Mitt år som sökande

Jag har nyss för femte eller sjätte gången sett Me and you and everyone we know. Det är en av de många filmer som jag vill visa för dem jag gillar, som en vacker och sällsynt upptäckt som blir ännu mer njutbar i sällskap. Fast, det handlar nog inte om att det ska vara njutbart för mig, det handlar om att jag vill dela med mig i helt ickesjälvcentrerad anda bara för att de förtjänar det.

Spoiler alert...

I en sekvens i filmen går den lilla sonen fram till en man som varje morgon i väntan på bussen står och slår på en gatluykta med ett mynt. Ett gällt och rytmiskt ljud.
"Why are you doing that?" frågar den lille.
Mannen tittar ner på honon och svarar, leende: "Just passing the time."

Vi gör det lite för mycket tycker jag. Får tiden att gå.

Jag försöker oftast göra det motsatta. Få tiden att stanna, hålla fast ögonblicken, hinna vara med.

Jag förbannar vetskapen om att allt en dag försvinner. Döden är kanske inte ett faktum som vi borde acceptera.

Idag på jobbet kom äntligen de inledande meningarna i min bok.

Jag satte mig med ens och uppspärrade ögon upp i sängen. Hjärtslagen hade på en millisekund gått från vilans lågmälda takt till att kännas framdundrande i hela kroppen. Hörseln var koncentrerad på ljudet. Det enda som hade brutit tystnaden och det enda som fortfarande hördes.
Jag klev ner från sängen och klädde hastigt på mig det som krävdes för att gå ut i vinternatten. Jag smög försiktigt för att inte väcka min mor, öppnade dörren, klev ut och kände inte kylan. Det enda som upptog mig var det odefinierbara ljudet av undergång. Jag visste inte hur, men jag visste att det var dags nu.
Jag tittade upp mot det månupplysta svarta.
Hjärtat ökade takt när jag stängde ytterdörren bakom mig.

Nu går vi till sängs.