Långpromenad
Halva vår familj är kända för att ha dålig lokalsinne. Själv bidrog jag till ryktet genom att alldeles nyss gå vilse - på en promenadstig.
Tänkte testa en ny runda med Lex och vek därför in på en liten stig i skogen. Till en början var det jättemysigt och det var utmärkt hur man skulle gå, men allteftersom jag började längta hem kom vi bara längre och längre in i skogen.
Givetvis kunde jag inte vända om eftersom vi redan gått så långt. Fram kommer man alltid.
Även fast jag såg att varken djur eller människa gått där åtminstone sedan det snöade sist så satt det ju betryggande pilar. Satt dessutom små informationsskyltar, förmodligen för barn som var på skolutflykt på femtiotalet (ingen modern förälder skulle nämligen låta sina barn gå så långt bort från ett civiliserat område). Jag lärde mig att man förut kallade ensamliggande, stora stenar för Jättekast eftersom man trodde att jättar hade lekt med att kasta sten. Fick också veta att trädens motsvarighet till siamesiska tvillingar uppstår när två plantor växer ihop. Dessa dubbelstammade träd kallas Lärarinnor.
När vi kommit än längre började pilarna saknas och kvar bara stå tomma skyltar. Träden gnisslade. Fanns inte tillstymmelse till öppning nånstans. När jag började bli trött så blev skogen bara tätare. Tillochmed den icke uttröttbara Lex började gå efter mig...
Jaja, tänkte jag. Ska man dö nånstans är väl en skog en rätt värdig plats. Slåss mot naturen till sista andetaget. Kände mig lite som killen i Into the Wild och försökte anamma den naturromantiska känslan...
Tillslut kom vi fram vid OK-backen på Erikslid.
Nu har jag och mormor ätit uppstekt pannkaka.
Hej!
pust och puss
