Chasing Cars är min
Jag hoppas att ingen har hunnit före mig med att paxa den här låten som sin bröllopssång.
"I don't quite now
how to say
how I feel
Those three words
are said to much
they're not enough
[...]
I need your grace
to remind me
to find my own"
"I don't quite now
how to say
how I feel
Those three words
are said to much
they're not enough
[...]
I need your grace
to remind me
to find my own"
Bingo! ... Bingo?
Följande bild prydde en artikel i senaste numret av Sofies mode.
Reportaget handlade om... Just det. Hon hade blivit bedragen av sin sambo.
Denna pryder numera vår kylskåpsdörr för att påminna oss om att alltid avråda vår vän Bingo Rimér från ett könsbyte när han ringer för att konsultera oss... Alltid.
Reportaget handlade om... Just det. Hon hade blivit bedragen av sin sambo.
Denna pryder numera vår kylskåpsdörr för att påminna oss om att alltid avråda vår vän Bingo Rimér från ett könsbyte när han ringer för att konsultera oss... Alltid.
Nordpolen 2
Sedan att den tidigare nämnda konstnären verkar smått sönderrökt hör inte till saken.
Nordpolen och Moodyson, svårintervjuade?
Just nu pågår en alldeles befängd debatt om huruvida en artist av något slag ska få låta bli att svara på frågor om sitt skapande. "Hur går det till när du skriver en låt?" "Hur ser din skapandeprocess ut?" är två väldigt vanliga frågor som semiprofessionella programledare och reportrar gillar att ställa för att antagligen visa intresse i konsten. Sedan vägrar de acceptera ett förväntat konstnärligt svar, ett integritetsangeläget sådant. Hypocrisy I say.
Hörde en intervju med Moodyson på P3 imorse (och fick dessutom höra honom säga att han funnit ett intresse i krukväxter... ni måste höra honom prata för att fatta grejen) där han svarade på frågan om varför han inte gillar att prata om sitt skapande. Han svarade att han med t.ex. sin senaste film Mammut har jobbat i tre år och att då på trettio sekunder sammanfatta hur det gick till kändes fel.
Jag förstår precis hur han menar.
Om någon frågar ett kärlekspar hur deras kärlek blev så djup som den är efter flera år tillsammans, vad svarar de då?
"Jo, vi träffades ju... sedan kom den dagen vi låg tillsammans och efter några veckor sa vi att vi älskade varandra. Bröllopet och att flytta ihop spelade också in. Och nu står vi här!".
Är inte det att förminska historien? Alla svåra stunder de var tvungna att slåss och klättra upp ur ravinen för att då se varandra med andra mer kritiska ögon... De gånger de älskat med varandra och haft den där känslan av total samhörighet, att vara under skinnet på varandra. De gånger de lyckats göra sig totalt sårbara...
Liksom. Att gå igenom en period i sitt liv där författaren eller regissören måste vända ut och in på sig själv och lägga sitt vardaliga liv på is för att uttrycka det den vill få fram för att sedan berätta att "Jo... jag liksom... började ta in saker... skrev ner. Antecknade detaljer... Och här är resultatet!"
Det är väl ett högst banalt och ypperligt sätt att nedvärdera sig själv och sitt verk, som dessutom knappast kommer att tillföra något utan snarare ta bort magin och visa hur enkelt den kultur vi får ta del av egentligen är. Ett simpelt människopåfund som bara krävde lite hårt arbete. Liksom.
Jag ska hålla fast vid min föreställning om att konsten är något ogreppbart som bara genier ens kan inbilla sig att de förstår och nu ska jag vara klar med mitt sentimentala inlägg i debatten.
Kram
Hörde en intervju med Moodyson på P3 imorse (och fick dessutom höra honom säga att han funnit ett intresse i krukväxter... ni måste höra honom prata för att fatta grejen) där han svarade på frågan om varför han inte gillar att prata om sitt skapande. Han svarade att han med t.ex. sin senaste film Mammut har jobbat i tre år och att då på trettio sekunder sammanfatta hur det gick till kändes fel.
Jag förstår precis hur han menar.
Om någon frågar ett kärlekspar hur deras kärlek blev så djup som den är efter flera år tillsammans, vad svarar de då?
"Jo, vi träffades ju... sedan kom den dagen vi låg tillsammans och efter några veckor sa vi att vi älskade varandra. Bröllopet och att flytta ihop spelade också in. Och nu står vi här!".
Är inte det att förminska historien? Alla svåra stunder de var tvungna att slåss och klättra upp ur ravinen för att då se varandra med andra mer kritiska ögon... De gånger de älskat med varandra och haft den där känslan av total samhörighet, att vara under skinnet på varandra. De gånger de lyckats göra sig totalt sårbara...
Liksom. Att gå igenom en period i sitt liv där författaren eller regissören måste vända ut och in på sig själv och lägga sitt vardaliga liv på is för att uttrycka det den vill få fram för att sedan berätta att "Jo... jag liksom... började ta in saker... skrev ner. Antecknade detaljer... Och här är resultatet!"
Det är väl ett högst banalt och ypperligt sätt att nedvärdera sig själv och sitt verk, som dessutom knappast kommer att tillföra något utan snarare ta bort magin och visa hur enkelt den kultur vi får ta del av egentligen är. Ett simpelt människopåfund som bara krävde lite hårt arbete. Liksom.
Jag ska hålla fast vid min föreställning om att konsten är något ogreppbart som bara genier ens kan inbilla sig att de förstår och nu ska jag vara klar med mitt sentimentala inlägg i debatten.
Kram
I'm a cyborg
Jag är den som sällan gör om saker två gånger. Maträtter, resor, böcker, killar... Framförallt filmer låter jag vara efter ett försök, oavsett hur bra de har varit. Förutom vissa undantag. Undantagen är dem jag älskar, som alltid kommer att följa med mig. En film jag sett runt tio gånger är Trainspotting, en annan Me and you and everyone we know. Nu har jag hittat en ny favorit som jag såg om för andra gången på en vecka ikväll.
Kolla länken och njut. I demand you.
I'm a cyborg but that's ok heter den och är helt klart den finaste koreanska film jag sett. Vilket i och för sig säger ingenting.
Jag har lite dåligt samvete inför mig själv för att jag låter bloggen förfalla. Även inför de som faktiskt förgäves klickar in sig på den. Nu är det ändring in progress, starting now.
Nu ska jag sova, ha en ny dag imorgon (jag älskar när min sinnesstämning är sådan att jag innan jag lägger mig längtar till att få stiga upp och göra mitt morgonkaffe och möta ännu ett helt nytt kapitel i mitt liv... en dag alltså) och när jag lägger mig efter den dagen och igen stiger upp så ska jag spendera några timmar i ledighet och därefter hämta upp Shayan på bussen. Min längtan är nästan obeskrivlig. Vi har idag inte setts på en vecka.
Distansförhållanden är inspirerande av många skäl...
Den kvällen, fredag alltså, är det fest här hos mig och Erika och den som känner sig välkommen är förmodligen det också!
Så. Sammanfattning:
Livet är fantastiskt.
Jag längtar efter min älskade.
Se länken.
Njut.
Sov gott.
Kolla länken och njut. I demand you.
I'm a cyborg but that's ok heter den och är helt klart den finaste koreanska film jag sett. Vilket i och för sig säger ingenting.
Jag har lite dåligt samvete inför mig själv för att jag låter bloggen förfalla. Även inför de som faktiskt förgäves klickar in sig på den. Nu är det ändring in progress, starting now.
Nu ska jag sova, ha en ny dag imorgon (jag älskar när min sinnesstämning är sådan att jag innan jag lägger mig längtar till att få stiga upp och göra mitt morgonkaffe och möta ännu ett helt nytt kapitel i mitt liv... en dag alltså) och när jag lägger mig efter den dagen och igen stiger upp så ska jag spendera några timmar i ledighet och därefter hämta upp Shayan på bussen. Min längtan är nästan obeskrivlig. Vi har idag inte setts på en vecka.
Distansförhållanden är inspirerande av många skäl...
Den kvällen, fredag alltså, är det fest här hos mig och Erika och den som känner sig välkommen är förmodligen det också!
Så. Sammanfattning:
Livet är fantastiskt.
Jag längtar efter min älskade.
Se länken.
Njut.
Sov gott.
Lasse
Lars Winnerbäck är förstörd för mig.
Jag är i upplösningstillstånd.
Hur tar man sig i fast form ur ett sådant tillstånd?
Jag är i upplösningstillstånd.
Hur tar man sig i fast form ur ett sådant tillstånd?
Normalt åldrande?
Imorse vaknade jag och såg att jag hade fått världens finaste sms. Jag har plockat upp mobilen flera gånger och läst det om och om igen. Kort sagt så gjorde det min dag.
Dessvärre har jag inte svarat på det än, och min telefon är kvarglömd hos mormor... Måste vänta tills Erika kommer hem så att jag kan låna hennes telefon. Om du läser det här innan jag ringer älskling, så vet du att jag lever.
Vidare...
Som ni vet så jobbar jag inom äldreomsorgen, hemtjänsten och älskar det. Särskilt problemlösningen. Idag fick jag till exempel en dement person utan större matlust att äta upp alltihopa genom att när denna sa "nej" till maten ge några tuggor efterrätt. Efter de tuggorna kunde jag igen ge lite mat och när det tog stopp var det helt plötsligt efterrätt igen. Sådär höll vi på några varv och tillslut var allt nere.
Jag har också en mormor som jag älskar men som är ganska hjärtsjuk och svag. På tre år har hon varit utanför hemmet enbart vid ambulansfärderna till, och bilturerna, från lassarettet. Utan överdrifter. Fortfarande blir hon alltid bjuden till familjesammankomsterna fastän svaret alltid är detsamma. Hon anser att hon inte kan, och förmodligen har hon rätt hög sjukdomsvinst då hela släkten numera accepterar detta "faktum" och kommer till henne.
Jag tänkte idag att hur gick det här till?
Alltså från att vara en arbetande, högpresterande person som blir sjuk och lugnar ner sig, till att tillslut aldrig någonsin ens gå ut på sin egen gård? Jag förstår psykologin bakom, men inte hur tanken och rädslan kan ta överhanden så till den grad att hon faktiskt i praktiken blir helt isolerad.
Litegrann som med heltidsalkoholism. Från att dricka på festliga tillfällen till att supa till ensam på helgerna till att faktiskt dricka direkt man vaknar på morgonen och får kicken från jobbet... Hur går det till första gången någon kommer förbi den psykologiska spärr som tidigare hindrat någon att dricka brännvin till frukost?
Man blir kanske helt enkelt för bekväm. Likgiltig?
För rädd?
Jag har sett så många gamla som lider, både kroppsligt och av ensamhet. De säger att normalt åldrande inte ska innebära sjukdom och det behöver det heller inte göra, men normalt åldrande betyder alltför ofta ensamhet och den är tusen gånger värre.
Hälsa på era mor- och farföräldrar. Även om de inte minns er. Ta er en timme eller två och sitt med dem, låt dem berätta, fila naglarna eller sjung en sång från förr om ni inte kan dela något annat...
Det gör mig så ont att se all denna apati hos medmänniskorna och framförallt från äldres egna familjemedlemmar.
Hur kan man inte bry sig?
Goddamnit.
Varför jag inte har skrivit
Det var en känd bloggare som gav sina bloggartips varav ett var: "Uppdatera ofta så att folk fortsätter läsa." Därför slutade jag.
Jag har hunnit med:
- att jobba på mitt nya arbete och känna mig uppskattad.
- ha besök av Shayan
- varit i stallet två gånger
- druckit vin
- druckit förmodat jäst vin
- sett en koreansk film som hette I'm a cyborg but that's okay som bara jag älskade och de andra såg skeptiskt på
Nu vet ni.
Jag har hunnit med:
- att jobba på mitt nya arbete och känna mig uppskattad.
- ha besök av Shayan
- varit i stallet två gånger
- druckit vin
- druckit förmodat jäst vin
- sett en koreansk film som hette I'm a cyborg but that's okay som bara jag älskade och de andra såg skeptiskt på
Nu vet ni.
I'm not gonna live a day without you boy
I'm not even gonna try. Ladiladila. Till exempel den där låten hade jag kunnat lyssna på om jag hade druckit öl tillsammans med alla mina vänner som är i Skellefteå på fest, men jag väljer att sitta ensam i en morbidt stökig lägenhet i Umeå istället.
Håller dock just nu på att packa upp The curious case of Benjamin Button som jag ska avnjuta under mitt duntäcke.
Igår gick jag och Shayan på X3M och jag sjöng Staten och Kapitalet på kareokescenen, sedan fick jag allt ångra mitt skoval. 12 cm höga klackar på halkan under en nattlig promenad är inte kul, men vi kom hem till slut.
Jag somnade alldeles för snabbt och vaknade sedan nio. Efter två resorb, två alvedon och en Ipren var jag fit for fight. Och fight blev det. Med fettfläckar och aldrig avdammade kryddhyllor bland annat. Vi kom till Fysikgränd och gamla läggan före tolv för att flytta ut färdig och sedan satte jag mig ner första gången halv åtta nu ikväll. Vet ni hur många skrymslen och vrår det finns att städa i ett kök? Det vet jag numera. Vet ni hur mycket man kan uppskatta ett par tjocka plasthandskar? Vet ni hur sjukt mycket det går att underskatta hur mycket man äger? Jag trodde att jag skulle dit idag bara för att städa, trodde att jag hade tagit allt därifrån men det visade sig att några småsaker här och där lätt blir en flyttkartong och fyra sopsäckar.
Hade tänkt satsa på att åka till Skellefteå vid tretiden, men jag ska inte svika min tidsoptimism för det. Nästa gång har jag gjort mig av med alla mina ägodelar och accepterar min uppenbara nomadpersonlighet.
Hur många gånger har jag flyttat sedan jag gick i trean på gymnasiet..? Tvåan på A-torp, en. Månaden i GBG, två. Till Veronica i Umeå, 3. Till Jonas, 4. Ut från Jonas, 5. In till Lina, 6. In i på Nyckelgatan, 7. Sju gånger! Jag är ju mer hemlös än rotlös och då ska ni veta att rötterna är klena de med.
Nu är jag antingen död eller döende,
fast jävligt tillfredsställd.
Håller dock just nu på att packa upp The curious case of Benjamin Button som jag ska avnjuta under mitt duntäcke.
Igår gick jag och Shayan på X3M och jag sjöng Staten och Kapitalet på kareokescenen, sedan fick jag allt ångra mitt skoval. 12 cm höga klackar på halkan under en nattlig promenad är inte kul, men vi kom hem till slut.
Jag somnade alldeles för snabbt och vaknade sedan nio. Efter två resorb, två alvedon och en Ipren var jag fit for fight. Och fight blev det. Med fettfläckar och aldrig avdammade kryddhyllor bland annat. Vi kom till Fysikgränd och gamla läggan före tolv för att flytta ut färdig och sedan satte jag mig ner första gången halv åtta nu ikväll. Vet ni hur många skrymslen och vrår det finns att städa i ett kök? Det vet jag numera. Vet ni hur mycket man kan uppskatta ett par tjocka plasthandskar? Vet ni hur sjukt mycket det går att underskatta hur mycket man äger? Jag trodde att jag skulle dit idag bara för att städa, trodde att jag hade tagit allt därifrån men det visade sig att några småsaker här och där lätt blir en flyttkartong och fyra sopsäckar.
Hade tänkt satsa på att åka till Skellefteå vid tretiden, men jag ska inte svika min tidsoptimism för det. Nästa gång har jag gjort mig av med alla mina ägodelar och accepterar min uppenbara nomadpersonlighet.
Hur många gånger har jag flyttat sedan jag gick i trean på gymnasiet..? Tvåan på A-torp, en. Månaden i GBG, två. Till Veronica i Umeå, 3. Till Jonas, 4. Ut från Jonas, 5. In till Lina, 6. In i på Nyckelgatan, 7. Sju gånger! Jag är ju mer hemlös än rotlös och då ska ni veta att rötterna är klena de med.
Nu är jag antingen död eller döende,
fast jävligt tillfredsställd.
Nu ska jag äta mammas palt
Men vilken tur att svenskarna har fått börja ta sig ifrån Gaza. Den inhemska befolkningen kan stanna där med gott mod tycker jag.
Hörde om en stackars svensk medborgare som på radion berättade att han inte har duschat på tolv dagar.
Ha! Ha, I say. En gång duschade jag inte på tre veckor. Slå det du.
Hörde om en stackars svensk medborgare som på radion berättade att han inte har duschat på tolv dagar.
Ha! Ha, I say. En gång duschade jag inte på tre veckor. Slå det du.
Nu börjar vi räkna ner för sommaren tycker jag
I natt drömde jag svartsjukedrömmar och vaknade svettig. Trevlig upplevelse!
Sedan somnade jag om och vaknade upp med en underbar hund bredvid mig. Vi tog en promenad och det är så fruktansvärt kallt att jag tänkte att om miljön man lever i ska vara så här, är det ju nära att man börjar överväga om allt fantastiskt, alla möjligheter och otroliga upplevelser överhuvudtaget är värt det - ett halvår i ytlig smärta...
Det måste bli vår snart. A matter of life and death.
Kom ihåg, lager på lager och ingen hudcreme!
Sedan somnade jag om och vaknade upp med en underbar hund bredvid mig. Vi tog en promenad och det är så fruktansvärt kallt att jag tänkte att om miljön man lever i ska vara så här, är det ju nära att man börjar överväga om allt fantastiskt, alla möjligheter och otroliga upplevelser överhuvudtaget är värt det - ett halvår i ytlig smärta...
Det måste bli vår snart. A matter of life and death.
Kom ihåg, lager på lager och ingen hudcreme!
The client
Kopplade just upp mig på nätet för första gången i nya lägenheten.
Det är spännande, roligt och samtidigt sorgligt. Även om det övervägande känns som om jag flyttar till någonting, mot någonting som kan bli början på en helt ny tillvaro, vilket jag nästan behöver med ojämna mellanrum, så har jag flyttat ifrån en stad som jag har räknat till mitt hem i ett och ett halvt år nu. Trots mitt lama lokalsinne som fortfarande gör att jag ser ut att vara en förstagångsturist i Umeå, alltså.
Och inte att förglömma är att jag faktiskt flyttat från min kära...
Jag och mamma såg Klienten för typ sjunde gången igår. Susan Sarandon spelar advokaten som vid ett tillfälle svarar på frågan "Don't you miss your kids?" med ett äckligt klichéartat svar, som jag faktiskt relaterar till fruktansvärt bra just nu.
"I miss them so much that I try not to even think about them."
Det är spännande, roligt och samtidigt sorgligt. Även om det övervägande känns som om jag flyttar till någonting, mot någonting som kan bli början på en helt ny tillvaro, vilket jag nästan behöver med ojämna mellanrum, så har jag flyttat ifrån en stad som jag har räknat till mitt hem i ett och ett halvt år nu. Trots mitt lama lokalsinne som fortfarande gör att jag ser ut att vara en förstagångsturist i Umeå, alltså.
Och inte att förglömma är att jag faktiskt flyttat från min kära...
Jag och mamma såg Klienten för typ sjunde gången igår. Susan Sarandon spelar advokaten som vid ett tillfälle svarar på frågan "Don't you miss your kids?" med ett äckligt klichéartat svar, som jag faktiskt relaterar till fruktansvärt bra just nu.
"I miss them so much that I try not to even think about them."
Update om ingenting.
I onsdags körde jag och två medresenärer ner till Umeå för att fira av det gamla året. Det har varit ett omvälvande år för mig. Inte för att jag har reflekterat över det såhär i dagarna, det har känts hela tiden.
Har varit så totalt omotiverad att skriva. Det var de fyra sista dygnen med Shayan innan jag flyttar tillbaka till Skellefteå. Vi hade ingen Lex där utan han fick ta semester från mig och vara hos mamma. Det var fantastiskt att träffa honom idag. VI lekte tills vi båda var andfådda.
Jag och Erika ska bo tillsammans i en etta på Nyckelgatan, första natten imorgon. Det kommer att bli awesome. Helt utan naivitet.
Kom och hälsa på nu när jag äntligen kommer att ha ett hem igen. Här alltså.
Nu sitter jag framför mammas dator och mår lite lustigt.
Hej.
Nyårsafton
Ni kommer väl ihåg att tiden inte är linjär?
Vi gör oss snygga och åker iväg på bjudning, sedan kanske vi ses på stan.
Gott nytt år!
Vi gör oss snygga och åker iväg på bjudning, sedan kanske vi ses på stan.
Gott nytt år!
Om porr.
Det har periodvis funnits en aktiv feminist inuti mig. En som hatade porr så till den vida grad att det enda rätta tycktes vara att sexvägra. Så länge grabbarna slängde sig med porrinfluerade moves skulle jag fanimej inte vara en del av det. You know... "bär inte päls ens om det är fuskpäls då det kan inspirera vissa att fortsätta stödja äktapälsindustrin"-attityd. Fast med hela den sexuella grejen.
Sedan började jag ha sex ändå, och efterhand fick det gärna komma med porriga inslag. The more the merrier, var det nån som sa.
Inte folkmängdsmässigt då, utan more som i delen dirt.
Idag pratade jag och min kära om ungdomars slit med att komma undan med porrkonsumtion när de bor hemma. Minns ni hur det var?
Fan, sexan körde ju mjukporrfilm vid midnatt varje fredag vill jag minnas, och vem lärde sig inte bli en mästare på att snabbyta kanal? Och de som inte hade tv1000, vem av er såg inte de inverterade filmerna bara för att det åtminstone gick att få en glimt av vad som försiggick? Alla gör det, ingen erkänner det.
Haha, ja. Det var fina dagar. Spännande - eller mycket roar de små.
Numera är min inställning till porr rätt neutral. Jag kommer inte ens att gå in på debatten om porrindustrin och mentalt förtryckta tjejer. Den känns förlegad. De som fortfarande diskuterar den lever i en förvriden bild av en utopi som känns så världsfrånvänd att jag inte ens skrattar. Där var punkten.
När jag ser det så kan jag inget annat än att glädjas åt att mitt i all denna existentiella förvirring, utanförskapskänsla och individmentalitet så finns fortfarande få saker som binder oss alla samman, få saker där vi fortfarande kan gå tillbaka till våra mest primitiva stadier och höra ihop med varandra. Vi äter och vi har sex. Mat och sex. Förneka er aldrig den rätten. Sinnlig njutning i toppklass.
Mina barn ska få ha nycklar på rummet - no questions asked.
Over and out.
Sedan började jag ha sex ändå, och efterhand fick det gärna komma med porriga inslag. The more the merrier, var det nån som sa.
Inte folkmängdsmässigt då, utan more som i delen dirt.
Idag pratade jag och min kära om ungdomars slit med att komma undan med porrkonsumtion när de bor hemma. Minns ni hur det var?
Fan, sexan körde ju mjukporrfilm vid midnatt varje fredag vill jag minnas, och vem lärde sig inte bli en mästare på att snabbyta kanal? Och de som inte hade tv1000, vem av er såg inte de inverterade filmerna bara för att det åtminstone gick att få en glimt av vad som försiggick? Alla gör det, ingen erkänner det.
Haha, ja. Det var fina dagar. Spännande - eller mycket roar de små.
Numera är min inställning till porr rätt neutral. Jag kommer inte ens att gå in på debatten om porrindustrin och mentalt förtryckta tjejer. Den känns förlegad. De som fortfarande diskuterar den lever i en förvriden bild av en utopi som känns så världsfrånvänd att jag inte ens skrattar. Där var punkten.
När jag ser det så kan jag inget annat än att glädjas åt att mitt i all denna existentiella förvirring, utanförskapskänsla och individmentalitet så finns fortfarande få saker som binder oss alla samman, få saker där vi fortfarande kan gå tillbaka till våra mest primitiva stadier och höra ihop med varandra. Vi äter och vi har sex. Mat och sex. Förneka er aldrig den rätten. Sinnlig njutning i toppklass.
Mina barn ska få ha nycklar på rummet - no questions asked.
Over and out.
Läs den. Nu.
"Det kanske inte är så farligt att ha ångest ett tag" säjer jag. "Det känns som en ny och fräsch upplevelse."
"Ja, för fan. Det här med ångest är lite som klamydia. Alla som är nåt har haft det. Släng hit potatisen."
If it makes you happy!
Förstår ni varför jag älskar Shayan? I do.
Här är hans svar på mitt inlägg "Det brast tillslut!"
"Alltså, i två 100cm sängar som är placerade bredvid varandra, med två uppsättningar av sängkläder och täcke. Inte i samma dubbelsäng med ett täcke. Det kan iof vara mysigt och helt platoniskt, ja, men mina kärleksceller skulle minst sagt göra uppror på en molekylär nivå, varpå de fysiska följden skulle vara multipla strokes och en å annan organsvikt. Nemen, Platon i all ära men ligga och skeda gör jag bara med en person... eller träd om jag är riktigt full."
Vem kan inte älska någon som skedar träd? Liksom.
"Alltså, i två 100cm sängar som är placerade bredvid varandra, med två uppsättningar av sängkläder och täcke. Inte i samma dubbelsäng med ett täcke. Det kan iof vara mysigt och helt platoniskt, ja, men mina kärleksceller skulle minst sagt göra uppror på en molekylär nivå, varpå de fysiska följden skulle vara multipla strokes och en å annan organsvikt. Nemen, Platon i all ära men ligga och skeda gör jag bara med en person... eller träd om jag är riktigt full."
Vem kan inte älska någon som skedar träd? Liksom.
Folk är ju så onda.
Jag, mamma och Filip låg i lördags i dubbelsängen och eftersom att jag är sjuk så kände jag mig lika liten som Filip, så mamma fick läsa för oss båda. Hon läste i en barnfaktabok som heter Farliga djur, och efter att ha läst om flodhästar och geparder och fåglar med klor så kom vi till sista kapitlet som hette "Vilket är det farligaste djuret av alla?" och i svaret förkunnades såklart att det var människan. Vi skövlade skogar, dödade andra djur, startade krig och släppte ut avgaser. Filip sa "Näe, människor är inte farliga!". Jag sa jo och tryckte på med denna cynism en stund innan jag insåg att pojken har en vacker barnslig naivitet och bara för att jag är avundsjuk som inte har kvar den så betyder inte det att han måste mista sin.
Igår var jag ut första gången vid halv tio på kvällen för en promenad med Lex. Det är det värsta med att ha djur, att oavsett hur dålig eller nedstämd man är så finns det aldrig en utväg från att gå ut med hunden. Jag gick omkring på gångvägarna här på Anderstorp när jag plötsligt långt framför oss såg två ungdomar med skejtarjackor och häng, typ som killarna jag själv hängde med för åtta år sedan. De gick ganska sakta och stannade upp ibland. Jag kände inte att jag var stark nog att ta mig ur ett eventuellt mordförsök, så jag vek av och gick in på ett bostadsområde. Jag kom ut från det här bostadsområdet på de ödsliga gångvägarna igen och spanade om de hade gått vidare när jag såg att de inte alls hade kommit långt. Jag såg dem som rovdjur som satt i bakhåll i väntan på ett byte. Det var skitjobbigt, för de liksom blockerade vägen jag var tvungen att ta för att komma hem och mina luftrör mådde inte alls bra av den extra tiden utomhus. Jag visste att de hade sett oss så jag vågade inte lämna husområdena och de hade satt sig ner på några cementsuggor ganska precis vid vår lägenhet, så det hela slutade med att jag gick runt hela området för att kunna gå in på vår gård från den sidan de inte satt på.
Jag har ingen aning om varför jag blev så rädd, men jag tror att det var deras extremt konstiga rörelsemönster. De verkade inte ha något mål med sin vandring.
Just då förbannade jag allt, för det suger att man ska behöva ta omvägar och tänka ut flyktplaner för att inte bli dödad, i sin egen hemstad dessutom. För det vet jag ju att jag hade blivit. Obviously.
Tyvärr Filip. En dag kommer jag att berätta precis hur farliga människor är. Ungefär i samma tid som du lär dig att läsa nyheterna, för då finns inte längre någon censur. Här nedan ser ni beviset som bekräftar alltihopa:
http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article212110.ece
Igår var jag ut första gången vid halv tio på kvällen för en promenad med Lex. Det är det värsta med att ha djur, att oavsett hur dålig eller nedstämd man är så finns det aldrig en utväg från att gå ut med hunden. Jag gick omkring på gångvägarna här på Anderstorp när jag plötsligt långt framför oss såg två ungdomar med skejtarjackor och häng, typ som killarna jag själv hängde med för åtta år sedan. De gick ganska sakta och stannade upp ibland. Jag kände inte att jag var stark nog att ta mig ur ett eventuellt mordförsök, så jag vek av och gick in på ett bostadsområde. Jag kom ut från det här bostadsområdet på de ödsliga gångvägarna igen och spanade om de hade gått vidare när jag såg att de inte alls hade kommit långt. Jag såg dem som rovdjur som satt i bakhåll i väntan på ett byte. Det var skitjobbigt, för de liksom blockerade vägen jag var tvungen att ta för att komma hem och mina luftrör mådde inte alls bra av den extra tiden utomhus. Jag visste att de hade sett oss så jag vågade inte lämna husområdena och de hade satt sig ner på några cementsuggor ganska precis vid vår lägenhet, så det hela slutade med att jag gick runt hela området för att kunna gå in på vår gård från den sidan de inte satt på.
Jag har ingen aning om varför jag blev så rädd, men jag tror att det var deras extremt konstiga rörelsemönster. De verkade inte ha något mål med sin vandring.
Just då förbannade jag allt, för det suger att man ska behöva ta omvägar och tänka ut flyktplaner för att inte bli dödad, i sin egen hemstad dessutom. För det vet jag ju att jag hade blivit. Obviously.
Tyvärr Filip. En dag kommer jag att berätta precis hur farliga människor är. Ungefär i samma tid som du lär dig att läsa nyheterna, för då finns inte längre någon censur. Här nedan ser ni beviset som bekräftar alltihopa:
http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article212110.ece
Ukulele
Min julafton såg väldigt annorlunda ut.
På morgonen åkte jag och mamma till mormor som är dålig. Vi åt en liten jullunch och gav mormor hennes julklappar.
Därefter åkte vi till min mosters stora norrbottensgård där också min syster, svåger och syskonbarn, kusin med trolovade och morbror också var. Vi åt blodpalt vid ett vackert dukat bord och sedan åkte min syster till min svågers familj. Vi andra satte oss och såg Kalle och alla somnade i soffan. Då får ni en ungefärlig bild av hur avslappnande omgivningen var. Glömt allt som heter julstress. När vi vaknade åt vi fika och kaffe och sedan åkte jag och hämtade min far som varit ensam till klockan 17. Jag och han åkte till min svågers familj och åt klassiskt julbord och lekte med barnen. Vid nio på kvällen åkte vi vidare till min systers hus och mötte upp mamma igen för julklappsöppning. Jag, syrran och mamma gick sedan ner i gillestugan och sjöng ABBA-singstar. Erika, min vän, ringde och fick höra i telefonen när vi sjöng och jag tror att det gav henne lite ljus i julenatten.
Det hela var väldigt fint men rörigt, dock den första julen utan plötsliga känsloutbrott.
Jag fick en väldigt oväntad julklapp av min mor; en ukulele. Jättefin, svartlackad, men svårstämd. Fick en massa mössor och vantar och kläder och presentkort och pengar och en ny plattång och en bok som vunnit årets debutantpris av Amanda Svensson.
Det här skrev jag enbart för att jag förhastade mig och sa att jag skulle berätta om julen förut, men jag har verkligen inte orkat och att utläsa ur denna totalt omålande beskrivning så orkade jag inte nu heller, men sagt är sagt och ska slippa sägas igen. Eller så.
På morgonen åkte jag och mamma till mormor som är dålig. Vi åt en liten jullunch och gav mormor hennes julklappar.
Därefter åkte vi till min mosters stora norrbottensgård där också min syster, svåger och syskonbarn, kusin med trolovade och morbror också var. Vi åt blodpalt vid ett vackert dukat bord och sedan åkte min syster till min svågers familj. Vi andra satte oss och såg Kalle och alla somnade i soffan. Då får ni en ungefärlig bild av hur avslappnande omgivningen var. Glömt allt som heter julstress. När vi vaknade åt vi fika och kaffe och sedan åkte jag och hämtade min far som varit ensam till klockan 17. Jag och han åkte till min svågers familj och åt klassiskt julbord och lekte med barnen. Vid nio på kvällen åkte vi vidare till min systers hus och mötte upp mamma igen för julklappsöppning. Jag, syrran och mamma gick sedan ner i gillestugan och sjöng ABBA-singstar. Erika, min vän, ringde och fick höra i telefonen när vi sjöng och jag tror att det gav henne lite ljus i julenatten.
Det hela var väldigt fint men rörigt, dock den första julen utan plötsliga känsloutbrott.
Jag fick en väldigt oväntad julklapp av min mor; en ukulele. Jättefin, svartlackad, men svårstämd. Fick en massa mössor och vantar och kläder och presentkort och pengar och en ny plattång och en bok som vunnit årets debutantpris av Amanda Svensson.
Det här skrev jag enbart för att jag förhastade mig och sa att jag skulle berätta om julen förut, men jag har verkligen inte orkat och att utläsa ur denna totalt omålande beskrivning så orkade jag inte nu heller, men sagt är sagt och ska slippa sägas igen. Eller så.
