Mitt år som sökande

Erika ringde och väckte mig i morse. Hon flög från något Afrikanskt land igår och nu satt hon på Arlanda i väntan på planet hem till Skellefteå.

Jag hade inte hört hennes röst på sju veckor och har inte sett henne på tre månader.

Jag längtar efter hennes leende, jag längtar efter hennes uppmuntrande ord och hennes raka åsikter, hennes tankar och hennes lojalitet. Jag längtar efter att få ge henne min. Imorgon får jag träffa henne.

Erika till höger


♥

Idag är jag inte längre den bittra och livslösa spillra av mig själv som jag blir ibland.

Jag och Shayan åt just saffranspannkaka med drottningsylt och lättvispad grädde samtidigt som vi lyssnade på Lou Reed.

Två dagarsdepressioner i all sin ära, men nu minns jag varför vi finns här och nu är jag glad igen.

Idag köpte jag och började läsa Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade.
Det är inte så mycket kvar trots de femhundra småtextade sidorna.

Det handlar om att leva med en alkoholiserad pappa, att vara less, ledsen och ätstörd, om att vilja försvinna men inte våga gå bort. Det handlar om oss allihopa. Typ. You know.

Nu ska jag lägga mig och fortsätta känna sympati med henne och inse att jag har det väldigt bra.

Vid åttatiden kommer världens vackraste från nattskiftet, in i sovrummet och förhoppningsvis ger mig ett leende och en kyss.

Jag vill bara somna nu och bli väckt.

Just nu känner jag mig bara så fruktansvärt matt...

Jag har börjat läsa igen.

När nattpersonalen kom till jobbet en kväll för att byta av mig så frågade hon om jag ville låna Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag har alltid velat se både filmen och läsa boken, så jag tackade ja och började läsa med detsamma. Trots att jag har jobbat åtta dagar i rad, festat två av dessa, tränat och älskat och gått promenader, lagat mat och diskat så har jag hunnit läsa. Jag tror inte att jag misstar mig om jag säger att det var dagen före lånet som jag pratade med en annan arbetskamrat. Vi pratade om böcker och jag sa att det verkligen inte finns tid. När arbetet och dagens alla måsten är avklarade så stupar man i säng och känner stressen över att genast falla i sömn för att klara av kommande dagens påfrestningar...

Jag har nu lyckligtvis kommit på att jag hade fel. Jag tror att det helt enkelt var länge sedan jag började på en bok som fick mig att vilja prioritera den före annat. Därmed kom jag på att jag i sanning är en romanläsare. Alla dessa skönlitterära chiclits och biografier om porrstjärnor och hemliga raggningssällskap... De väger för lätt.

Jag hade med mig boken i väskan som i sin tur alltid hänger med och direkt jag hade två minuter för mig själv så kom den fram. Litterärt så tilltalar den mig egenligen inte mer än andra nutida romaner, men berättelsen är så gripande och innehållet så intressant och karaktärerna så älskvärda att den fick bli min bästa vän i en vecka. Skillnaden från förut när en bok tog slut och den här gången var att jag nu inte kände sorg. Däremot kände jag en sådan enorm glädje över att återigen ha väckts av ljuset som finns att hämta i kulturen. Människan ÄR kultur.

Idag under de händelselösa stunderna på jobbet så kände jag det förut välbekanta och nu nya enorma suget efter någonting att läsa. Jag grävde i några skåp och valde tillslut ut Ro utan åror av Ulla-Carin Lundqvist. Ni vet, SVT-journalisten som 2003 fick sluta på grund av ALS. Hon dog nästa år. Det här är hennes berättelse av vad som händer i en människa som vet att hon ska dö.

Jag kände flera gånger hur ögonen tårades, men gick tillbaka. Tillslut började de droppa, efterhand rinna, senare strömma. Jag grät och grät och lade ifrån mig boken och grät. Jag tänkte på sjukdom och hur brutalt orättvist det är och att en miljard personer i världen svälter och att döden lurar runt varje krök och att världen är så mörk, så mörk just nu, jag tänkte på hur oväsentligt allting blir om man verkligen tänker efter och jag undrade HUR I HELVETE mina tankar gick när jag blev intresserad av mode och vad fan ska jag göra av mitt liv när ingenting betyder någonting och jag tänkte på Shayan och jag blev mer och mer och mer ledsen, jag tog mig för öronen och blundade och märkte efter ett tag att jag inte andades.

Jag lät det hela fortlöpa under ett tag tills min normala andningsrytm återinfann sig, ögonen började svälla men bli torra och jag insåg att nej - jag kommer att ta mig samman den här gången också. Huvudet gjorde lite ont och ögonen hade svårt att fokusera, men tillslut gick jag till min brukare och strök denne över håret och bara stod ett tag. Jag lät blicken fastna vid ingenting och kände mig så uttömd och så matt. Alla tankar som har gnagt i mig nu ett tag var bortblåsta och jag kände att marken fortfarande var kvar under mina fötter.

Hittade även denna novell! Måste erkänna att jag fnissar litegrann.
Den här skrev jag i årskurs 1 (hoppas att jag inte måste tillägga att det inte var i grundskolan, utan gymnasiet) och blev därmed min lärares favorit.



Flickan, längtan, Döden och Livet

Inte några få, utan ett otal gånger hade jag drömt om Döden, denna allsmäktiga härskare som varje människa löd under. Jag brukade föreställa mig honom lång, blek med utmärglade ansiktsdrag, isblå ögon och ständigt bärandes kostym.
Han hade flera tusen vigselringar på sina långa fingrar och på band hängandes runt halsen.
Det var ju trots allt denna man som skiljde alla vigda åt, åtminstone de som höll sina löften. Klart han bar alla ringar på sig, han var ju girig! Krävde allt man kunde ur en människa, krävde hennes själ.
Jag brukade hoppas att han skulle se ut som min föreställning, främst att han bar kostym. Det sista en människa ser är ju denna man, nog måste det vara lite högtidligt.

Jag låg i min säng, oförmögen att stiga upp. Mina tankar var oftast för stora för att benen skulle orka bära dem. Dagar då jag endast tänkte på små ting, näst intill obetydliga, så som morgondagg, älvens brus eller skön musik orkade jag stiga upp. Det vill säga om jag tyckte att det skulle löna sig. Jag menar att oftast spelar det inte någon roll ifall man går på teater eller lyssnar på radio, det är ändå bara tomhet i allt man ser och hör. Sinnlig njutning var något jag klarade mig utan, det skulle inte spela världen någon roll vart jag befann mig.
I mitt rum, i sängen, den käraste platsen på jorden, där var allting sant och äkta. Där framkallades mina egna tankar ur mitt eget jag och ingenting fanns där att locka mig till tomma tankar och känslor man egentligen inte känner som bara indoktrineras i varje människas undermedvetna av till exempel skådespeleri eller en melankolisk kärleksdikt.
Jag fick aldrig, eller mycket sällan, sådana känslor som får människor att begå underliga handlingar som att gifta sig av kärlek eller att studera sig till ett bra arbete av girighet för framgång och kapital.
Jag hade två välkända känslor, alltid framkallade av mig själv, vilka var dödslängtan och ångest. Jag tror att jag längtade till Döden, främst av det enkla skäl att jag var nyfiken på ifall han såg ut som jag tänkt mig. Att det var en man tvivlade jag aldrig på, med ett sådant storhetsvansinne och många gånger använt maktmissbruk han bar på.
Självklart längtade jag även för att jag tyckte synd om alla levande varelser, de som inte förstod denna tomma värld utan bara fortsatte leva sina påstådda liv som att de aldrig tänkte en djupare tanke än vilken mat de skulle laga till kvällens middag. Ofta blev mina sympatier för stora och det var då ångesten satte in. Vissa gånger blev jag nästan galen av denna pina som torterade mig till nästan overkliga grader av smärta, den gjorde mig splittrad och förvirrade mina tankar som jag annars brukade ha sådan ordning på. Ibland kunde jag nästan inbilla mig att jag ville leva i ett småborgerligt hem, ha äkta livslust istället för att se Döden som befriaren. Men nej, det skulle aldrig gå ty mina sinnen var inte skapade för denna värld, möjligtvis mitt rum, men ingen skulle någonsin förstå mig och jag skulle inte heller försöka förklara. Dock fanns det en person som jag visste skulle förstå mig, för trots allt var det honom allting handlade om. Döden, som alla ville nå. Detta är meningen med var levande varelses liv. Visserligen pågår det en tävling på vägen dit som går ut på att hålla sig vid liv längst på bästa möjliga sätt, men Döden är den alla dras mot, alla vill dit även om de inte är medvetna om det ännu.

Nu kände jag en avsky för denna totalt mål- och meningslösa tillvaro ingen förstår och de få som gör det ignorerar. Jag skulle inte vara kapabel till en fortsättning med denna sanning!
Mina ben var starkare än någonsin förut när jag nästan sprang till garderoben och tog fram ett hopprep jag lekt med som flicka, vilket inte var allt för många år sedan. Jag knöt snabbt ihop en ögla som jag övat på till denna dag som jag alltid vetat skulle komma.
Jag knöt repet runt bjälken i mitt tak och drog ut en pall från under mitt skrivbord, ställde mig på den och lade snaran runt halsen. Jag klev sakta ner från pallen eftersom att jag skulle kvävas och inte bryta nacken genom att hoppa. Nej, långsamt skulle det gå så att jag hann se Döden när han kom. Blod strömmade till huvudet men jag andades fortfarande. Inte ett långt tag hann gå innan dörren öppnades på glänt och en skallig, äldre man tittade in.
"Det är Döden jag väntar och inte dig!", skrek jag inombords eftersom att snaran satt för snävt för att jag skulle kunna skrika ut högt.
"Mitt barn, vad är det för dårskap jag ser?", frågade den rultiga mannen med mörkbruna ögon. "Förresten så är Döden upptagen just idag, å andra sidan hade jag inte låtit honom hämta dig ännu, du är bara barnet, livet har så mycket att erbjuda men du tar dig inte för av någonting alls. Bara ligger här i din säng och tycker synd om dig själv för att du skulle "veta så mycket mer än de andra". Det ska jag säga dig, att det är du som inte har förstått någonting! Inte någonting alls! Människorna, småborgarna som du generaliserar dem alla till, som försöker få ut något av livet, är de som har förstått vad jag vill ge er alla. Livet må vara meningslöst i det stora hela, då allt bara ska fortsätta snurra, men när du nu har livet kan du lika väl försöka vända det till din fördel, gör det till din vän! Döden kommer du få nog tid med sedan, kan jag lova, han kommer aldrig låta dig gå och hos honom tar aldrig någonting slut. Jag vet att du egentligen vill njuta, men att du aldrig har lärt dig, ingen har lärt dig för att ingen bryr sig! Det är inte något du skall klandra dem för, utan det är bara så människor är. Din existens spelar ingen roll för någon, mycket riktigt som du sagt, men din existens spelar dig själv roll, även fast du inte insett det. Det är livet som är gåvan och döden som är det stora hela, det oändliga som du aldrig kommer ifrån och döden får du tid med tillslut, så mycket tid att du önskar att du behållt livet än ett tag. Därför tar jag nu ned dig från ditt otäcka dödsredskap och låter dig slippa hjärnskador trots all syreförlust du bringat din hjärna. Jag ger dig en bit av mig själv, för att du nu skall börja leva och se det vackra i alla små ting, och en sak till: Sinnlig njutning är själens viktigaste födoämne, hur falskt det än må vara!" Så avslutade Livet sin predikan och försvann ut ur mitt rum.
Jag satt helt oskadad på sängkanten och kände mig nyvaken, men inte trött. Jag kände längtan, längtan till dans och sång, längtan till vått gräs mot bara fötter, längtan till kärlek och ömhet. Jag kände mig hungrig och insåg för första gången att jag skulle skaffa mig allt jag längtade till, att jag skulle göra det alldeles själv.

Och här är några utan tema... förutom möjligtvis EMO om man hade använt det begreppet då...

Att vara... och vilja

Tankar flyger inte
  - de kopplas
   enkelt eller avancerat
men fortfarande kroppsligt
runt i stora ledningar

  ett enda maskineri
  olika avdelningar

"faran är nära, pumpa ut lite adrenalin"

   styr mig som ett kommunhus
    allt jag är -- mina tankar -
  är jag skapad att bli

  allt jag vill
är att tänka som ni

Vägriktning

Vänd dig om! Stirra
Blinka för en hundradels sekund
Borta, allting är borta


Se framåt, försiktigt
Halvslutna ögon
Kisande, blunda
i någon minut
eller möjligtvis två
Fortfarande finns
det kvar

Vill du se?
Se, vad är det vi ser

Beror på vad kartan visar
Kanske kompassen har
förlorat sin magnetism
Utsliten
Nord och syd spelar
inte längre någon roll

Se framåt
Borta är det om du vänder om

Missförstådda är vi allihopa

Förtappade missfoster med varken hjärna,
vilja eller vett, varför kom ni hit?
För att störa mig i min midvårs
skönsömnsdvala fastän ni vet att jag inte
känner längtan, tänker ni ta mig dit?

Sannerligen missförstådda sanningsenlighet
som ni skapat av rädsla och okunskapsflod
Den ni vill trycka in i mig med,
för ni ser att jag lyckas styra utan
både kompass och mod.

Stackars ni missunsamma dårskapsprofeter
som bara rycker, anser och vet
Ni känner min person utan och innan
fast än ni vet inte vad ens jag heter.

 

Här är några andra dikter i urval... Förresten så är de inte alls skrivna under 2005. Det var däremot då jag publicerade dem på den där sidan... Någon gång under tidig gymnasial tid kom de däremot till.
Tillåt mig själv att le åt mindre Linn. Hon finns fortfarande kvar någonstans däri...

Kärlekstäcke

Imorse vaknade jag och kände redan de första två minuterna att det var en bra dag.

Tyvärr inte för alla. Det gör mig ledsen, fast med åren så verkar jag ha vunnit förmågan att känna utan att lida med.

Annat var det förut. Jag grät när jag läste om en kanin som blivit torterad i Bureå och när människor for illa på film, för att inte tala om gorillorna i De dimhöljda bergens gorillor. De bilderna jagade mig i flera år. En dokumentär om PETA gjorde mig så ledsen att även mamma som stod med ryggen mot teven och bara förmedlades innehållet genom att se mina ögon blev ledsen. När någon i min familj hade det svårt så kändes det ibland som att hela min värld skulle falla och första gången jag gjorde praktik inom äldreomsorgen så led jag för de gamlas skull så innerligt att jag under de tre veckorna hatade mitt liv.

Anarkisterna i Grekland, den 16-åriga killen och tjejen i Norge och hazarerna i Afghanistan, även om det är gammalt är idag, det som just nu får mig att fundera om någon överhuvudtaget har rätten att låtsas veta om vad begreppen medmänsklighet, respekt och kärlek är.

Ja, såklart det finns många som med gott samvete kan göra det, men vi andra...

Jag har nyss för femte eller sjätte gången sett Me and you and everyone we know. Det är en av de många filmer som jag vill visa för dem jag gillar, som en vacker och sällsynt upptäckt som blir ännu mer njutbar i sällskap. Fast, det handlar nog inte om att det ska vara njutbart för mig, det handlar om att jag vill dela med mig i helt ickesjälvcentrerad anda bara för att de förtjänar det.

Spoiler alert...

I en sekvens i filmen går den lilla sonen fram till en man som varje morgon i väntan på bussen står och slår på en gatluykta med ett mynt. Ett gällt och rytmiskt ljud.
"Why are you doing that?" frågar den lille.
Mannen tittar ner på honon och svarar, leende: "Just passing the time."

Vi gör det lite för mycket tycker jag. Får tiden att gå.

Jag försöker oftast göra det motsatta. Få tiden att stanna, hålla fast ögonblicken, hinna vara med.

Jag förbannar vetskapen om att allt en dag försvinner. Döden är kanske inte ett faktum som vi borde acceptera.

Idag på jobbet kom äntligen de inledande meningarna i min bok.

Jag satte mig med ens och uppspärrade ögon upp i sängen. Hjärtslagen hade på en millisekund gått från vilans lågmälda takt till att kännas framdundrande i hela kroppen. Hörseln var koncentrerad på ljudet. Det enda som hade brutit tystnaden och det enda som fortfarande hördes.
Jag klev ner från sängen och klädde hastigt på mig det som krävdes för att gå ut i vinternatten. Jag smög försiktigt för att inte väcka min mor, öppnade dörren, klev ut och kände inte kylan. Det enda som upptog mig var det odefinierbara ljudet av undergång. Jag visste inte hur, men jag visste att det var dags nu.
Jag tittade upp mot det månupplysta svarta.
Hjärtat ökade takt när jag stängde ytterdörren bakom mig.

Nu går vi till sängs.

Shayan vill inte vakna, men trots min längtan att äta lång söndagsfrukost, ta en promenad i skymningen, pussas och ha samma känsla som om vi hade en öppen brasa, så skulle jag inte för mitt liv väcka honom. Jag får väl... diska istället. Morgonpromenaden har jag redan tagit. Måste säga att Klappjakten, årets julkalender är hilarious. Jag gick med öronpropparna i och försökte hålla mig för skratt när jag gick förbi folk. Ibland misslyckades det.

Efter jobbet igår åkte jag hit, vi drack öl och tequila och åkte sedan iväg på en fest. Vi utmanade fundamentala att göra eller inte göra-ämnen i nya förhållanden, då vi gav oss på en man-woman-version av att kissa i kors. Det gick väl sådär.
Sedan blev jag lyckligare än jag redan var innan och jag älskar när det som känns äkta inne i dimman känns äkta dagen efter.

Vi åkte på TC och dansade, och jag borde verkligen ta en kurs eller tjugo. Kul hade jag dock. Vi åt efteråt på Max och fick höra en läskig historia om en kille som haft ett förhållande i fem år som nu tagit slut. Hur lång tid tog det att göra slut? Fem år.

I det sinnesläge jag befinner mig nu är det svårt att tänka på uppbrott.

Börjar jobba halv fyra idag. Ha en fin söndag!

Fan jag hatar det här.
Då hade hela lördagsdagen gått.
Jag hade tänkt läsa och mysa och gå en enormt lång promenad och åka och se på BJJ-tävling...
Nu har jag sovit. Jippie.

Börjar jobba om två timmar.
Dags att skynda igång med att ha kul då.

Igår kväll bestämde jag mig för att inte åka och se Markus i Skellefteå eftersom att det främst skulle bli för stressigt, sekundärt skulle jag inte få vara med Shayan knappt någonting och också för att Malin egentligen inte var så sugen på att gå. Det suger, men så länge jag desperat försöker förtränga tanken på vad jag går miste om så fungerar det. Tur att vi har försvarsmekanismer för diverse mänskliga katastrofer.
Det var dock värst imorse. Precis när jag släppt av Lex hos dagmatten och på vanligt manér kunde höja volymen i bilen så spelades låten vars titel jag har som rubrik... Jag ville nästan gråta litegrann. But I didn't!

Jag, Carro och henns flickvänner går istället på Scharinska och ser Kristet utseende. Eller, vadå "istället". Det finns ingen ens teoretisk chans att jämföra dessa två akter, men vi går dit!
Och det blir bra.
Förmodligen feministfritt.

Kram

"Nackdelen med det hela är att jag aldrig lyckats känna att jag skulle bli sugen på att missbruka något som faktiskt skulle vara bra för mig."






Hahaha, ha ha ha. Det känns som ett fatalt kognitivt misstag att beskriva fenomenet varför ett beroende uppstår med att personen är "sugen" på det. Ähh, underbar formulering. Ni som är värda att förstå förstår.

Det finns två typer av människor; de med missbrukspersonlighet och de som inte har det.

Fast eftersom att man kan säga att det finns två typer av människor och säga att de två typerna är allt från A- eller B-människor till sill- eller korvätarmänniskor, iakttagare eller imitatörer etc.etc. så finns det ju förmodligen ett antal dussin olika människor, men just nu ska jag prata om det första jag skrev..

Jag tillhör den första gruppen - de som blir beroende. Jag har missbrukat allt - men bara i korta perioder. Snus, cigaretter, fysisk beröring (inte av den tyngre sorten pervon, utan typ massage och något som jag kallar stryk. Någon, helst min käresta men även en vän går bra, stryker lätt med fingertopparna över ett område på kroppen, helst ryggen. Redskap som penslar eller fjädrar fungerar också!), alkohol, kärlek, vänner. Jag har knarkat bekräftelse och vissa låtar kan jag bli helt upphängd vid och lyssna tills de tar slut för mig och då dör de totalt vilket självfallet är sorgligt.

Visst, det är riskabelt att ha den här genen, jag menar heroin eller sprit vore ju hälsovådligt om jag skulle trilla in på det. Just därför gör jag dock inte droger alls - aldrig provat och kommer aldrig göra. Spriten har jag under ständig bevakning då vi har sorgliga fall i familjen.

Samtidigt så gillar jag det. Det får mig att känna mig passionerad. Lite svartvitt lagd sådär. När jag blir kär så blir jag det med bravur och när jag fuckar upp det så gör jag det rejält. När jag läser en bok som jag fastnar vid så verkar allt annat så obetydligt. När jag träffar en person jag tycker om så är denne aldrig okej utan fantastisk.

Nu får ingen känna sig obetydlig. Samtidigt är jag en bra människokännare och det är få som är fantastiska mer än vid första mötet.

Nackdelen med det hela är att jag aldrig lyckats känna att jag skulle bli sugen på att missbruka något som faktiskt skulle vara bra för mig. Typ avocado eller lax, eller träning. Jag har börjat träna ett flertal gånger, men det har hållit i sig i två, tre veckor då jag hårdkört och sedan totalkraschat. Då har det i och för sig alltid gällt hemmavideor eller joggingturer eller ett billigt gymkort till kvarterslokalens sunkiga maskiner.
Den här gången däremot känns det på ett annat sätt.
Sedan jag köpte kortet på IKSU i tisdags så har jag tränat tre dagar. Första med Carro, andra med Shayan och idag skulle jag och Carro dit igen, men hon behövde plugga. Gamla Linn hade definitivt sett det som en ypperlig chans att få ligga hemma i soffan och skylla på att jag var för ny att åka dit. Att jag inte skulle hitta eller att jag skulle slita sönder nacken för att jag använder en maskin katastrofalt fel... eller att jag helt enkelt inte är den där som kan visa mig fysiskt aktiv inför människor utan moraliskt stöd... Vad som helst.

Men nu ville jag verkligen röra på mig. Åkte dit. Parkerade och lämnade Lex i bilen.  Nästa dilemma blev mina hemmakvarglömda skor. Damn. Skulle jag vara ensam OCH i strumplästen? Det ser ju så tamt ut. Övervägde hur jag skulle göra. Uteslutet att köra hem och hämta skorna såklart. Jag gick in. Körde en timmes kondition och kände mig så glad över att jag dagligen visar tecken på att allt som jag ogillat med mig själv håller på att ersättas med sånt jag tycker om.

Nu ska jag packa ihop lite grejer och eventuellt diska bort litegrann. När varken jag eller Lina är hemma i dess bemärkelse så blir det liksom aldrig gjort...  Sover hos Shayan i natt fastän han jobbar. Jag vet inte riktigt varför det känns bättre. Lite mer som att vara med honom än att inte vara där kanske...

"He had a light around him that would chase off any winter."

Utan honom hade dagen bestått av illamående, trötthet och ett vinterdagsljus som redan har börjat svika.

Istället är det en morgon som är början till en fin dag.


Vi ska julhandla, träna och baka. Jag vill hinna på bio och se De ofrivilliga också, men det förslaget har jag inte lagt fram än.

Härligt med lediga dagar alltså!

 Jag har insett att många människor i Sverige går runt och liksom inte gör nånting. Ingenting alls. Vissa jobbar deltid på trettio procents sysselsättningsgrad och lever ändå. Jag försöker komma på hur jag ska kunna få det så. Förtidspension, sjukskrivning, socialbidrag? Ett alternativ är att missköta sitt jobb på ett sätt som inte riktigt går att ta på så att det finns en skälig orsak att avskeda en, utan mer diffust på ett sätt som bara skapar lite obehag hos ens medarbetare. Då får chefen dilemmat att ha kvar dig och få resterande personal missnöjd eller låta dig gå hemma med lön.

Där hade ni några tips från livscoachen!

Jag har nyss varit och tränat styrke på IKSU. Premiär för mig ikväll. Det tog alltså ett år för Linn att ens kliva innanför portarna på det enda ställe i Umeå som räknas höra till allmänbildningen... Jag stirrade och blev helt exhalterad över hur stort och high tech det var. Jag pekade och frågade och skrattade.

Jag har tränat så lite att idag när jag skulle handla in mig på gymmarkläder bad jag en expedit  om hjälp. Hon tog fram ett par shorts och jag frågade "Men är det ungefär sånt här folk brukar ha på sig?" så att jag inte skulle vara helt och hållet alienerad... Det fixade jag liksom utan att också SE helt felklädd ut.

Det blev mest kondition, axlar, insida lår och vader. Av någon anledning.
Tänkte fråga Shayan om hjälp med lite PT. Shayan? [insert butterly eyelashes here

Nu måste jag äta något. Jag och Shayan (Shayan, Shayan, Shayan. Min mamma kallade mig beroende... eh, nooo...?) åt kebabpizza till brunch och det är det jag har stått mig på hela dagen.

MAT!

Just nu är jag lite mer blåhårig än resten utav er! Sådetså.