Mitt år som sökande

Sitter hemma hos syrran. Jag och mamma åkte hit med chinese slash thai m.a.o. asiatiskt och åt, sedan har vi sett Mamma Mia och sjungit och masserat varandra.
En sådan där vanlig svenssonlördag alltså... med inslag av medelhavshysteri.

Nu säger mamma att vi ska åka hem så jag hinner inte tänka på vad jag skriver, men igår var det en runda på O'learys och lite dans och bravader på Station8. Idag har det varit julklapps- och underklädesinventering, bra kombination för då kan jag helt oförhappandes välja några av underkläderna och ge bort även dem om jag känner att julklapparna i sig var dåliga...

Jag längtar till Shayan som är på fest och så längtar jag efter Carro som är på Scharinska, men förutom det känner jag mig utomordentligt tillfreds med tillvaron.
Puss på er!

Idag vaknade jag alldeles för sent igen.
Jag har hunnit gå en promenad, åka in till stan och möta Malin och handlat. Sedan har jag spenderat resten av tiden med matlagning och bakning.
Lagade pasta med vitvinskokta blåmusslor och färsk tomatsås, vitlök, persilja och en chocolate chip walnut brownie till efterrätt.
Mamma fick sicilianskt vitt vin, men jag drack vatten. Måste gå och ställa bort bilen i garaget... Nykter bilkörning for life...

Har hittills tre förslag på olika grupper att inta bardiskarna och dansgolven med, men jag vet inte... Mamma är så glad när jag är hemma, vilket såklart gör mig glad. Hon kanske ska få rå om mig hela helgen.
Vi börjar med att se Mamma Mia och Idol, sedan får vi se.

Tjejen jag bor med har kommit på att flytta utomstads och eftersom att jag ju tänker vara i Skellefteå den närmsta tiden efter mitt vikariat i Umeå så säger vi upp lägenheten. Då var Linn bostadslös igen. Ska se till att jag hamnar med i statistiken!

Jag är dock bara lycklig. Slipper hyran och så öppnas alla dörrar för mig och Erika och Malin att utnyttja vår arbetslöshet till max... Härligt att vi står samlade mot eländet!

Kram på er, HÄRLIG FREDAG!

Jag är precis, som resten av Sveriges musikälskande kår, helt tagen.

Anledningen till att jag lyssnar på henne just nu finns faktiskt, och den är konkret och medveten. Inte bara för att.

Jag har känslor i mig som jag på grund av ett fjorton mil stort fysiskt avstånd inte kan få utlopp för. Trots ett oräkneligt antal album och varierade artister, genrer och lyrikstilar så kunde jag inte hitta någonting som kunde tillfredsställa den brännande, diffusa känslan av... vad det nu är som får mig att känna. Kärlek..?

Ja, kärlek. Va? Vill jag få den känslan tillfredsställd? Nej, fel ordval. Det finns dock inget annat ord som beskriver det. Jag vill liksom dela den med någon. Få känna att den finns, att andra har känt det och förstår storheten. För när världsordningen ser ut som den gör är det svårt att tänka sig att andra människor känner det. Känner du det?
Den bästa att dela allt med är de som skriver och sjunger det de skrivit.

I mina försök att minnas den bästa lovesong jag någonsin hört så kom jag på att jag måste skriva den själv.
Tills dess - Frida will do.

Nu är jag hemma hos min syster, hennes två barn och hennes sambo som förvisso även är pappa till dessa förut nämnda barn.

Vi ska äta kyckling och risotto.

Jag missade lunchen med Malin eftersom att jag hade en förbesiktning på bilen precis vid lunchtid, sedan har jag bara varit här och byggt lego, tågbanor, spelat interaktiva spel med Filip och sett efter så att inga barn blir huggna i ansiktet.

Hörs sen!

Hon till höger är den tokiga bruttan som just nu befinner sig i Burkina Faso.
Hon kommer hem om... (räknar på fingrarna...) sexton dagar!
That will be aw... wait for it... some!

När man kommer till ett ställe där så många minnen har blivit befästa så är det stor chans att de gör sig påminda igen.
Här följer bilder på alla de djur som har vuxit upp och somnat in här hemma.


Lex (som lyckligt nog inte somnat in) och Skruttan


Skruttis


Sälen som fick bo i badkaret



Frans, min snygga siames


Mysan och Tim hjälps åt att slita badrocksremmen i stycken


Mysan hade sina ställningar. Weird pos. nr. 19!



Lex på havet

Jag kom för någon timme sedan innanför dörrarna i mammas värmeljusupplysta tvårummare med mamma vid spiset, uppstekandes pannkaka till mig. Det tog nästan två timmar att köra från Umeå till Skellefteå, mycket tack vare en plogbil som vägrade köra in på en P-ficka och låta oss i kön köra förbi.
Det hann bli mörkt, men jag fruktade inte för mitt liv.

Igår kväll var jag och Shayan och såg Twilight på bio. Vi var båda begeistrade av hur snygg den filmen är. Det spelar ingen roll att målgruppen var tvungen att få många bekräftande repliker och att kärlekshistorien kändes som om den var berättad av en pretentiös 15-åring. I loved it!



Vi slog vad om tusen spänn att uppföljaren kommer innan 2010. Jag tror på inte.

Nu ska jag fortsätta mysa i den hemkära värmen innan jag åker vidare till syrran och barnen. Ikväll blir det ett besök i stallet hos den gamla märren.

Tar typ ett år att lägga upp varje bild och jag måste i säng för längesen!

Idag var det upp klockan sex, ut i stormen med dubbla vinterjackor, och framme vid jobbet klockan sju.
Jobb och möte oavbrutet till klockan 17.00 då jag begav mig iväg för att genomlida vad jag trodde skulle bli ett hemskt och sorgligt samtal, men visade sig bli en öppning till något vackert.

Missuppfattningar och icke rak kommunikation ställer till det och just nu är det sista jag vill att ställa till det... här.

Rimmar på där, sär, lär, per, när och kär.

Bara så ni vet.

Linn, som på grund av oförutsedda själsliga tillkortakommanden inte kunde vara med oss ikväll, finns med på videolänk där hon låter hälsa följande:

(Klicka på länken nedan för att ta del av uttalandet.)

http://adobepresentation.linnthanksthepublic.syntaxerrordotcom.com

Pga. bristfällig ljudupptagning har vi även med talet i textad form;

Kära medsympatisörer och kärlekskamrater. Vi har samlat till denna offentliga presskonferens för att, som ni alla redan är införstådda med, klargöra vissa rykten som cirkulerat runt bloggosfären och mitt kaotiska hjärncellsjippo till maskineri. Så, här är de:

I'm coming home to mama!

Kvällen igår blev riktigt bra.
Vi tog taxi in till stan, jag, Carro, Micke och Erik, och grundade med en sväng in på Scharinska. Låten som spelades när vi gjorde entré var Jag är en vampyr, vilket satte standarden.
Jag sa till Carro att hon inte skulle ta ut pengar för att jag skulle stå för kalaset ikväll. Det kändes som det enda rätta då hon fått stå till hands med inträdeskontanter och annat förut. Hon lyssnade dock inte på mig och tog ut pengar, vilket var en himla tur. Vid första beställningen på Scharren nekade kassan mitt kort. Jag förstod inte alls var pengarna kunde ha farit, men efter 130 för taxin och 100 i inträde så var ju mina överförda pengar borta, kalkylerade jag snabbt ut sen...
När jag började rota runt i väskan på bardisken armbågade jag ut en öl som flög på killen som ägde den så han fick ha sin egen wet-t-shirt-contest. "Förlåt, förlåt, förlåt!"
"Äh, det är lugnt... bara du köper en öl eller två så är det ingen fara."
"Ja, alltså jag har inga pengar fick jag just veta, så jag kan inte ens betala det jag har beställt... det blir svårt tyvärr."
Då tyckte han inte att det var lugnt längre, och eftersom att det var hans fel (han ställde ölen bakom min arm som jag hade uppe på bardisken) så kände jag att jag blev irriterad och sa att han kunde ha hållit i sin öl med mer säkerhet... Till slut sa han att han skojade och jag och Carro fick ta oss ur vår betalningsknipa. Jag ringde sedan min kära svåger som gick in på internetbanken och förde över 300 kr till mitt personkonto från mitt andra konto. Bra! All set!
Då kom bara nästa nederlag när vi lämnade Scharinska för att gå till O'learys. Bankomaten på vägen däremellan påstod att mitt kort inte funkade!
Så Carro fick langa upp pengar igen. Det var i högsta grad penibelt. Inne i baren på Olles hade dock mitt kort bestämt sig för att funka igen, så kvällen löste sig till det bästa.
Vi dansade. Jag dansade med en kille som efter första dansen frågade vad jag hette. Linn, svarade jag eftersom att artistnamn känns lite förlegat, och frågade vad han hette.
"Honey", svarade han och jag tänkte "ah, nice one dude!" och bad honom igen att berätta sitt namn.
"Jag heter Honey!" "H A N Y" bokstaverade han sedan.
Hahaha, kvällens höjdare.

När de stängde gick vi på Subway för att äta och då ringde Shayan och Phong som kom dit. Jag blev hyperglad och sedan åkte vi bil hem till Shayan, åt och såg Clone Wars. Jag har ännu inte sett Star Wars, men hoppas för hemfridens skull att den är bättre.

Klockan sex imorse var vi i säng, alltså samma tid som jag ska upp imorgon bitti. Känns tungt.
Något annat som känts tungt idag är att jag har känt en sådan fruktansvärt längtan hem... efter mamma, min syster, Filip och Emil, mormor, Malin, Erika... Jag ringde mamma och grät i en halvtimme och beslutade mig för rätt så omvälvande saker som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera ännu.

Jag berättar mer imorgon.
Nu kvällspromenad och i säng.

Sov gott.

Befinner mig nu på festen, men som studenter och forna sådana förmodligen är varse så är dessa tillställningar sällan särskilt uppslutna. Några sitter och spelar Guitar Hero 4, vi andra går omkring och försöker få samligen att samla sig. 
Jag längtar tills Shayan ringer.

Ikväll blir det Popterror på Teatercaféet, eller Scharinska. Längtar till Scharinska. Längesen. 

Nu fortsätter vi.

Förresten, glömde berätta något av det sjukaste jag har sett. När jag var ute och gick på Östra Ersboda i fredags så såg jag en buss lämna hållplatsen. Jag såg en liten pojke springa efter bussen, ta tag där bak och glida på fötterna efter den. Det såg livsfarligt ut. Dock inte lika sjukt som 19-åringen som tog livet av sig inför livewebcam på youtube.

Kram och ha en fin lördagskväll! 

Nej, Shayan filmade mig igår kväll. Jag går tillbaka till att bara dricka 3,5:or. Det är det enda som är säkert idag!
Ni får se bilder sedan. Idag har jag tagit det extremt lugnt... Nu ska jag åka och hämta Carro och sedan iväg på någon fest. Som sagt, folköl. Jag åt pommes i natt! Det radikalt dåliga beslutet fick mig att fuska idag också. Har ätit glass... Men, tillbaka till dieten på allvar imorgon.

Jag har samma topp som igår, för den är snygg.

Hey, vad gör det om hundra år?

Kom precis från jobbet. Oj vad vi har sjungit.

Mat idag; samma frukost som igår.
Lunch; ugnsstekt kycklingfilé, sallad och tzatsiki.
Mellanmål; en tjock skiva brie. Kaffe med vispad grädde.
Middag; ?

(För de som inte har sett Borat the movie måste jag låta som världens töntigaste considering the headline.)

Nu ska jag packa ihop lite kläder och smink och kameran - inte att förglömma, åka iväg på stan och bolaget, sedan till Shayan och festa.
Grymt peppad på charader och musik och dans!
Hoppas jag inte får feber... Om jag får det blir det ju så svettigt på dansgolvet...

Ha en fin fredag vänner!

http://enbart.com/om-maten-och-mig/

Här ovan är en blogg skriven av en kille som äter LCHF för att må bra. Han publicerar sina hemsnickrade recept och länkar till andra bra sidor.
Jag känner att jag har funnit min tillhörighet här i livet. Jag övervägde antikapitalistiskt, socialnationalistiskt, vegetariskt, veganskt, kängburet, svartklätt, dreadlocksbehårat, litterärt, men, det är först nu jag har kommit hem.

Idag har jag ätit yoghurtkeso med jordgubbar och två stekta ägg till frukost, kyckliglårfiléer med sallad och vitlökssås till lunch, ägg och bacon till mellanmål, ostgratinerad fisk- och broccolisoppa till middag, och ikväll har jag ätit vitmögelost och syndat med Julmust light. Jag var bara tvungen... Har varit och handlat juldekorationer, en duk, en fin röd korg, en gammal turkos pepparkaksask, röda blockljus, elljusstake och stjärna man har i fönstret... små änglar, små röda ljusstakar och stora röda bjällror i ett sidensnöre och en röd uteljuslykta. Det gick inte utan must. Skippade dock julmusiken och körde på Parken, men jag hade nog mycket känsla.

Tyvärr avbröts min gemytliga ensamma eftermiddag med ett telefonsamtal i vilket jag fick veta att Hera ska säljas... Den 15-åriga tjejen som rider henne de resterande fem dagarna i veckan har tappat ridintresset. Jag sa till hennes farmor och kände mig så föråldrad; "Ja, men det är ju sådär i den där åldern... Intressen försvinner och det är ju så mycket annat som tar över..." Som om jag skulle kunna uttala mig om att det skulle vara ett åldersrelaterat fenomen?

Nyss kokade jag blomkål och mosade med grädde och smör, peppar, salt och muskotnöt. Gott. Men jag är fortfarande ledsen. Kände dock när jag åt det som inte rymdes i matlådan, att det där var mat som Nigella Lawson skulle ha kallat comfort food. Jag kände mig lite tröstad när jag gafflade upp ur kastrullen.

Nu blir det tidigkväll. Upp sex imorgon igen.

"Look at what they're really saying with their "woos"".

Ja, jag kände då i alla fall inte igen mig. Det ska ni veta.
Men det var underbart att se HIMYM igen. "Sweden isn't France."
"Eh-yes it is..."

Jag ringde och fråntog mig själv ansvaret för hästen idag. Gick inte heller på kommunens möte, där det tillochmed skulle serveras fika. Jag har bara druckit vitaminer och ätit grönsaker och tacos. Nu dricker jag té med honung som jag unnar mig dispens för från dieten. Antiinflammatoriska egenskaper.
Ni vet min UVI som jag tydligen inte hade enligt läkaren i lördags?
Han ringde ikväll och berättade att jag visst hade den nämnda sjukdomen och nu skulle han skriva ut antibiotika. Här har jag alltså gått nästan en vecka extra med en infektion som kan ge mig njurskador. Tack och bock.
Han undrade lite eftertänksamt vad min egen teori om orsaken till dessa infektioner var. Jag svarade att jag inte var så bra att kissa efter att jag hade haft sex. Då fick jag bannor ska kvinnorna veta.
Så hör nu! Gå på toa efter samlag. Jag skulle även vilja säga efter oralsex... vem vill ha killbaciller i snippan liksom?

Kram och sov gott.

I natt gick jag och lade mig vid 1-tiden, läste några sidor och somnade sedan gott i den renbäddade sängen.
Jag hade ställt väckaren på nio, steg upp, hälsade på Rasmus som satt i vardagsrummet, kissade och kände på vanligt manér efter om jag är frisk, sedan gick jag dumdristigt nog och la mig igen... Vaknade halv tolv med ett antal missade samtal och sms. Hade lösa planer på en frukostdejt (damn överlappande arbetstider) men den missade jag totalt. Jag tröstar mig dock med att jag faktiskt är smittad och behöver sova.

När jag väl steg upp tog jag och Lex en promenad, men innan i gick hann han med att se väldigt längtande ut.
Kolla söt.
Först stod han med armbågarna på soffan och tittade ut genom fönstret.


Sedan ändrade han läge i soffan och klev upp till hälften på fönsterbrädan.



Hemma igen insåg jag att jag borde laga frukost, men jag var så fruktansvärt osugen på ägg igen... ägg och bacon, gräddäggröra, stekta ägg, kokta ägg... jag ville inte.
Blandade därför ihop några matskedar tuskisk youhurt med nån deciliter Keso och åt tinade, frysta jordgubbar till. Efter att ha ätit struntsummor av kolhydrater smakade det (!) som värsta godsakerna. Blev även ett glas antioxidantbrus och ett glas c-vitaminbrus samt två stora koppar kaffe.

Till lunch kokade jag upp vatten, la i två grönsaksbuljongtärningar, broccoli och vit fisk. La på några skivor ost och blev mätt på en tallrik.

Så, vad blir den spännande middagen?

Kram

Igår när jag var ute på kvällspromenaden kom jag att tänka på att jag nog skulle uppfatta mig själv som en lättsam och relativt glad person om jag träffade mig själv idag. En person som inte vet vem jag har varit och läser min blogg rakt upp och ned skulle nog anse att ja... här är en helt normalstörd, normalbegåvad person med ett helt naturligt mänskligt känsloliv med dalar och toppar med medianen i en grå vardag. Ja, precis så skulle man tänka. Och idag är det nog så.
Jag har aldrig mått så bra som jag gör just nu. Jag känner mig rätt stabil, min ångest är lätthanterlig och mina glada stunder blir inte sådär maniska.
Jag liksom bara lever och tar det livet erbjuder och njuter av det mesta.

Det har dock inte alltid varit så. Jag tänkte igår när jag körde från jobbet hem till dagmatten, att det inte kändes det minsta jobbigt. Jag var glad att få hämta min Lex och glad att få komma hem. Hade det här varit för tre år sedan så hade jag känt att jag sprang runt i en cirkel av hemskheter som aldrig tog slut. Typ "upp på morgonen- fan det kom en ny dag, frysa och leta kläder som jag inte hittar, inte hinna äta frukost - fan - blodsockerfall, skrapa bilrutorna i ett mörker och en kyla som får mig att tro att jag är på nordpolen, frysa, köra in och lämna Lex, fan så betungande, komma till jobbet, jobba, köra omväg för att hämta Lex, parkera bilen - fan så jobbigt att stoppa i motorvärmaren!, hemma igen och så kommer alla dagar i resten av mitt liv att se ut. Jag ger upp." Jag kom alltså på mig själv med att inte vara låg.

Eftersom att jag har börjat att söka nytt jobb så tänkte jag att jag bore googla på mig själv och försöka eliminera riskerna att min framtida arbetsledare hittar hemskheter eftersom att det är den nya rutinen för nyanställningar... har jag hört.
Hittade en gammal blogg som jag bara skrev två inlägg på. Det var från den tiden jag inte alls var så glad.

Eftersom jag ska ta bort dem tänkte jag publicera texten här. Jag ler igenkännande när jag läser. (Bara för att göra er observanta så har jag kursiverat den gamla texten.) Read and enjoy en skräckslagen tonårings känslor.




Och relationer måste man upprätthålla...

... för att inte behöva återuppbygga.

Min vän Malin skrev i gästboken och påminde mig om att jag sällan håller liv i sidor som denna. Jag skapar dem främst för att jag tycker det är kul att fylla i information om mig själv, men att sedan kontinuerligt finna intresse att uppdatera är svårt.

Jag vet inte. Inte för att jag inte har mycket att säga... eller. Jo precis därför. Jag har så lite att säga. Mina tankar är de flesta dagar rätt så privata och allt för flackande för att jag ska kunna dela med mig av dem. Det går liksom inte även om jag vill.

Idag har jag haft en väldigt dålig dag. Jag har ingen aning varför. Det började med en smygande ostämning i morse. Jag hatar att börja jobba på kvällen. Det ger mig liksom tid att gå och inbilla mig diverse. Som att jag inte skulle tycka om mitt arbete. Vilket ju inte är fallet. Det ger mig också diverse dötimmar. Eftersom att jag ska börja jobba klockan 17 kan jag inte åka iväg eller påbörja några större projekt. Ändå är det för lång tid att bara mysa. Det blir alltså ickelevande tid då enbart tankarna frodas och snärjs in i varandra. Vid tiden när jag väl skulle köra iväg till jobbet var jag så låg att jag nästan behövde sjukskriva mig. Det gjorde jag såklart inte.

Jag har ändrat min medicinering. Eller läkaren gjorde. Förhoppningsvis kommer jag slippa myrkrypningarna i benen och den oändliga tröttheten.

Igår hade jag en bra dag. Vi åkte till Lycksele och gick på djurparken, jag, Erika, Filip och Andreas. Lex stannade hemma för jag hade en inituativ medvetenhet om att hundar inte fick gå in där. När vi kom fram stod det på en skylt "Hundar förbjudna på grund av smittorisk". Vilken tur. Efter att vi hade gått omkring i terrängliknande mark i flera timmar och sett på lodjur, vargar och björnar på knappt en meters avstånd var det säkert 80 grader i bilen. Lex hade inte varit så glad.
I slutet av vår rundvandring, efter litervis av svett och minst lika mycket fantastiska intryck var jag så less och så trött. När Filip skulle hoppa en sista gång i hoppmattan, som jag också hoppade i, kändes det som att jag hade skurat samma vinfläck på samma golv fem timmar i sträck.

Nu är jag hos mor, men ska nu åka iväg till mitt andra hem (vars läge är konfidentiellt).


Sov gott!
Fick du en minut Malin? Kanske en och en halv? Kram


Ibland tvekar jag på världesordningen. Ibland gör vissa mig återmedveten om dess skönhet.

Jag minns inte mina exakta formuleringar av avsky och som alla gånger förut minns jag inte heller känslan. Jag kan däremot erminna mig om att jag var besviken och oerhört utled på människan. Främst mina relationer till andra.
Jag hade haft en veckas semester, obetald sådan - kanske mer en veckas "nu-får-ni-inte-ringa-ut-mig-ledigt". Jag kom tillbaka till en arbetsplats som kändes som helt ny. Ingen verkade medveten om att jag ens varit borta. De sa knappt hej.

Deras totala likgiltighet inför mig gjorde mig totalt bestört. Det fick mig att fundera vidare i banor som att jag aldrig kommer hitta någon att älska och att även om jag skulle kunna älska vad finns då att älska? Jag tyckte att livet i sig kändes överflödigt. Om vi inte kan känna av de band som finns mellan alla levande varelser, vad har vi då?

Jag började rannsaka huruvida mina känslor inför de jag anser mig älska verkligen är kärlek och om jag ens jag känna.

Senare på kvällen skrev en vän i Göteborg. Jag hade inte ens tänkt på honom på veckor. Inte räknat med honom bland de som jag anser stå mig nära. Han skrev hur som helst att han skulle hem till Trästocks. Han skrev att han ville sitta med mig vid älven och ville prata med mig för att jag var fin och smart. Han sa att han mindes vår sommar för två somrar sedan, hammocken vi låg i och cigaretterna vi rökte. Bara de orden upprättade mitt ställningstagande att kontakter och närhet är det enda som gör livet till vad det är. Och jag mindes att kärlek finns.



Bildtext. Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Förutom att det är jag till höger.