Mitt år som sökande

Och i det konkretas heliga ändamål tänker jag berätta snabbt om min dag.
Vaknade sent, gick ut med Lex, frukostade, stökade, tvättade osv.
Mamma kom hit så att jag skulle kunna hitta på något med mina vänner i det vackra vårvädret. Enda tråkiga var att jag inte hade en enda som kunde. Såvida de inte bara undvek mig... Jobbande hit, familjemiddagsätande dit och Linn föll ner i diket.
Deppade ner mig TOTALT och surade på alla. Puttade min mamma på bröstkorgen så hon skulle backa ifrån mig. Beklagade mig för Shayan så att jag kände mig som världens mest lama människa. Slutade försöka hitta umgänge.

Ja, till slut åkte jag till syrran vid sju och la Filip vartefter jag åkte och träffade upp Palle. Vi körde raggarrundan med varsin bil (nja) och kom tillslut fram till O'learys. Erika kom dit och mötte upp oss. I baren beställde först Erika en cola, jag en alkoholfri öl (med betoning på "alkoholfri" och inte "öl") och den sista i vårt sällskap om tre beställde en Sprite och därpå ropar ut UNF. Felt great, hade skittrevligt.

- Sluta drick nu, du blir så dum i huvudet när du är full.

- Jamen det är ju det som är poängen! Unnar du mig inte att känna mig som vanligt folk en stund?

nils säger:

Blondinbella o Nils.. är det jag? ögnade bara snabbt din blogg

Linn säger:

nja, det är blondinbella och hennes nils. finns ju fler med det namnet du vet...

nils säger:

jasså jag trodde hennes snubbe hette brunettbruno


hahaha.

i'm so bored.

Hej Bella. Linn heter jag, 21 år.

Här kommer en ärlig fråga som inte har något syfte att ställa dig till svars eller kräva en förklaring. Det handlar mer om min egen utveckling - att förstå människan, för jag kan inte fråga någon jag känner, känner nämligen ingen som du (syftar på din stabila ekonomi i kombination med åldern och dina blå värderingar).

Jag har tittat in på din blogg då och då sedan tiden då Nils inte ens kommit in i bilden. Först var det främst faktiskt för att läsa kommentarerna från den tiden då det var inne att vara "anti Blondinbella". Vissa var så oerhört lustiga med sina aggressioner. Jag störde mig extremt mycket på din liberala inställning till päls också, men annars tyckte jag inte att du var särskilt mycket dummare än majoriteten av befolkningen.
Att ha en åsikt om Blondinbella hör faktiskt till den populärkulturella allmänbildningen in my opinion! (Där hade du en komplimang som heter duga. Ja, du har gjort avtryck och ja, du har skapat ett fenomen.)

Som sagt, jag störde mig främst på pälsarna och inte förrän nu har jag igen en konkret åsikt som väcker en fråga i mig.
Frågan gäller ditt svar på frågan om hur du tolkar jantelagen och hur du har tänkt utrota den. Du svarar att man idag måste tillhöra en norm, inte får vara för framgångsrik eller vara stolt över sina åstadkommanden. Tjänar man pengar ska man åtminstone ha socialt iq nog för att kunna hålla tyst om det. (Givetvis inte citerat.)
Du skriver att din generation, 90-talisterna, kommer visa sig vara en "framgångsgeneration" och ingen ska längre "tryckas ned" och därför hämmas i sina enorma möjligheter att bli framgångsrika (jag tolkar din definiton av ordet framgångsrik som att man ska vara akademiker, tjäna mycket pengar och ha råd och samvete att unna sig av livet. Har jag rätt?).

Frågan är alltså, vem ska utföra skitjobben? Ska vi ha en värld där alla ska tjäna så mycket att de har råd att shoppa hela dagarna, men ingen ska stå i kassorna på affärerna? Vem ska tillverka kläderna vi vill ha? Vem ska ta hand om våra gamla när alla ska vara ute på privatchartrade spontansemestrar till Cypern?

Jag vill bara ha ett ärligt och genomtänkt svar för att förstå din logik.
Människa till människa emellan.

Hoppas på svar!

Jag var tillfreds med tanken på att aldrig bli lycklig.
Helt enkelt av den anledningen att livet inte handlar om lycka. Den som går och väntar på lyckan kommer ständigt att ha en känsla av besvikelse. Att livet inte räcker till i sin renaste form; arbete och tillfredsställande av banala behov.
Därav är det enda vettiga att tänka bort lyckan som ett romantiserat och överskattat begrepp som egentligen bara är en utopi alla hoppas på, men som inte är annat än just ett begrepp.

Det är därför extra skönt när jag nu sitter här och inser att jag känner mig lycklig. Om det nu bara är ett begrepp så vet jag inte hur jag är kapabel till det, men jag vet att det är en känsla jag sällan har haft. Glädje känner vi alla igen, sorg, ledsamhet och ilska likaså. Det här är en annan känsla. Liksom en bonus som kom med kärleken.

Ni (läs Palle :D) får gärna kalla mig naiv. Jag skulle nästan själv kunna göra det, men det finns ingen anledning. Känslan jag har med Shayan är värd mer än allt. Det spelar ingen roll var den kommer ifrån.

Med det säger jag god morgon!

Låt er inte förvillas.

Det där är ingen vanlig Canon ni ser. I händerna på den människan kan den nämligen få oanade krafter och möjligheter, som ibland kan övergå till rent av bisarra åstadkommanden.

Även utan förvarning, ens en blixt, kan den reflektera tillbaka ditt innersta ljus och än värre - dina dolda hemligheter, dina skamfyllda vrår. Utan minsta medvilja ifrån dig levererar den bilder som gått igenom fett, muskler, blod och in i märgen.

Den lockar fram din beast och retar upp den till oanade mått av aggression då den plötsligt fryser fast bilden och gör att allt syns så tydligt. Kontrasten blir så skarp. När man allt är sett kryper den sedan kurrande tillbaka in i dig och lägger sig till ro.

Den får dina monster att sova gott efter att den tvingat fram dem i dagsljuset.

Men som sagt.
Bara i en persons händer.

Min person.

Jag tror att jag och Shayan har någon slags outtalad inbördes konflikt här i bloggvärlden. Han skriver inget smaskigt - jag skriver inget smaskigt. Jag uppdaterar hans blogg utan resultat - han får uppdatera min blogg utan resultat. Fair enough!

Fast i mina ögon är bilder på Lex rätt smaskiga...

Idag har jag förövrigt inte gjort mycket alls förutom att laga mat och hjälpa min mor med mina syskonbarn.

I väntan på...

Vadå?

Efter att ha lekt taxi med Malin och handlat med Erika samt druckit kaffe och pratat så är jag betydligt gladare igen. Isolering är farligt.

Nu sitter jag och väntar på att mitt gröna té med mintsmak ska svalna så att det går att dricka. HATAR té av den anledningen. Kopparna är ju så stora att det tar evigheter på sig att bli drickbart. Hur roligt är det liksom att vara så angelägen att få i sig antioxidanterna men att ständigt motarbetas så?

Nåväl. När det är uppdrucket så ska jag ta en promenad med min favorithund och än en gång ringa Shayan. Guuud så needy jag är.

Hörde dock en kärleksexpert (klart att den titeln finns, han var inte alls fysiolog eller nåt) som sa att människor är utrustade med en mekanism som hindrar oss från att vara passionerat förälskade i mer än ett par - tre år. De flesta bara i ett halvår.

Bäst att passa på nu då!

Vi har inte gjort någonting aktivt i Umeå förutom promenader och stadsbesök med färskosttallrik på Rost där det kom in en irländare med tre personer i följe som satte sig och spelade folkmusik inne i den typ 15 kvm stora lokalen.
Ja, vi har diskuterat väldigt mycket. Platonisk omtanke, motiv till utklädning och hundars rättigheter. För att sammanfatta.

Trots detta eller kanske tack vare så har jag haft den bästa helgen på så länge. Jag förlorade mig själv ännu mer.
Love is my drug, is my medicine.

Hej!

Halva vår familj är kända för att ha dålig lokalsinne. Själv bidrog jag till ryktet genom att alldeles nyss gå vilse - på en promenadstig.

Tänkte testa en ny runda med Lex och vek därför in på en liten stig i skogen. Till en början var det jättemysigt och det var utmärkt hur man skulle gå, men allteftersom jag började längta hem kom vi bara längre och längre in i skogen.
Givetvis kunde jag inte vända om eftersom vi redan gått så långt. Fram kommer man alltid.

Även fast jag såg att varken djur eller människa gått där åtminstone sedan det snöade sist så satt det ju betryggande pilar. Satt dessutom små informationsskyltar, förmodligen för barn som var på skolutflykt på femtiotalet (ingen modern förälder skulle nämligen låta sina barn gå så långt bort från ett civiliserat område). Jag lärde mig att man förut kallade ensamliggande, stora stenar för Jättekast eftersom man trodde att jättar hade lekt med att kasta sten. Fick också veta att trädens motsvarighet till siamesiska tvillingar uppstår när två plantor växer ihop. Dessa dubbelstammade träd kallas Lärarinnor.

När vi kommit än längre började pilarna saknas och kvar bara stå tomma skyltar. Träden gnisslade. Fanns inte tillstymmelse till öppning nånstans. När jag började bli trött så blev skogen bara tätare. Tillochmed den icke uttröttbara Lex började gå efter mig...

Jaja, tänkte jag. Ska man dö nånstans är väl en skog en rätt värdig plats. Slåss mot naturen till sista andetaget. Kände mig lite som killen i Into the Wild och försökte anamma den naturromantiska känslan... 

Tillslut kom vi fram vid OK-backen på Erikslid.
Nu har jag och mormor ätit uppstekt pannkaka.

Hej!

Jag drömde mardrömmar inatt, igen. En stor hund skulle ha ihjäl mig. Jag minns att jag satt på hunden, som förövrigt var skapt som en människa, och försökte hålla i armarna men den kom ändå åt att klösa mig i ryggen med sina cowboyboots. Dess många ögon såg igenom allt. Ägaren kom och helt plötsligt blev hundens skepnad naturlig igen och han satt fast i ett koppel, men ögonen var röda. Dess husse höll den ifrån mig fast jag egentligen visste att han ville att den skulle ha ihjäl mig.

Vaknade med huvudvärk.

Tror mina mardrömmar är riktigt välgörande, för nu har jag bara superdagar. Efter långpromenaden med Lex så lagade jag rödspätta med äggsås och potatispuré (matkonsulenternas version av potatismos alltså) och bjöd mamma på lunch här hos mormor.

Nu ska jag väl diska. Hej.

Man borde verkligen nischa sig. Ja, typ. Bestämma sig för vad ens blogg egentligen handlar om.

Borde bestämma sig för vad ens liv egentligen handlar om.

Men nischande hit och dit skulle ju göra det hela lite inskränkt och trist.

Jag fortsätter nog bara sväva runt och inte ha en blek aning.

Ha!

Min pojkvän är den bästa som går att få tag i.
Tycker ärligt talat synd om alla andra.

Ha!