Mitt år som sökande

På måndag kommer jag definitivt att beställa massagetid om ingen godhjärtad, välvillig och snäll människa har masserat mig i helgen. Det här är ingen uppmaning till någon. Inte till min svåger sjukgymnasten och absolut inte till min syster eller pojkvän som båda har starka nypor. Nej, det här är bara en redogörelse över hur extremt spänd jag är. Förmodligen efter flygresan. Jag skulle önska att blicken i mina ögon från flygturen fanns inspelad.

Ibland känner jag mig nästan utvecklingsstörd. I vissa fall överbegåvad. Som om jag verkligen stod över andra. Det trodde jag framförallt i gymnasiet, så förlåt mig mina dåvarande klasskamrater om jag verkade smått fascistisk.
Men den här utvecklingsstörningen. Tror den ligger på en social nivå. Typ som när folk ringer till mig. Det är så jävla jobbigt att svara. Nästan alltid så trycker jag bort ljudet och tänker inte svara, men jag ändrar mig när jag inser att det faktiskt sitter en person som väntar på att jag ska svara och då brukar jag trycka på grön lur. Men när jag väl har gjort det så har jag jättejättesvårt för att låta glad! Jag låter mitt missnöje över att behöva svara i telefonen gå ut över den som ringer, samtidigt som det ju förmodligen är en person jag älskar eller åtminstone tycker om och vill ska fortsätta ringa mig.

Väldigt väldigt dumt.