Normalt åldrande?
Imorse vaknade jag och såg att jag hade fått världens finaste sms. Jag har plockat upp mobilen flera gånger och läst det om och om igen. Kort sagt så gjorde det min dag.
Dessvärre har jag inte svarat på det än, och min telefon är kvarglömd hos mormor... Måste vänta tills Erika kommer hem så att jag kan låna hennes telefon. Om du läser det här innan jag ringer älskling, så vet du att jag lever.
Vidare...
Som ni vet så jobbar jag inom äldreomsorgen, hemtjänsten och älskar det. Särskilt problemlösningen. Idag fick jag till exempel en dement person utan större matlust att äta upp alltihopa genom att när denna sa "nej" till maten ge några tuggor efterrätt. Efter de tuggorna kunde jag igen ge lite mat och när det tog stopp var det helt plötsligt efterrätt igen. Sådär höll vi på några varv och tillslut var allt nere.
Jag har också en mormor som jag älskar men som är ganska hjärtsjuk och svag. På tre år har hon varit utanför hemmet enbart vid ambulansfärderna till, och bilturerna, från lassarettet. Utan överdrifter. Fortfarande blir hon alltid bjuden till familjesammankomsterna fastän svaret alltid är detsamma. Hon anser att hon inte kan, och förmodligen har hon rätt hög sjukdomsvinst då hela släkten numera accepterar detta "faktum" och kommer till henne.
Jag tänkte idag att hur gick det här till?
Alltså från att vara en arbetande, högpresterande person som blir sjuk och lugnar ner sig, till att tillslut aldrig någonsin ens gå ut på sin egen gård? Jag förstår psykologin bakom, men inte hur tanken och rädslan kan ta överhanden så till den grad att hon faktiskt i praktiken blir helt isolerad.
Litegrann som med heltidsalkoholism. Från att dricka på festliga tillfällen till att supa till ensam på helgerna till att faktiskt dricka direkt man vaknar på morgonen och får kicken från jobbet... Hur går det till första gången någon kommer förbi den psykologiska spärr som tidigare hindrat någon att dricka brännvin till frukost?
Man blir kanske helt enkelt för bekväm. Likgiltig?
För rädd?
Jag har sett så många gamla som lider, både kroppsligt och av ensamhet. De säger att normalt åldrande inte ska innebära sjukdom och det behöver det heller inte göra, men normalt åldrande betyder alltför ofta ensamhet och den är tusen gånger värre.
Hälsa på era mor- och farföräldrar. Även om de inte minns er. Ta er en timme eller två och sitt med dem, låt dem berätta, fila naglarna eller sjung en sång från förr om ni inte kan dela något annat...
Det gör mig så ont att se all denna apati hos medmänniskorna och framförallt från äldres egna familjemedlemmar.
Hur kan man inte bry sig?
Goddamnit.
