Mitt år som sökande

Imorse vaknade jag och kände redan de första två minuterna att det var en bra dag.

Tyvärr inte för alla. Det gör mig ledsen, fast med åren så verkar jag ha vunnit förmågan att känna utan att lida med.

Annat var det förut. Jag grät när jag läste om en kanin som blivit torterad i Bureå och när människor for illa på film, för att inte tala om gorillorna i De dimhöljda bergens gorillor. De bilderna jagade mig i flera år. En dokumentär om PETA gjorde mig så ledsen att även mamma som stod med ryggen mot teven och bara förmedlades innehållet genom att se mina ögon blev ledsen. När någon i min familj hade det svårt så kändes det ibland som att hela min värld skulle falla och första gången jag gjorde praktik inom äldreomsorgen så led jag för de gamlas skull så innerligt att jag under de tre veckorna hatade mitt liv.

Anarkisterna i Grekland, den 16-åriga killen och tjejen i Norge och hazarerna i Afghanistan, även om det är gammalt är idag, det som just nu får mig att fundera om någon överhuvudtaget har rätten att låtsas veta om vad begreppen medmänsklighet, respekt och kärlek är.

Ja, såklart det finns många som med gott samvete kan göra det, men vi andra...