Mitt år som sökande

Nu ikväll har jag tänkt på det här med övermänniskor. (Ett begrepp som varken egentligen finns eller bör brukas.)

Jag älskar karaktärerna i svenska Draknästet, särskilt Richard Båge. De är framgångsrika, intelligenta, insatta, fortfarande ödmjuka och framförallt rika. Soooo cool.

Jag har en förmåga att se rätt dystert på människor som är på något sätt lite i utkanten av det där.
Lata, arbetslösa (notera, inte -sökande), partyknarkande (sedan riktigt nedgångna har jag däremot bara sympati för), alkoholister (detsamma som knarkarna gäller även här), anorektiker som inte vill bli friska, de med låg självkänsla som låter det gå ut över andra osv osv.

Lustigt nog ser jag nog däremot inte ner på riktigt asdumma personer. De kan liksom inte hjälpa att deras synapser sviker dem.

Det värsta utav allt måste vara de normalbegåvade... Hör bara på ordet. Och som Nina Hemmingssons karaktär säger till sin vän när hon berättar att hon ska skilja sig från sin man efter 30 år för att hon upptäckt att han är normalbegåvad; "Vet du hur lite som krävs för att man ska klassas som normalbegåvad?".
Detta är ju alltså de människor som har potential till att kunna bli någonting, som skulle kunna utveckla sina mänskliga sidor med t.ex. litteratur, nyhetsprogram, försök till självinsikt genom tankeövningar, konstnärligt djuplodande filmer ja, ni förstår, men skiter i det.

Givetvis förstår jag ju att många kan välja den enkla vägen och bara flumma på utan eftertanke eller motivation till att göra någonting av sig själva, för att de mår bra av fortsatt ignorans inför världsordningen och aldrig behöver bemöda sig om att överväga huruvida de gör rätt eller fel gentemot andra eller att fundera på varför saker och ting fungerar som de gör, varför människor blir sjuka, hur samhällsskikt och klasskillnader skapas, varför Afrika ser ut som det gör, vad riskerna med högerpolitik är osv osv. Jag förstår att det är enkelt, men vilken sorts människa gör det dem till?

Så ja, elitistiska drag hos mig finns det absolut.
Detta är dock en insikt jag har mått lite dåligt över och har behövt använda svart komik för att ursäkta, fram tills ikväll då jag fick en uppenbarelse (från gud förmodligen om jag hade trott på en sådan), nämligen att dessa elitistiska tankar, där man faktiskt gör skillnad på folk och folk, gör mig till en bättre människa.

Om jag inte hade haft förmågan att uppmärksamma skillnader hos olika personsorter och därefter agera efter vad jag tycker är rätt gentemot dessa med till exempel överseende för deras tillkortakommanden, att ta tillvara deras bra sidor, ställa mig på en nivå där vi kan mötas, och att framförallt använda mina mänskliga styrkor till att faktiskt få någon annan att må bättre, då hade jag ju inte varit det minsta bättre än människorna jag skriver om.


Era spontana tankar?

Gud så högmodigt detta lät. Missförstå mig rätt.

Puss.