Love's hurtful (when he's not here)
Ännu ett samband
Sedan ett rätt rörigt samband som jag hoppas att mina skrivarkunskaper ska kunna förmedla.
Jag satt och gjorde högt intellektuella tester på allas vårt kära Facebook (PR: Vem är du? FB är den nya plattformen för identitetskrisbehandling!), däribland "Vem är personen på bilden?" På en av bilderna valde jag Immanuel Kant (även fast testmakaren stavat med E) och Shayan frågade mig om jag visste vem det var. Ja, en banbrytande filosof. Vidare gjorde jag testet "Onödigt svåra ord" där ett ord var Idiomatisk. Jag valde ett svarsalternativ i stil med "en sats som förklarar sig själv", typ. När det, naturligtvis, visade sig vara fel (idiomatisk är något som är typiskt för ett språk) så försvarade jag mig med att "jag tänkte på det där filosofiska begreppet för satser som är självförklarande och i sig själva är sanna... vad heter det nu...? Men gud, jag kommer inte på det! Åhh." typ.
Nu inatt tänkte jag läsa på lite om herr Kant för att jag kände att min filosofi A-kunskap börjar försvinna, och vad får jag då erminna mig om? Jo, att begreppet jag inte kunde komma ihåg är "analytisk sats a priori". Sambandet kommer här; Det var ingen mindre än Kant som grundade detta.
Ohhhwhhwh *gör jättedåliga spökljud*
Förenklad fotnot:
Kant menar att "skalliga har inget huvudhår" är exempel på en analytisk sats a priori, alltså en sats som är sann på grund av ordens betydelse och är så oavsett erfarenhet, vilket andra skulle ifrågasätta, eftersom "skallig" betyder just att man saknar huvudhår. Ingen kan däremot ifrågasätta huruvida den är analytisk, bara om den skulle vara så oavsett empirin..
Fan jag måste läsa filosofi.
Ytterligare (slumpmässiga?) samband
Efter att mina drömmar i natt gav mig en extrem obehagskänsla så har det hänt lite fler oförklarliga saker idag.
Jag och Shayan var som sagt ute och gick. Vi gick rakt fram på en väg när han plötsligt föreslog att vi skulle gå upp på en tvärgata in i skogen. Han hejade på en kille som snabbt cyklade förbi i brådska vilken visade sig vara en vän som kommit tillbaka till Umeå över sommaren som han inte träffat på länge.
När vi gick hem från ängarna på ursprungsvägen så föreslog jag att vi skulle gå över till en gräskantad cykelväg så att Lex kunde få göra sina behov. På den vägen kom en annan kille gående emot oss, ytterligare en vän som han inte sett på år och dar som Shayan inte ens visste var tillbaka i Umeå.
Tänkte inte mer på att våra korta, slumpmässiga avstickare gjort att vi träffat dessa personer förrän Shayan idag sa att filmtiteln till filmen jag snackade om i "Ödesinlägget" var High Fidelity. Jag sa att det inte var den utan High Fidelity är en skitbra film med John Cusack. Vi snackade inte mer om det, men jag gick och köpte en film på Rusta nu ikväll för att jag inte hann hyra någon p.g.a. att bilen pajade på väg till jobbet.
Den filmen heter Broken Flowers och huvudrollen är specialskriven för Bill Murray. Aldrig hört talas om den förut och valde den enbart för att just han var med i den. Bra kvalitetsindikator.
När jag slår på den så inser jag snabbt att själva handligen i filmen är kopiöst lik just High Fidelity...
Mörkrädd, någon?
Håller jag på att vakna, Neo?
Eller näe, det är ju kväll fast jag jobbar natt. Började fem.
Därinnan hade jag en rätt spännande förmiddag. Igår kväll såg jag och Shayan Animatrix, animerade kortfilmer som ska "förklara" The Matrix, och sedan Che part I med Benizio Del Toro som Che. Både han och snubben som spelade Castro var sjukt lika originalen.
Vi håller på att få klart i lägenheten och just nu är det bara tre ramar som ska få motiv i sig som är ogjort. Funderar på att sätta upp en bild på Che där han skrattar, jag tycker det vore mycket läckert. Visst, för att sätta upp en bild på en person som man egentligen inte skulle sätta upp i rent estetiskt tilltalande syfte om det inte vore för den idealistiska faktorn kanske man måste plugga på litegrann. Måste ju kunna försvara vårt val inför alla politiskt medvetna petimätrar (hahaha för pluralis där) som kommer att komma hem till oss. Samtidigt tycker jag liksom att vadå, så länge jag tilltalas av hans revolutionära läggning, hans kärlek till socialismen och hans beredskap att dö för det han tror på så ger jag faktiskt fan i huruvida han misshandlade sin fru eller avrättade motståndare utan rättegång. Där har ni hört det.
Hursomhaver så gick vi och la oss och jag tänkte sova till en sisådär 15.00 eftersom att jag ju ska orka vara vaken i natt, men tji fick jag för det. Jag som alltid, utan undantag, sover bort varenda ledig dag om jag inte blir våldsamt uppväckt, vaknade hela natten. Först av en fruktansvärt obehaglig dröm.
Jag vaknade upp ur vår dubbelsäng av att det var folk utanför oss på gräsmattan och lekte fyllelekar mitt i natten. Jag stod och kikade ut genom fönstret och efter en stund var de borta. Eftersom att jag inte kunde somna om så gick jag ut i lägenheten och insåg att jag befann mig på ett mentalsjukhus, eller behandlingshem, där en väldigt obehaglig stämning rådde. Jag försökte tala personalen tillrätta genom att skrika och berätta hur värdelösa de var, men inte fick jag någon tablett för det. Hela tiden var jag medveten om att det var en dröm, men jag KUNDE INTE VAKNA. Gick in i sovrummet för att be Shayan om hjälp, men då var Malin där. Jag förklarade för henne, lugnt och sansat, att jag inte kunde vakna upp ur drömmen och bad henne väcka mig men hon bara gjorde narr av mig och skämtade kring det hela. Jag blev oerhört frustrerad och när jag insåg att jag inte skulle kunna vakna så gick jag ut till de allmänna utrymmena igen. Där var inte stämningen bara obehaglig längre, utan rentav hotfull och de intagna hade sex med varandra överallt, ingen skillnad syntes mellan personal och patienter och ur ingenstans kom en person emot mig med ett avbrutet sopskaft och började slåss med mig. Jag sprang tillbaka in i sovrummet, la mig ner och tänkte "NU MÅSTE JAG VAKNA", innan det är försent liksom, och som på beställning vaknade jag och låg och stirrade in i väggen. Tog ett tag innan jag hade lokaliserat mig och därefter insåg jag att jag hade legat på ett sätt med mina armar så att de värkte och ömmade och inte riktigt gick att använda som jag ville. Usch och fy.
Jag steg upp och drack lite och sedan gick jag och la mig igen. När jag hade somnat om så vaknade jag av att Shayan stod i hallen, redo att ta på Lex kopplet och gå ut. Jag frågade var han skulle och han sa att han skulle till sin mormor och vara där en timme.
Återigen vaknade jag, och Shayan stod inte alls i hallen. Han var med mig inne i sovrummet, och när jag berättade om min dröm så sa han att han var påväg till sin mormor och att han hade tänkt vara där ungefär en timme. Uhhhh. Jag börjar bli lite smårädd för mig själv. Imorse läste jag också Shayans tankar genom att just innan att han tänkt fråga om vi ska köpa ett tv-spel så hann jag fråga...
Weeeeird.
Sedan följde dagen som följande, att jag steg upp och följde med Shayan och Lex ut. Vi var ute på ängarna och kastade lite saker och Lex fick springa löst, sedan hem igen och jag skjutsade min älskling till jobbet. Där utanför så vägrade bilen starta. Jag lämnade den, gick tokfort till närmsta mack typ 40 minuter bort, köpte en dunk och bensin, beställde taxi tillbaka till min bil, åkte hem med Lex, hämtade sushin som vi fick av mamma igår när hon var här och hälsade på och kom i tid till jobbet.
Så, nu är vi här.
Hej så länge från kanske sovande Linn.
Ödet?
Anyhow. Detta fick mig osökt att minnas den filmen och får en ju onekligen att överväga hela den där ödesgrejen en gång till.
Sov gott!
Antichrist
Det har varit så mycket jobb, besökare och arbete här hemma att vi knappt hunnit se varandra, jag och Shayan. Igår fick vi oss i alla fall på bio och efteråt åkte vi hem och satt och försökte plocka sönder filmen men jag känner ändå inte total klarhet. Spelar ingen roll dock. Vi satt och pratade i flera timmar och klockan var nog sex innan vi kom i säng. Alltså ja. Vi lämnade ju filmsnacket. Men sådana där kvällar och nätter älskar jag. Det finns inget bättre än när man hinner prata med varandra och ta på varandra och inte känna av varken världen utanför eller den inuti en. Att bara finnas tillsammans.
Filmen var givetvis denna ovan. Jag har längtat sedan i höstas på att se den och på sätt och vis är alla förväntningar uppfyllda. Däremot trodde jag inte att jag skulle må så dåligt av den. Det var nästan panikartade känslor i mig under vissa stunder och jag hatade resten av besökarna som hade mage att skratta, ja SKRATTA, när det var som värst. Äckligt tanklöst.
Jag förstår att den kan kännas lite pretantiös, men... It's not! Hehe. von Trier har bevisat att inga monster eller spöken behövs när vi människor finns.
Känslan den lyckades leverera är ändå en enorm prestation.
Vill inte säga mer än så. Se den.
Idag är det tydligen nationaldagen. Synd att den inföll på en lördag så att folk inte får ledigt. Nu ska jag åka och hämta Lex som fick promenera med Shayan till jobbet.
Hej!
Kvällstanke 2
Nu ikväll har jag tänkt på det här med övermänniskor. (Ett begrepp som varken egentligen finns eller bör brukas.)
Jag älskar karaktärerna i svenska Draknästet, särskilt Richard Båge. De är framgångsrika, intelligenta, insatta, fortfarande ödmjuka och framförallt rika. Soooo cool.
Jag har en förmåga att se rätt dystert på människor som är på något sätt lite i utkanten av det där.
Lata, arbetslösa (notera, inte -sökande), partyknarkande (sedan riktigt nedgångna har jag däremot bara sympati för), alkoholister (detsamma som knarkarna gäller även här), anorektiker som inte vill bli friska, de med låg självkänsla som låter det gå ut över andra osv osv.
Lustigt nog ser jag nog däremot inte ner på riktigt asdumma personer. De kan liksom inte hjälpa att deras synapser sviker dem.
Det värsta utav allt måste vara de normalbegåvade... Hör bara på ordet. Och som Nina Hemmingssons karaktär säger till sin vän när hon berättar att hon ska skilja sig från sin man efter 30 år för att hon upptäckt att han är normalbegåvad; "Vet du hur lite som krävs för att man ska klassas som normalbegåvad?".
Detta är ju alltså de människor som har potential till att kunna bli någonting, som skulle kunna utveckla sina mänskliga sidor med t.ex. litteratur, nyhetsprogram, försök till självinsikt genom tankeövningar, konstnärligt djuplodande filmer ja, ni förstår, men skiter i det.
Givetvis förstår jag ju att många kan välja den enkla vägen och bara flumma på utan eftertanke eller motivation till att göra någonting av sig själva, för att de mår bra av fortsatt ignorans inför världsordningen och aldrig behöver bemöda sig om att överväga huruvida de gör rätt eller fel gentemot andra eller att fundera på varför saker och ting fungerar som de gör, varför människor blir sjuka, hur samhällsskikt och klasskillnader skapas, varför Afrika ser ut som det gör, vad riskerna med högerpolitik är osv osv. Jag förstår att det är enkelt, men vilken sorts människa gör det dem till?
Så ja, elitistiska drag hos mig finns det absolut.
Detta är dock en insikt jag har mått lite dåligt över och har behövt använda svart komik för att ursäkta, fram tills ikväll då jag fick en uppenbarelse (från gud förmodligen om jag hade trott på en sådan), nämligen att dessa elitistiska tankar, där man faktiskt gör skillnad på folk och folk, gör mig till en bättre människa.
Om jag inte hade haft förmågan att uppmärksamma skillnader hos olika personsorter och därefter agera efter vad jag tycker är rätt gentemot dessa med till exempel överseende för deras tillkortakommanden, att ta tillvara deras bra sidor, ställa mig på en nivå där vi kan mötas, och att framförallt använda mina mänskliga styrkor till att faktiskt få någon annan att må bättre, då hade jag ju inte varit det minsta bättre än människorna jag skriver om.
Era spontana tankar?
Gud så högmodigt detta lät. Missförstå mig rätt.
Puss.
Ångestfri
Just nu kollade jag in tv.nu och tänker; hur stor är chansen att den enda sena filmen som går på alla befintliga tv-kanaler är ett fransk-belgiskt sociologidrama från 2005 och du redan har sett den?
Tydligen stor om man är Linn. Blir ingen film då, men det är okej för jag läser en svinbra skräckdeckare just nu, Johan Theorins Nattfåk. När den är klar, som den lär bli snart, ska jag fortsätta läsa Helena Henschens Hon älskade och ett sista alternativ som jag har med mig är Fredrik Strages Fans. Härligt citat från omslaget; "Kapitlet om Lena Nylén, kvinnan som trodde att Evert Taube beordrat henne att bränna ner Sjösala, [...]"... Kan inte bli dåligt.
Jag älskar när jag är på det humöret som jag är just nu. När ångesten är frånvarande så blir jag väldigt kreativ i huvudet. Inte på att skapa saker, men på att ta reda på saker, börja träna, tänka ut dieter, längta efter saker, planera förbättringar i livet osv.
Just nu är jag sugen på att
- jogga
- koka upp en massa broccoli och ha i en återförslutningsbar burk i kylen och äta tillsammans med äggviteomelett på morgonen
- sluta snusa
- köpa gymkort och eventuellt använda det
- leta upp musikbloggar och få en massa inspiration till ny musik (börjar faktiskt känna att jag har stagnerat lite i mitt musikintresse vilket suger hårt)
- kolla på ams efter nya jobb inom ett helt nytt område (alltså inte vården) till hösten
- plugga till civilekonom
Hej så länge.
Äckel
Sitter på jobbet igen. Tänker på annat än anorexia nu.
Thing is, jag har väldigt svårt att ogilla människor. Som jag sa till Erika; man bör sluta lägga så mycket energi på att tänka på vad människor tänker om en, för det krävs att du gör rätt marginella övertramp vid den socialt kompetenta gränsen för att folk ska börja ogilla en. Detsamma gäller även omvänt, alltså folk måste gå rätt långt för att jag ska bry mig om att se på dem med kritiska ögon.
Det säger dock ingenting motvänt om att jag har lätt att gilla människor heller. Det krävs rätt mycket för att någon ska rakt ut imponera på mig. Det är sällan någon säger något som jag tycker är vidare intressant eller tänkvärt eller nytänkande. Det är sällan någon har en sådan effekt på sin omgivning som får mig att se upp på den personen.
De människor jag på rak arm kan erminna mig att jag inte tycker om är främst sådana som har försökt lägga beslag på Shayan. Det är rätt kul. Jag skäms typ inte ens för det. Jag vet ju hur fruktansvärt banala känslor det är som gör att jag reagerar som jag gör på sådant, typ revirkänsla och ägandebehov, men jag kan tänka vidare på det och faktiskt motivera varför jag känner som jag gör. Det handlar om respekt. Respect man.
Inte för mig egentligen, jag menar - ingen har ju en skyldighet att respektera mig som person, men det handlar om att respektera kärleken. Främst handlar det om att respektera andras känslor.
För som jag sa i början, de människor som går så långt över gränsen för vad som är okej att jag börjar ogilla dem är de som faktiskt ger blanka fan i hur deras bemötande påverkar sin omgivning.
Helt seriöst. Ett uteblivet leende till tanten med rollatorn som förmodligen inte sett en annan människa sedan förra veckan då hon gick ut för att handla sist som du går förbi på gatan eller ett uteblivet "tack" till den som håller upp dörren åt dig på bibblan... Det kan förstöra hela deras dag. Är det så jävla mycket begärt?
Alltså, tjejer som bara bryr sig om sina egna intressen och tycker sig ha rätten att hävda en ickeexisterande, påhittad rätt till andras pojkvänner utan att bry sig om vilka otrevliga scenarion som är tänkbara eller att man faktiskt kan känna sig jävligt övertrampad. Det är bara straight out ugly. Givetvis killar som försöker lägga beslag på tjejer som faktiskt har någon som älskar dem hemma. Det är lika fult.
Äsch, det jag menar är helt enkelt att folk är så jävla äckliga.
P&K, om du vet var du håller dina händer
Bara frustrerande
Jag har spenderat alldeles för mycket tid på att läsa bloggar. Hamnade på en blogg vars skribent har anorexia och jag har sett thinspo-filmer och sett ett forum som heter Ana Boot Camp där folk alltså hejar på varandras sjukliga viktkamp. Jag blir bara less. Blogg-tjejen snackade om att hon var för smart för att låta hennes sjukdom kontrollera henne, samtidigt som hon ju faktiskt vill vara så smal.
Alltså visst. I get the picture. I see the picture, and I like it. Ska vi snacka utseende så attraherar det övermänskligt smala idealet även mig. Men herregud, vad spelar det för ROLL? Alltså! Goooosh med N. Dynamite-sound säger jag. De snackar om att idealet ju är efterstävansvärt just eftersom att det är en kamp med att avstå från det som är gott för att få något som är ännu godare. Alltså övervikt kan aldrig bli ett ideal eftersom att nästan alla med lätthet skulle kunna vara det. Det är ju ingen biggy att vara kat och gå med flödet. Så att säga. I get that as well. Men hur fan kan allt annat vara värt att prioritera bort? Visst, de lyckas med att vara smala men de flesta prioriterar bort sin empatiska förmåga, sin omgivning, sina tankar om världsalltet som ersätts med tankar på mat de INTE ska äta... Yeah. "No guy wants to be with a fat girl. Keep on starving." hade någon tjej utan ironi uppklistrat på sin blogg. But all guys want skinny girls med hjärnor som cirkulerar runt begränsningar och blodtrycksfall och hysteriska utbrott för att de åt för mycket. Eller hur.
Nu kom morgonpersonalen så jag ska avrunda snabbt. Hej!
