Nordpolen och Moodyson, svårintervjuade?
Just nu pågår en alldeles befängd debatt om huruvida en artist av något slag ska få låta bli att svara på frågor om sitt skapande. "Hur går det till när du skriver en låt?" "Hur ser din skapandeprocess ut?" är två väldigt vanliga frågor som semiprofessionella programledare och reportrar gillar att ställa för att antagligen visa intresse i konsten. Sedan vägrar de acceptera ett förväntat konstnärligt svar, ett integritetsangeläget sådant. Hypocrisy I say.
Hörde en intervju med Moodyson på P3 imorse (och fick dessutom höra honom säga att han funnit ett intresse i krukväxter... ni måste höra honom prata för att fatta grejen) där han svarade på frågan om varför han inte gillar att prata om sitt skapande. Han svarade att han med t.ex. sin senaste film Mammut har jobbat i tre år och att då på trettio sekunder sammanfatta hur det gick till kändes fel.
Jag förstår precis hur han menar.
Om någon frågar ett kärlekspar hur deras kärlek blev så djup som den är efter flera år tillsammans, vad svarar de då?
"Jo, vi träffades ju... sedan kom den dagen vi låg tillsammans och efter några veckor sa vi att vi älskade varandra. Bröllopet och att flytta ihop spelade också in. Och nu står vi här!".
Är inte det att förminska historien? Alla svåra stunder de var tvungna att slåss och klättra upp ur ravinen för att då se varandra med andra mer kritiska ögon... De gånger de älskat med varandra och haft den där känslan av total samhörighet, att vara under skinnet på varandra. De gånger de lyckats göra sig totalt sårbara...
Liksom. Att gå igenom en period i sitt liv där författaren eller regissören måste vända ut och in på sig själv och lägga sitt vardaliga liv på is för att uttrycka det den vill få fram för att sedan berätta att "Jo... jag liksom... började ta in saker... skrev ner. Antecknade detaljer... Och här är resultatet!"
Det är väl ett högst banalt och ypperligt sätt att nedvärdera sig själv och sitt verk, som dessutom knappast kommer att tillföra något utan snarare ta bort magin och visa hur enkelt den kultur vi får ta del av egentligen är. Ett simpelt människopåfund som bara krävde lite hårt arbete. Liksom.
Jag ska hålla fast vid min föreställning om att konsten är något ogreppbart som bara genier ens kan inbilla sig att de förstår och nu ska jag vara klar med mitt sentimentala inlägg i debatten.
Kram
Hörde en intervju med Moodyson på P3 imorse (och fick dessutom höra honom säga att han funnit ett intresse i krukväxter... ni måste höra honom prata för att fatta grejen) där han svarade på frågan om varför han inte gillar att prata om sitt skapande. Han svarade att han med t.ex. sin senaste film Mammut har jobbat i tre år och att då på trettio sekunder sammanfatta hur det gick till kändes fel.
Jag förstår precis hur han menar.
Om någon frågar ett kärlekspar hur deras kärlek blev så djup som den är efter flera år tillsammans, vad svarar de då?
"Jo, vi träffades ju... sedan kom den dagen vi låg tillsammans och efter några veckor sa vi att vi älskade varandra. Bröllopet och att flytta ihop spelade också in. Och nu står vi här!".
Är inte det att förminska historien? Alla svåra stunder de var tvungna att slåss och klättra upp ur ravinen för att då se varandra med andra mer kritiska ögon... De gånger de älskat med varandra och haft den där känslan av total samhörighet, att vara under skinnet på varandra. De gånger de lyckats göra sig totalt sårbara...
Liksom. Att gå igenom en period i sitt liv där författaren eller regissören måste vända ut och in på sig själv och lägga sitt vardaliga liv på is för att uttrycka det den vill få fram för att sedan berätta att "Jo... jag liksom... började ta in saker... skrev ner. Antecknade detaljer... Och här är resultatet!"
Det är väl ett högst banalt och ypperligt sätt att nedvärdera sig själv och sitt verk, som dessutom knappast kommer att tillföra något utan snarare ta bort magin och visa hur enkelt den kultur vi får ta del av egentligen är. Ett simpelt människopåfund som bara krävde lite hårt arbete. Liksom.
Jag ska hålla fast vid min föreställning om att konsten är något ogreppbart som bara genier ens kan inbilla sig att de förstår och nu ska jag vara klar med mitt sentimentala inlägg i debatten.
Kram
Kommentarer
Trackback
