Varför rubricera... jag lämnar ändå ämnet
Jag har börjat läsa igen.
När nattpersonalen kom till jobbet en kväll för att byta av mig så frågade hon om jag ville låna Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag har alltid velat se både filmen och läsa boken, så jag tackade ja och började läsa med detsamma. Trots att jag har jobbat åtta dagar i rad, festat två av dessa, tränat och älskat och gått promenader, lagat mat och diskat så har jag hunnit läsa. Jag tror inte att jag misstar mig om jag säger att det var dagen före lånet som jag pratade med en annan arbetskamrat. Vi pratade om böcker och jag sa att det verkligen inte finns tid. När arbetet och dagens alla måsten är avklarade så stupar man i säng och känner stressen över att genast falla i sömn för att klara av kommande dagens påfrestningar...
Jag har nu lyckligtvis kommit på att jag hade fel. Jag tror att det helt enkelt var länge sedan jag började på en bok som fick mig att vilja prioritera den före annat. Därmed kom jag på att jag i sanning är en romanläsare. Alla dessa skönlitterära chiclits och biografier om porrstjärnor och hemliga raggningssällskap... De väger för lätt.
Jag hade med mig boken i väskan som i sin tur alltid hänger med och direkt jag hade två minuter för mig själv så kom den fram. Litterärt så tilltalar den mig egenligen inte mer än andra nutida romaner, men berättelsen är så gripande och innehållet så intressant och karaktärerna så älskvärda att den fick bli min bästa vän i en vecka. Skillnaden från förut när en bok tog slut och den här gången var att jag nu inte kände sorg. Däremot kände jag en sådan enorm glädje över att återigen ha väckts av ljuset som finns att hämta i kulturen. Människan ÄR kultur.
Idag under de händelselösa stunderna på jobbet så kände jag det förut välbekanta och nu nya enorma suget efter någonting att läsa. Jag grävde i några skåp och valde tillslut ut Ro utan åror av Ulla-Carin Lundqvist. Ni vet, SVT-journalisten som 2003 fick sluta på grund av ALS. Hon dog nästa år. Det här är hennes berättelse av vad som händer i en människa som vet att hon ska dö.
Jag kände flera gånger hur ögonen tårades, men gick tillbaka. Tillslut började de droppa, efterhand rinna, senare strömma. Jag grät och grät och lade ifrån mig boken och grät. Jag tänkte på sjukdom och hur brutalt orättvist det är och att en miljard personer i världen svälter och att döden lurar runt varje krök och att världen är så mörk, så mörk just nu, jag tänkte på hur oväsentligt allting blir om man verkligen tänker efter och jag undrade HUR I HELVETE mina tankar gick när jag blev intresserad av mode och vad fan ska jag göra av mitt liv när ingenting betyder någonting och jag tänkte på Shayan och jag blev mer och mer och mer ledsen, jag tog mig för öronen och blundade och märkte efter ett tag att jag inte andades.
Jag lät det hela fortlöpa under ett tag tills min normala andningsrytm återinfann sig, ögonen började svälla men bli torra och jag insåg att nej - jag kommer att ta mig samman den här gången också. Huvudet gjorde lite ont och ögonen hade svårt att fokusera, men tillslut gick jag till min brukare och strök denne över håret och bara stod ett tag. Jag lät blicken fastna vid ingenting och kände mig så uttömd och så matt. Alla tankar som har gnagt i mig nu ett tag var bortblåsta och jag kände att marken fortfarande var kvar under mina fötter.
När nattpersonalen kom till jobbet en kväll för att byta av mig så frågade hon om jag ville låna Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag har alltid velat se både filmen och läsa boken, så jag tackade ja och började läsa med detsamma. Trots att jag har jobbat åtta dagar i rad, festat två av dessa, tränat och älskat och gått promenader, lagat mat och diskat så har jag hunnit läsa. Jag tror inte att jag misstar mig om jag säger att det var dagen före lånet som jag pratade med en annan arbetskamrat. Vi pratade om böcker och jag sa att det verkligen inte finns tid. När arbetet och dagens alla måsten är avklarade så stupar man i säng och känner stressen över att genast falla i sömn för att klara av kommande dagens påfrestningar...
Jag har nu lyckligtvis kommit på att jag hade fel. Jag tror att det helt enkelt var länge sedan jag började på en bok som fick mig att vilja prioritera den före annat. Därmed kom jag på att jag i sanning är en romanläsare. Alla dessa skönlitterära chiclits och biografier om porrstjärnor och hemliga raggningssällskap... De väger för lätt.
Jag hade med mig boken i väskan som i sin tur alltid hänger med och direkt jag hade två minuter för mig själv så kom den fram. Litterärt så tilltalar den mig egenligen inte mer än andra nutida romaner, men berättelsen är så gripande och innehållet så intressant och karaktärerna så älskvärda att den fick bli min bästa vän i en vecka. Skillnaden från förut när en bok tog slut och den här gången var att jag nu inte kände sorg. Däremot kände jag en sådan enorm glädje över att återigen ha väckts av ljuset som finns att hämta i kulturen. Människan ÄR kultur.
Idag under de händelselösa stunderna på jobbet så kände jag det förut välbekanta och nu nya enorma suget efter någonting att läsa. Jag grävde i några skåp och valde tillslut ut Ro utan åror av Ulla-Carin Lundqvist. Ni vet, SVT-journalisten som 2003 fick sluta på grund av ALS. Hon dog nästa år. Det här är hennes berättelse av vad som händer i en människa som vet att hon ska dö.
Jag kände flera gånger hur ögonen tårades, men gick tillbaka. Tillslut började de droppa, efterhand rinna, senare strömma. Jag grät och grät och lade ifrån mig boken och grät. Jag tänkte på sjukdom och hur brutalt orättvist det är och att en miljard personer i världen svälter och att döden lurar runt varje krök och att världen är så mörk, så mörk just nu, jag tänkte på hur oväsentligt allting blir om man verkligen tänker efter och jag undrade HUR I HELVETE mina tankar gick när jag blev intresserad av mode och vad fan ska jag göra av mitt liv när ingenting betyder någonting och jag tänkte på Shayan och jag blev mer och mer och mer ledsen, jag tog mig för öronen och blundade och märkte efter ett tag att jag inte andades.
Jag lät det hela fortlöpa under ett tag tills min normala andningsrytm återinfann sig, ögonen började svälla men bli torra och jag insåg att nej - jag kommer att ta mig samman den här gången också. Huvudet gjorde lite ont och ögonen hade svårt att fokusera, men tillslut gick jag till min brukare och strök denne över håret och bara stod ett tag. Jag lät blicken fastna vid ingenting och kände mig så uttömd och så matt. Alla tankar som har gnagt i mig nu ett tag var bortblåsta och jag kände att marken fortfarande var kvar under mina fötter.
Kommentarer
Trackback
