Mitt år som sökande

Jag längtar efter Shayan så jag håller på att gå sönder, jag älskar honom högre än allt osv, men nog pratat om kärlek och låt oss gå till det viktiga här i livet.

Jag kikade in på Blondinbellas blogg alldeles nyss. Som jag gör ibland när jag känner att finkulturen är för nördar. För att döda lite av den tid jag är tilldelad här på jorden så att den ska gå förbi. För att bli lite intellektuellt stimulerad etc.

Hur som helst väcktes faktiskt SERIÖST en fråga i mig. Jag vill ha ett SERIÖST svar på min fråga. Jag är inte särskilt vetgirig så länge det inte gäller sjukdomar, men jag känner verkligen suget. Det känns så spännande för att om jag får ett tillfredsställande svar på min fråga, vilket jag starkt betvivlar (att hon kommer att svara överhuvudtaget), så kan hela min bild av en person ta en radikal vändning. Nu håller vi bara tummarna!

Såhär såg min fråga ut:

Hej Bella. Linn heter jag, 21 år.

Här kommer en ärlig fråga som inte har något syfte att ställa dig till svars eller kräva en förklaring. Det handlar mer om min egen utveckling - att förstå människan, för jag kan inte fråga någon jag känner, känner nämligen ingen som du (syftar på din stabila ekonomi i kombination med åldern och dina blå värderingar).

Jag har tittat in på din blogg då och då sedan tiden då Nils inte ens kommit in i bilden. Först var det främst faktiskt för att läsa kommentarerna från den tiden då det var inne att vara "anti Blondinbella". Vissa var så oerhört lustiga med sina aggressioner. Jag störde mig extremt mycket på din liberala inställning till päls också, men annars tyckte jag inte att du var särskilt mycket dummare än majoriteten av befolkningen.
Att ha en åsikt om Blondinbella hör faktiskt till den populärkulturella allmänbildningen in my opinion! (Där hade du en komplimang som heter duga. Ja, du har gjort avtryck och ja, du har skapat ett fenomen.)

Som sagt, jag störde mig främst på pälsarna och inte förrän nu har jag igen en konkret åsikt som väcker en fråga i mig.
Frågan gäller ditt svar på frågan om hur du tolkar jantelagen och hur du har tänkt utrota den. Du svarar att man idag måste tillhöra en norm, inte får vara för framgångsrik eller vara stolt över sina åstadkommanden. Tjänar man pengar ska man åtminstone ha socialt iq nog för att kunna hålla tyst om det. (Givetvis inte citerat.)
Du skriver att din generation, 90-talisterna, kommer visa sig vara en "framgångsgeneration" och ingen ska längre "tryckas ned" och därför hämmas i sina enorma möjligheter att bli framgångsrika (jag tolkar din definiton av ordet framgångsrik som att man ska vara akademiker, tjäna mycket pengar och ha råd och samvete att unna sig av livet. Har jag rätt?).

Frågan är alltså, vem ska utföra skitjobben? Ska vi ha en värld där alla ska tjäna så mycket att de har råd att shoppa hela dagarna, men ingen ska stå i kassorna på affärerna? Vem ska tillverka kläderna vi vill ha? Vem ska ta hand om våra gamla när alla ska vara ute på privatchartrade spontansemestrar till Cypern?

Jag vill bara ha ett ärligt och genomtänkt svar för att förstå din logik.
Människa till människa emellan.

Hoppas på svar!