Jag tänkte ofta på döden
Jag hittade igen en sida jag inte varit inloggad på sedan... jag minns inte när. Den innehåller dikter, däribland mina.
Det är nästan lustigt när jag tänker på det nu. Döden var väldigt närvarande det året. Alla s.k. dikter är skrivna under tidigare halvan av 2005. Den sista hoppas jag att ni ser galghumorn i.
Här får you see for your self.
Du var väl aldrig modig
Du lekte kurragömma med Livet
och Döden som bästa kamraterna
och skrattade med dem
som komiker i en verklig film
samtidigt som jag satt och
stirrade utan att våga blinka
för ens en sekund
stirrade med vitt uppspärrade
ögon för att jag inte
kunde förstå dina galenskaper
att leka med dem och skratta
åt dem, åt dem till och med!
när jag önskade mig en bunker
och en riddarrustning i födelsedagspresent
eller åtminstone säkerhetslås på dörren
och galler för mina fönster
och du bara sprang omkring i
glasklänningar
och skira sandaletter som att du faktiskt
ville snubbla och skära upp dig
trots att du var glad
För att du vågade
men du var ju aldrig rädd så jag kan
väl inte säga att du var modig
när du kikade fram och spanade
på Döden när det var han som skulle
räkna till tio.
Det sjunde inseglet
Jag kan älska dig
men Han är min
ständiga följeslagare
och martyr
Jag ville bara ha en hjälte
med ben av solid stål
att inte gå att knäcka
När du såg att jag spelade
visor och sjöng med döden
Svartsjuka
och jag bröt dig mitt itu
igen
Behöver honom att bemästra
mitt liv
hålla ångesten glödande
och längtan evigt borta.
Allt som inte fanns då
Kärleken
- du glömde bort den
tanken var starkare
(det är så man inte
blir paranoid)
Självbevarelsedriften
- min är obefintlig
din gjorde att jag försvann
(dimman var tät just
de dagarna)
Ondskan
- fanns inte med oss två
åtminstone var den långt borta
(dit jag aldrig trodde
jag skulle hitta)
Världsalltet
- jag har nu allt jag aldrig
bad om men inte en känsla
att förlita mig på.
(det är vad som händer när
man dör)
Vivarvänner
"I love you baby"
sa du och kastade ner mig,
(kras)
i tusen bitar på stengolvet
där du nyss spytt,
när du vände dig bort
så fort mina ögon tårades
för det gjorde de väl alltjämt
på den tiden
när
jag var liten och dum och
"hej-jag-har-aldrig-behållt-
en-vän" men du stannade ju
ändå några år
(tack)
till dess du blev less
och fann en kärlek
som ville ge dig det
onämnbara
när jag bara ville ge dig strunt
och "jag orkar inte" varje gång
du ville göra det jag
inte kände för.
och jag förstår dig, för kunde
jag välja skulle jag inte stanna
med mig själv
en dag till.
Lust till livet?
Men när vi ser tillbaka,
vad är det vi då märker?
Är det alla dessa raka,
eller är det dem som värker?
Många spår har åt oss lagts,
varken med mening eller platå.
Och utan att det egentligen sagts
att det varit den bästa väg att gå,
har vi gått utan utbrott
och vi har strävat efter lyckan
eller åtminstone något sorts utlopp.
Så när vi nu ser åter,
vad är det då vi känner av?
Är det alla dem som gråter
eller dessa obetydliga krav?
Mången gång har vi ömkat oss,
utan att ha ett riktigt skäl,
men varför klaga utan att slita sig loss
utan att ens ta ett litet själagräl?
Nej, nu in i döden har vi längtat
efter det stora som aldrig sker,
och ofta för litet har vi flämtat
utan att ens tänka att det faktiskt finns mer.
Så nu stillar vi kroppen i graven,
och låter benen få ro till sist.
Nu friar vi den fängslade själaslaven
och glömmer alla dagar med hjärtlig brist.
Bara kom
men bara kom
så går vi
vi tar oss långt
bara på andetag
din utandning
koldioxid - mitt
bränsle
de skrattade
hårt
föraktfullt
för akter och fullt var det
sannerligen där
utspelades teater
när vi drömde oss -
iväg
scenen vi inte
välkomnades upp på
ville vi inte heller
bestiga
utan varandra
var lungorna spända
långsamt
långsamt
men jag har bråttom nu
jag springer ifrån dig nu
du kanske hittar mig
några meter härifrån
intill vägkanten
där vi andades ihop
för första gången
skratten är för hårda
för tuffa
för mig men jag tror
du kan ta det
så ...
Längtan till döden
Hela det långa livet hade jag väntat
- ja nästan i nittio år -
och äntligen, äntligen - som jag längtat!
sa doktorn: "Du nu 10 dagar får."
Jag hade drabbats av cancer
melign dessutom - hela kroppen var full,
nu finns det inga chanser
och tillslut ska jag få ruttna i mull!
Min glädje var större än någonsin förr
när jag tänkte på alla som var döda.
Jag hade fantiserat om Sankte Pers dörr
sedan min mor mig så tvunget skulle föda!
Åh när jag låg där och gladdes som mest
kom min prenumeration av "Vetenskapens värld"
och gav mig en nyhet som kunde liknas vid pest!
"Nu har vi en medicin mot cancer, den är lika säker som tomater mot svärd!"
Herre min Gud, tänkte jag med stor bitterhet,
måtte jag nu fler år överleva
ja, jag säger att jag inte är glad så att du vet
och dessutom -- är mina löständer skeva!
