Bara frustrerande
Nu har jag suttit i samma rum, i samma soffa i tretton timmar med kortare avbrott för toabesök, kaffepåtår och kikande ut genom fönsterna. Givetvis några arbetsrelaterade uppgifter också, men mest har jag suttit här. Tjugo minuter kvar nu tills jag ska hem och krama sönder min älskade, fantastiska Shayan.
Jag har spenderat alldeles för mycket tid på att läsa bloggar. Hamnade på en blogg vars skribent har anorexia och jag har sett thinspo-filmer och sett ett forum som heter Ana Boot Camp där folk alltså hejar på varandras sjukliga viktkamp. Jag blir bara less. Blogg-tjejen snackade om att hon var för smart för att låta hennes sjukdom kontrollera henne, samtidigt som hon ju faktiskt vill vara så smal.
Alltså visst. I get the picture. I see the picture, and I like it. Ska vi snacka utseende så attraherar det övermänskligt smala idealet även mig. Men herregud, vad spelar det för ROLL? Alltså! Goooosh med N. Dynamite-sound säger jag. De snackar om att idealet ju är efterstävansvärt just eftersom att det är en kamp med att avstå från det som är gott för att få något som är ännu godare. Alltså övervikt kan aldrig bli ett ideal eftersom att nästan alla med lätthet skulle kunna vara det. Det är ju ingen biggy att vara kat och gå med flödet. Så att säga. I get that as well. Men hur fan kan allt annat vara värt att prioritera bort? Visst, de lyckas med att vara smala men de flesta prioriterar bort sin empatiska förmåga, sin omgivning, sina tankar om världsalltet som ersätts med tankar på mat de INTE ska äta... Yeah. "No guy wants to be with a fat girl. Keep on starving." hade någon tjej utan ironi uppklistrat på sin blogg. But all guys want skinny girls med hjärnor som cirkulerar runt begränsningar och blodtrycksfall och hysteriska utbrott för att de åt för mycket. Eller hur.
Nu kom morgonpersonalen så jag ska avrunda snabbt. Hej!
Jag har spenderat alldeles för mycket tid på att läsa bloggar. Hamnade på en blogg vars skribent har anorexia och jag har sett thinspo-filmer och sett ett forum som heter Ana Boot Camp där folk alltså hejar på varandras sjukliga viktkamp. Jag blir bara less. Blogg-tjejen snackade om att hon var för smart för att låta hennes sjukdom kontrollera henne, samtidigt som hon ju faktiskt vill vara så smal.
Alltså visst. I get the picture. I see the picture, and I like it. Ska vi snacka utseende så attraherar det övermänskligt smala idealet även mig. Men herregud, vad spelar det för ROLL? Alltså! Goooosh med N. Dynamite-sound säger jag. De snackar om att idealet ju är efterstävansvärt just eftersom att det är en kamp med att avstå från det som är gott för att få något som är ännu godare. Alltså övervikt kan aldrig bli ett ideal eftersom att nästan alla med lätthet skulle kunna vara det. Det är ju ingen biggy att vara kat och gå med flödet. Så att säga. I get that as well. Men hur fan kan allt annat vara värt att prioritera bort? Visst, de lyckas med att vara smala men de flesta prioriterar bort sin empatiska förmåga, sin omgivning, sina tankar om världsalltet som ersätts med tankar på mat de INTE ska äta... Yeah. "No guy wants to be with a fat girl. Keep on starving." hade någon tjej utan ironi uppklistrat på sin blogg. But all guys want skinny girls med hjärnor som cirkulerar runt begränsningar och blodtrycksfall och hysteriska utbrott för att de åt för mycket. Eller hur.
Nu kom morgonpersonalen så jag ska avrunda snabbt. Hej!
Kommentarer
Trackback
