste var tillbaka i Umeå.

Tänkte inte mer på att våra korta, slumpmässiga avstickare gjort att vi träffat dessa personer förrän Shayan idag sa att filmtiteln till filmen jag snackade om i "Ödesinlägget" var High Fidelity. Jag sa att det inte var den utan High Fidelity är en skitbra film med John Cusack. Vi snackade inte mer om det, men jag gick och köpte en film på Rusta nu ikväll för att jag inte hann hyra någon p.g.a. att bilen pajade på väg till jobbet.
Den filmen heter Broken Flowers och huvudrollen är specialskriven för Bill Murray. Aldrig hört talas om den förut och valde den enbart för att just han var med i den. Bra kvalitetsindikator.
När jag slår på den så inser jag snabbt att själva handligen i filmen är kopiöst lik just High Fidelity...


Mörkrädd, någon?

Nu ikväll har jag tänkt på det här med övermänniskor. (Ett begrepp som varken egentligen finns eller bör brukas.)

Jag älskar karaktärerna i svenska Draknästet, särskilt Richard Båge. De är framgångsrika, intelligenta, insatta, fortfarande ödmjuka och framförallt rika. Soooo cool.

Jag har en förmåga att se rätt dystert på människor som är på något sätt lite i utkanten av det där.
Lata, arbetslösa (notera, inte -sökande), partyknarkande (sedan riktigt nedgångna har jag däremot bara sympati för), alkoholister (detsamma som knarkarna gäller även här), anorektiker som inte vill bli friska, de med låg självkänsla som låter det gå ut över andra osv osv.

Lustigt nog ser jag nog däremot inte ner på riktigt asdumma personer. De kan liksom inte hjälpa att deras synapser sviker dem.

Det värsta utav allt måste vara de normalbegåvade... Hör bara på ordet. Och som Nina Hemmingssons karaktär säger till sin vän när hon berättar att hon ska skilja sig från sin man efter 30 år för att hon upptäckt att han är normalbegåvad; "Vet du hur lite som krävs för att man ska klassas som normalbegåvad?".
Detta är ju alltså de människor som har potential till att kunna bli någonting, som skulle kunna utveckla sina mänskliga sidor med t.ex. litteratur, nyhetsprogram, försök till självinsikt genom tankeövningar, konstnärligt djuplodande filmer ja, ni förstår, men skiter i det.

Givetvis förstår jag ju att många kan välja den enkla vägen och bara flumma på utan eftertanke eller motivation till att göra någonting av sig själva, för att de mår bra av fortsatt ignorans inför världsordningen och aldrig behöver bemöda sig om att överväga huruvida de gör rätt eller fel gentemot andra eller att fundera på varför saker och ting fungerar som de gör, varför människor blir sjuka, hur samhällsskikt och klasskillnader skapas, varför Afrika ser ut som det gör, vad riskerna med högerpolitik är osv osv. Jag förstår att det är enkelt, men vilken sorts människa gör det dem till?

Så ja, elitistiska drag hos mig finns det absolut.
Detta är dock en insikt jag har mått lite dåligt över och har behövt använda svart komik för att ursäkta, fram tills ikväll då jag fick en uppenbarelse (från gud förmodligen om jag hade trott på en sådan), nämligen att dessa elitistiska tankar, där man faktiskt gör skillnad på folk och folk, gör mig till en bättre människa.

Om jag inte hade haft förmågan att uppmärksamma skillnader hos olika personsorter och därefter agera efter vad jag tycker är rätt gentemot dessa med till exempel överseende för deras tillkortakommanden, att ta tillvara deras bra sidor, ställa mig på en nivå där vi kan mötas, och att framförallt använda mina mänskliga styrkor till att faktiskt få någon annan att må bättre, då hade jag ju inte varit det minsta bättre än människorna jag skriver om.


Era spontana tankar?

Gud så högmodigt detta lät. Missförstå mig rätt.

Puss.

Sitter på jobbet igen. Tänker på annat än anorexia nu.

Thing is, jag har väldigt svårt att ogilla människor. Som jag sa till Erika; man bör sluta lägga så mycket energi på att tänka på vad människor tänker om en, för det krävs att du gör rätt marginella övertramp vid den socialt kompetenta gränsen för att folk ska börja ogilla en. Detsamma gäller även omvänt, alltså folk måste gå rätt långt för att jag ska bry mig om att se på dem med kritiska ögon.

Det säger dock ingenting motvänt om att jag har lätt att gilla människor heller. Det krävs rätt mycket för att någon ska rakt ut imponera på mig. Det är sällan någon säger något som jag tycker är vidare intressant eller tänkvärt eller nytänkande. Det är sällan någon har en sådan effekt på sin omgivning som får mig att se upp på den personen.

De människor jag på rak arm kan erminna mig att jag inte tycker om är främst sådana som har försökt lägga beslag på Shayan. Det är rätt kul. Jag skäms typ inte ens för det. Jag vet ju hur fruktansvärt banala känslor det är som gör att jag reagerar som jag gör på sådant, typ revirkänsla och ägandebehov, men jag kan tänka vidare på det och faktiskt motivera varför jag känner som jag gör. Det handlar om respekt. Respect man.
Inte för mig egentligen, jag menar - ingen har ju en skyldighet att respektera mig som person, men det handlar om att respektera kärleken. Främst handlar det om att respektera andras känslor.
För som jag sa i början, de människor som går så långt över gränsen för vad som är okej att jag börjar ogilla dem är de som faktiskt ger blanka fan i hur deras bemötande påverkar sin omgivning.

Helt seriöst. Ett uteblivet leende till tanten med rollatorn som förmodligen inte sett en annan människa sedan förra veckan då hon gick ut för att handla sist som du går förbi på gatan eller ett uteblivet "tack" till den som håller upp dörren åt dig på bibblan... Det kan förstöra hela deras dag. Är det så jävla mycket begärt?

Alltså, tjejer som bara bryr sig om sina egna intressen och tycker sig ha rätten att hävda en ickeexisterande, påhittad rätt till andras pojkvänner utan att bry sig om vilka otrevliga scenarion som är tänkbara eller att man faktiskt kan känna sig jävligt övertrampad. Det är bara straight out ugly. Givetvis killar som försöker lägga beslag på tjejer som faktiskt har någon som älskar dem hemma. Det är lika fult. 


Äsch, det jag menar är helt enkelt att folk är så jävla äckliga. 

P&K, om du vet var du håller dina händer

Tur att min ambitionsnivå i livet inte sträcker sig så långt som att bli proffsbloggare, för jag skulle aldrig kunna tillfredsställa en publik. Det uteblivna anorexiinlägget som skulle kommit igår fick stå till sidan för ESC med mormor som faktiskt var vaken med mig tills det tog slut.

Nu ska jag däremot ge mig på ett försök att uttrycka mig om anorexi. Hur gör man en sådan sak egentligen? Hade jag varit en vardagens människa så hade jag förmodligen inlett med att skriva att det är en fruktansvärd sjukdom.

Nu har vi ju dock så tur att jag inte är det och istället inleder med att jag faktiskt har romantiserat anorexi en gång i tiden.
Som vi alla vet blir människor som lider av anorexi väldigt smala, och smalheten i sig skulle kunna utstråla saker som självbehärskning, självmedvetenhet och kontroll över mänskliga begär.

Skulle kunna göra, skrev jag, för i själva verket så är det ju precis tvärtom.

En anorektiker lider av en sjukdom som faktisk styr dem, människan har FÖRLORAT kontrollen över sig själv och är istället inget annat än en slav under felkopplade nervbanor och felutsöndrade signalsubstanser tillsammans med en abnorm rädsla och ett stort självhat.

Jag tror att jag förtrollas av heroine-chica modeller a la Twiggy och Moss för att jag inbillar mig att de skulle ha övermänskliga krafter som får dem att stå över allt som heter sinnlig njutning och banala fysiska behov, att de skulle ha konstnärliga och poetiska sinnen och livnär sig på sådant som är vackert och inte det som smakar, men jag vet ju själv att det är helt osant.
Kolla på Kates drogmissbruk till exempel. Det är väl ett ypperligt exempel på att de inte klarar av ett liv utan tillsatser.

Visst, jag håller med om att det finns ett antal personer som faktiskt är underviktiga av naturen, som inte kan gå upp i vikt hur mycket de än äter men jag tycker att det är helt sjukt att de ens försöker. Så länge de äter och får i sig näring så att kroppen fungerar så är väl för guds skull viktuppgång inget att sträva efter, på samma sätt som att en normalviktig människa inte bör sträva efter att gå ned i vikt så länge deras kroppar mår bra. Riskerna är ju dock att en överviktig person i framtiden kommer att få problem även om de mår bra till dags dato.

Det är så fruktansvärt kul när jättesmala människor som vill gå upp i vikt blir ledsna för att de känner att folk anser att de får uttrycka sig hur de vill om deras kroppar när det anses tabu att påpeka för någon överviktig att den faktiskt är fet. Buhu, eller hur? Kanske för att dessa smala människor har begåvats med det oerhörda att faktiskt kunna äta hur de vill och fortfarande följa rådande ideal. Helt gratis. De som är ledsna över att vara smala kan väl helt enkelt lära sig att klä sig snyggt till deras kroppar, precis som överviktiga som aldrig kommer att bli smala får lära sig att klä sig, och sluta trycka i sig onyttigheter i en vinstlös kamp.

Nu har jag svävat ut, I know, men jag kände att en redogörelse för min åsikt om vikt överhuvudtaget var på sin plats.

Tillbaka till anorexin. Jag hoppas att alla är på det klara med att anorexia nervosa är en sjukdom. Det latinska namnet betyder på svenska nervös aptitlöshet och är alltså en psykisk sjukdom med djupare bakomliggande faktorer än att man vill vara smal. Om anledningarna bakom det har de lärde varit oeniga, men jag hörde någonstans att de som drabbas av anorexi är tjejer som har för bra mammor. De ser helt enkelt upp till sina mödrar så mycket att de tror att de aldrig kommer att kunna leva upp till deras standard när de själv blir kvinnor att de "väljer" att stanna av i utvecklingen som tonåringar istället för att växa upp till "sämre" kvinnor. Intressant, eller hur?

Givetvis inleds alltid sjukdomen med ett försök till bantning, men att man inte kan känna sig nöjd sedan när man till och med är underviktig beror alltså på det 'nervösa', om vi förenklat uttrycker det så.
Ett ganska bra bevis på att sjukdomen handlar om så mycket mer än att gå ner i vikt och att vara smal är att åtgärderna man tar till är helt irrelevanta och saknar verklighetsförankring. Som vi alla vet är ju vatten kalorifritt och därmed helt omöjligt att gå upp i vikt av, men en kompis till mig som har sjukdomen drack helst inte ens vatten eftersom att det fick henne att känna sig fed up, mätt.

Jag hade en gång i gymnasiet någon typ av ätstörningar, tror att det är därför jag kan sympatisera med och förstå mekanismerna bakom anorexi. Jag gick ner 25 kg under en sommar och det var riktigt kul att bli smal. Kläder blev intressanta, jag kände mig pigg, glad och lätt och blev mer utåtriktad. Där tog det roliga slut.

Jag tyckte fortfarande att jag var för tjock, trots att jag vägde 53 kilo till mina 169 cm. Jag tänkte inte på någonting annat (helt seriöst, ingenting annat) än mat, vad jag skulle vilja äta, jag fick raseriutbrott om mamma hade köpt hem pizza, jag blev snorfull varenda gång jag drack för att jag inte hade ätit, jag grät om jag hade ätit en 'hel halv' laxfilé, jag läste recept som skönlitteratur och det sjukaste av allt är att en ätstörd person inte kan bli avskräckt! Jag minns att jag under den här perioden såg en fransk dokumentär om en kvinna i 25-årsåldern som hade haft anorexi i hela sitt liv. Istället för att bli rädd och ta avstånd så fick jag tips på hur man skulle göra, "ahh, okej, man KAN alltså överleva på en bit gurka var fjärde dag!" osv.

Anorexi är en sjukdom som leder till döden om man inte får hjälp. Faktiskt den psykiska sjukdom som oftast leder till döden. Lustigt va, att schizofrena och manodepressiva inte ens tar livet av sig oftare?

Det är fruktansvärt att någonting som borde vara SÅ ENKELT som att äta för att kunna ha ett tillfredsställande och givande liv får ta ÖVER hela ens liv! En faktor som också gör det till en avskyvärd sjukdom är att målgruppen är tonåriga flickor. (1 av 10 är män.) Vad beror det på? Vad tror vi tjejer att världen förväntar sig av oss?

Att aldrig någonsin börja banta skulle vara ett bra tips till alla tonåringar, men har man sårbarheten för att utveckla anorexi så tror jag att det destruktiva i en kommer att ta överhanden på något sätt ändå, genom att skära sig, utveckla tvångsbeteenden eller ligga runt. Någonstans ska det ut.

Men att utveckla den här sjukdomen... Jag tycker någonstans att det är bättre att försöka undvika den. Man gör faktiskt ett VAL i början. Efter "Ana" har kommit in i ens liv har man inte längre så mycket att säga till om, men att börja hetsbanta innan man är sjuk är ett val man gör som man sedan får sona för, ja man får sona ordentligt. Kanske hela sitt liv.
På samma vis är det så jävligt dumt att börja med droger. De flesta vet ju att de förmodligen kommer att bli beroende och att de förmodligen kommer att vilja sluta någon gång, men den kampen är ju så svår. De flesta anorektiker kommer nog att vara fruktansvärt bittra på sig själv när de har lagt ner flera års tid, slösat bort den på ett ämne som mat - för tro mig, det är nästan omöjligt att verkligen bry sig om något annat, behålla vänner och intressen - när de har blivit friska igen.

Förresten så tycker ju många att ateism är den mest intellektuella världsåskådningen att ha, så tänk då på att det faktiskt är rätt så gudfruktande att inte unna sig och inte njuta av mat. Ni bantare är rent av lite kristna...

Och som alla vet, ingen blir lyckligare av att vara smal. Okej om du har som mål att bli modell, då är vikten faktiskt någonting man måste kontrollera som en åtgärd för att följa sin dröm, men ingen annan anledning är acceptabel. Du får inte ligga mer (förmodligen vill man inte ens ligga om man har anorexi), du får inte fler vänner och din familj kommer att ge dig uppmärksamhet men de kommer att gråta ur sig ögonen varenda gång ni ska äta. Hela livet blir en kamp mot någonting som inte finns. Ana är en ovän som nästlar sig in, försöker bestämma över dig, du låter till slut henne bestämma och vips så har du glömt vem du var.

Men, vi lever i en värld som är långt ifrån hur vi skulle vilja ha den. Ana kommer att hitta nya kompisar som hon kommer att kontrollera och det finns inte ett skit vi kan göra åt det. Självsvält är en väldigt bra tortyrmetod för människor som inte tycker om sig själva och de kom på det straffet innan Moss och Twiggy, nämligen så tidigt som på 1600-talet.

Att försöka utrota anorexin är som att försöka förinta schizofreni, helt verkningslöst - men du kan göra en skillnad för dig själv.

Din hjärna sätter sig inte på dig innan du har gett den tyglarna.

Kram på er.