Mitt år som sökande

Eftersom att en av mina närmsta vänners mormor dog igår så blev det ingen fest för oss ikväll. Istället sitter vi här och pratar om livet och döden och kärlek och sex, alltså det som får oss att veta att vi är av den mänskliga rasen, och dricker öl, vin och sprit.

Vi mår bra. Vi mår under omständigheterna bra. De omständigheter som innebär att vi faktiskt är folk. Som jag sa till min ettåriga systerson när han grät igår:
"Är det jobbigt att vara liten?"
Jag svarade sedan mig själv med att säga att "det är okej för att det är jobbigt att vara stor också."

Idag, till min mor, sa jag någonting liknande. Hon är förkyld. Vår familjesituation är på ett sätt underbar och fantastisk maffiamässig, men även svår och psykiskt ansträngande. Jag sa "det är bara så eländigt att vara människa" och sedan skrattade jag och kände att det verkligen inte är hela världen...

Vi lever och vi låter leva och jag älskar.

Just nu har jag återupptäckt kärleken till min närmsta människa Erika och även till Markus Krunegård.

Jag har också upptäckt att jag älskar Shayan mer än någonting jag någonsin känt förut. Vi skulle räkna upp våra tre största rädslor i någon sorts fyllelek, och min största var den att jag skulle ha HIV och att han skulle lämna mig på grund av det.

Den andra var att jag själv skulle dö på något smärtsamt sätt och den tredje var att han skulle dö.

Jag är så töntigt och märkvärdigt mycket kär. Även lite onykter, men det är inom parentes.

Puss på er.