Mitt år som sökande

Det finns två typer av människor; de med missbrukspersonlighet och de som inte har det.

Fast eftersom att man kan säga att det finns två typer av människor och säga att de två typerna är allt från A- eller B-människor till sill- eller korvätarmänniskor, iakttagare eller imitatörer etc.etc. så finns det ju förmodligen ett antal dussin olika människor, men just nu ska jag prata om det första jag skrev..

Jag tillhör den första gruppen - de som blir beroende. Jag har missbrukat allt - men bara i korta perioder. Snus, cigaretter, fysisk beröring (inte av den tyngre sorten pervon, utan typ massage och något som jag kallar stryk. Någon, helst min käresta men även en vän går bra, stryker lätt med fingertopparna över ett område på kroppen, helst ryggen. Redskap som penslar eller fjädrar fungerar också!), alkohol, kärlek, vänner. Jag har knarkat bekräftelse och vissa låtar kan jag bli helt upphängd vid och lyssna tills de tar slut för mig och då dör de totalt vilket självfallet är sorgligt.

Visst, det är riskabelt att ha den här genen, jag menar heroin eller sprit vore ju hälsovådligt om jag skulle trilla in på det. Just därför gör jag dock inte droger alls - aldrig provat och kommer aldrig göra. Spriten har jag under ständig bevakning då vi har sorgliga fall i familjen.

Samtidigt så gillar jag det. Det får mig att känna mig passionerad. Lite svartvitt lagd sådär. När jag blir kär så blir jag det med bravur och när jag fuckar upp det så gör jag det rejält. När jag läser en bok som jag fastnar vid så verkar allt annat så obetydligt. När jag träffar en person jag tycker om så är denne aldrig okej utan fantastisk.

Nu får ingen känna sig obetydlig. Samtidigt är jag en bra människokännare och det är få som är fantastiska mer än vid första mötet.

Nackdelen med det hela är att jag aldrig lyckats känna att jag skulle bli sugen på att missbruka något som faktiskt skulle vara bra för mig. Typ avocado eller lax, eller träning. Jag har börjat träna ett flertal gånger, men det har hållit i sig i två, tre veckor då jag hårdkört och sedan totalkraschat. Då har det i och för sig alltid gällt hemmavideor eller joggingturer eller ett billigt gymkort till kvarterslokalens sunkiga maskiner.
Den här gången däremot känns det på ett annat sätt.
Sedan jag köpte kortet på IKSU i tisdags så har jag tränat tre dagar. Första med Carro, andra med Shayan och idag skulle jag och Carro dit igen, men hon behövde plugga. Gamla Linn hade definitivt sett det som en ypperlig chans att få ligga hemma i soffan och skylla på att jag var för ny att åka dit. Att jag inte skulle hitta eller att jag skulle slita sönder nacken för att jag använder en maskin katastrofalt fel... eller att jag helt enkelt inte är den där som kan visa mig fysiskt aktiv inför människor utan moraliskt stöd... Vad som helst.

Men nu ville jag verkligen röra på mig. Åkte dit. Parkerade och lämnade Lex i bilen.  Nästa dilemma blev mina hemmakvarglömda skor. Damn. Skulle jag vara ensam OCH i strumplästen? Det ser ju så tamt ut. Övervägde hur jag skulle göra. Uteslutet att köra hem och hämta skorna såklart. Jag gick in. Körde en timmes kondition och kände mig så glad över att jag dagligen visar tecken på att allt som jag ogillat med mig själv håller på att ersättas med sånt jag tycker om.

Nu ska jag packa ihop lite grejer och eventuellt diska bort litegrann. När varken jag eller Lina är hemma i dess bemärkelse så blir det liksom aldrig gjort...  Sover hos Shayan i natt fastän han jobbar. Jag vet inte riktigt varför det känns bättre. Lite mer som att vara med honom än att inte vara där kanske...