Mitt år som sökande

Igår när jag var ute på kvällspromenaden kom jag att tänka på att jag nog skulle uppfatta mig själv som en lättsam och relativt glad person om jag träffade mig själv idag. En person som inte vet vem jag har varit och läser min blogg rakt upp och ned skulle nog anse att ja... här är en helt normalstörd, normalbegåvad person med ett helt naturligt mänskligt känsloliv med dalar och toppar med medianen i en grå vardag. Ja, precis så skulle man tänka. Och idag är det nog så.
Jag har aldrig mått så bra som jag gör just nu. Jag känner mig rätt stabil, min ångest är lätthanterlig och mina glada stunder blir inte sådär maniska.
Jag liksom bara lever och tar det livet erbjuder och njuter av det mesta.

Det har dock inte alltid varit så. Jag tänkte igår när jag körde från jobbet hem till dagmatten, att det inte kändes det minsta jobbigt. Jag var glad att få hämta min Lex och glad att få komma hem. Hade det här varit för tre år sedan så hade jag känt att jag sprang runt i en cirkel av hemskheter som aldrig tog slut. Typ "upp på morgonen- fan det kom en ny dag, frysa och leta kläder som jag inte hittar, inte hinna äta frukost - fan - blodsockerfall, skrapa bilrutorna i ett mörker och en kyla som får mig att tro att jag är på nordpolen, frysa, köra in och lämna Lex, fan så betungande, komma till jobbet, jobba, köra omväg för att hämta Lex, parkera bilen - fan så jobbigt att stoppa i motorvärmaren!, hemma igen och så kommer alla dagar i resten av mitt liv att se ut. Jag ger upp." Jag kom alltså på mig själv med att inte vara låg.

Eftersom att jag har börjat att söka nytt jobb så tänkte jag att jag bore googla på mig själv och försöka eliminera riskerna att min framtida arbetsledare hittar hemskheter eftersom att det är den nya rutinen för nyanställningar... har jag hört.
Hittade en gammal blogg som jag bara skrev två inlägg på. Det var från den tiden jag inte alls var så glad.

Eftersom jag ska ta bort dem tänkte jag publicera texten här. Jag ler igenkännande när jag läser. (Bara för att göra er observanta så har jag kursiverat den gamla texten.) Read and enjoy en skräckslagen tonårings känslor.




Och relationer måste man upprätthålla...

... för att inte behöva återuppbygga.

Min vän Malin skrev i gästboken och påminde mig om att jag sällan håller liv i sidor som denna. Jag skapar dem främst för att jag tycker det är kul att fylla i information om mig själv, men att sedan kontinuerligt finna intresse att uppdatera är svårt.

Jag vet inte. Inte för att jag inte har mycket att säga... eller. Jo precis därför. Jag har så lite att säga. Mina tankar är de flesta dagar rätt så privata och allt för flackande för att jag ska kunna dela med mig av dem. Det går liksom inte även om jag vill.

Idag har jag haft en väldigt dålig dag. Jag har ingen aning varför. Det började med en smygande ostämning i morse. Jag hatar att börja jobba på kvällen. Det ger mig liksom tid att gå och inbilla mig diverse. Som att jag inte skulle tycka om mitt arbete. Vilket ju inte är fallet. Det ger mig också diverse dötimmar. Eftersom att jag ska börja jobba klockan 17 kan jag inte åka iväg eller påbörja några större projekt. Ändå är det för lång tid att bara mysa. Det blir alltså ickelevande tid då enbart tankarna frodas och snärjs in i varandra. Vid tiden när jag väl skulle köra iväg till jobbet var jag så låg att jag nästan behövde sjukskriva mig. Det gjorde jag såklart inte.

Jag har ändrat min medicinering. Eller läkaren gjorde. Förhoppningsvis kommer jag slippa myrkrypningarna i benen och den oändliga tröttheten.

Igår hade jag en bra dag. Vi åkte till Lycksele och gick på djurparken, jag, Erika, Filip och Andreas. Lex stannade hemma för jag hade en inituativ medvetenhet om att hundar inte fick gå in där. När vi kom fram stod det på en skylt "Hundar förbjudna på grund av smittorisk". Vilken tur. Efter att vi hade gått omkring i terrängliknande mark i flera timmar och sett på lodjur, vargar och björnar på knappt en meters avstånd var det säkert 80 grader i bilen. Lex hade inte varit så glad.
I slutet av vår rundvandring, efter litervis av svett och minst lika mycket fantastiska intryck var jag så less och så trött. När Filip skulle hoppa en sista gång i hoppmattan, som jag också hoppade i, kändes det som att jag hade skurat samma vinfläck på samma golv fem timmar i sträck.

Nu är jag hos mor, men ska nu åka iväg till mitt andra hem (vars läge är konfidentiellt).


Sov gott!
Fick du en minut Malin? Kanske en och en halv? Kram


Ibland tvekar jag på världesordningen. Ibland gör vissa mig återmedveten om dess skönhet.

Jag minns inte mina exakta formuleringar av avsky och som alla gånger förut minns jag inte heller känslan. Jag kan däremot erminna mig om att jag var besviken och oerhört utled på människan. Främst mina relationer till andra.
Jag hade haft en veckas semester, obetald sådan - kanske mer en veckas "nu-får-ni-inte-ringa-ut-mig-ledigt". Jag kom tillbaka till en arbetsplats som kändes som helt ny. Ingen verkade medveten om att jag ens varit borta. De sa knappt hej.

Deras totala likgiltighet inför mig gjorde mig totalt bestört. Det fick mig att fundera vidare i banor som att jag aldrig kommer hitta någon att älska och att även om jag skulle kunna älska vad finns då att älska? Jag tyckte att livet i sig kändes överflödigt. Om vi inte kan känna av de band som finns mellan alla levande varelser, vad har vi då?

Jag började rannsaka huruvida mina känslor inför de jag anser mig älska verkligen är kärlek och om jag ens jag känna.

Senare på kvällen skrev en vän i Göteborg. Jag hade inte ens tänkt på honom på veckor. Inte räknat med honom bland de som jag anser stå mig nära. Han skrev hur som helst att han skulle hem till Trästocks. Han skrev att han ville sitta med mig vid älven och ville prata med mig för att jag var fin och smart. Han sa att han mindes vår sommar för två somrar sedan, hammocken vi låg i och cigaretterna vi rökte. Bara de orden upprättade mitt ställningstagande att kontakter och närhet är det enda som gör livet till vad det är. Och jag mindes att kärlek finns.



Bildtext. Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Förutom att det är jag till höger.