Simon Norrsveden
Ett väldigt virrigt inlägg om anorexi
Tur att min ambitionsnivå i livet inte sträcker sig så långt som att bli proffsbloggare, för jag skulle aldrig kunna tillfredsställa en publik. Det uteblivna anorexiinlägget som skulle kommit igår fick stå till sidan för ESC med mormor som faktiskt var vaken med mig tills det tog slut.
Nu ska jag däremot ge mig på ett försök att uttrycka mig om anorexi. Hur gör man en sådan sak egentligen? Hade jag varit en vardagens människa så hade jag förmodligen inlett med att skriva att det är en fruktansvärd sjukdom.
Nu har vi ju dock så tur att jag inte är det och istället inleder med att jag faktiskt har romantiserat anorexi en gång i tiden.
Som vi alla vet blir människor som lider av anorexi väldigt smala, och smalheten i sig skulle kunna utstråla saker som självbehärskning, självmedvetenhet och kontroll över mänskliga begär.
Skulle kunna göra, skrev jag, för i själva verket så är det ju precis tvärtom.
En anorektiker lider av en sjukdom som faktisk styr dem, människan har FÖRLORAT kontrollen över sig själv och är istället inget annat än en slav under felkopplade nervbanor och felutsöndrade signalsubstanser tillsammans med en abnorm rädsla och ett stort självhat.
Jag tror att jag förtrollas av heroine-chica modeller a la Twiggy och Moss för att jag inbillar mig att de skulle ha övermänskliga krafter som får dem att stå över allt som heter sinnlig njutning och banala fysiska behov, att de skulle ha konstnärliga och poetiska sinnen och livnär sig på sådant som är vackert och inte det som smakar, men jag vet ju själv att det är helt osant.
Kolla på Kates drogmissbruk till exempel. Det är väl ett ypperligt exempel på att de inte klarar av ett liv utan tillsatser.
Visst, jag håller med om att det finns ett antal personer som faktiskt är underviktiga av naturen, som inte kan gå upp i vikt hur mycket de än äter men jag tycker att det är helt sjukt att de ens försöker. Så länge de äter och får i sig näring så att kroppen fungerar så är väl för guds skull viktuppgång inget att sträva efter, på samma sätt som att en normalviktig människa inte bör sträva efter att gå ned i vikt så länge deras kroppar mår bra. Riskerna är ju dock att en överviktig person i framtiden kommer att få problem även om de mår bra till dags dato.
Det är så fruktansvärt kul när jättesmala människor som vill gå upp i vikt blir ledsna för att de känner att folk anser att de får uttrycka sig hur de vill om deras kroppar när det anses tabu att påpeka för någon överviktig att den faktiskt är fet. Buhu, eller hur? Kanske för att dessa smala människor har begåvats med det oerhörda att faktiskt kunna äta hur de vill och fortfarande följa rådande ideal. Helt gratis. De som är ledsna över att vara smala kan väl helt enkelt lära sig att klä sig snyggt till deras kroppar, precis som överviktiga som aldrig kommer att bli smala får lära sig att klä sig, och sluta trycka i sig onyttigheter i en vinstlös kamp.
Nu har jag svävat ut, I know, men jag kände att en redogörelse för min åsikt om vikt överhuvudtaget var på sin plats.
Tillbaka till anorexin. Jag hoppas att alla är på det klara med att anorexia nervosa är en sjukdom. Det latinska namnet betyder på svenska nervös aptitlöshet och är alltså en psykisk sjukdom med djupare bakomliggande faktorer än att man vill vara smal. Om anledningarna bakom det har de lärde varit oeniga, men jag hörde någonstans att de som drabbas av anorexi är tjejer som har för bra mammor. De ser helt enkelt upp till sina mödrar så mycket att de tror att de aldrig kommer att kunna leva upp till deras standard när de själv blir kvinnor att de "väljer" att stanna av i utvecklingen som tonåringar istället för att växa upp till "sämre" kvinnor. Intressant, eller hur?
Givetvis inleds alltid sjukdomen med ett försök till bantning, men att man inte kan känna sig nöjd sedan när man till och med är underviktig beror alltså på det 'nervösa', om vi förenklat uttrycker det så.
Ett ganska bra bevis på att sjukdomen handlar om så mycket mer än att gå ner i vikt och att vara smal är att åtgärderna man tar till är helt irrelevanta och saknar verklighetsförankring. Som vi alla vet är ju vatten kalorifritt och därmed helt omöjligt att gå upp i vikt av, men en kompis till mig som har sjukdomen drack helst inte ens vatten eftersom att det fick henne att känna sig fed up, mätt.
Jag hade en gång i gymnasiet någon typ av ätstörningar, tror att det är därför jag kan sympatisera med och förstå mekanismerna bakom anorexi. Jag gick ner 25 kg under en sommar och det var riktigt kul att bli smal. Kläder blev intressanta, jag kände mig pigg, glad och lätt och blev mer utåtriktad. Där tog det roliga slut.
Jag tyckte fortfarande att jag var för tjock, trots att jag vägde 53 kilo till mina 169 cm. Jag tänkte inte på någonting annat (helt seriöst, ingenting annat) än mat, vad jag skulle vilja äta, jag fick raseriutbrott om mamma hade köpt hem pizza, jag blev snorfull varenda gång jag drack för att jag inte hade ätit, jag grät om jag hade ätit en 'hel halv' laxfilé, jag läste recept som skönlitteratur och det sjukaste av allt är att en ätstörd person inte kan bli avskräckt! Jag minns att jag under den här perioden såg en fransk dokumentär om en kvinna i 25-årsåldern som hade haft anorexi i hela sitt liv. Istället för att bli rädd och ta avstånd så fick jag tips på hur man skulle göra, "ahh, okej, man KAN alltså överleva på en bit gurka var fjärde dag!" osv.
Anorexi är en sjukdom som leder till döden om man inte får hjälp. Faktiskt den psykiska sjukdom som oftast leder till döden. Lustigt va, att schizofrena och manodepressiva inte ens tar livet av sig oftare?
Det är fruktansvärt att någonting som borde vara SÅ ENKELT som att äta för att kunna ha ett tillfredsställande och givande liv får ta ÖVER hela ens liv! En faktor som också gör det till en avskyvärd sjukdom är att målgruppen är tonåriga flickor. (1 av 10 är män.) Vad beror det på? Vad tror vi tjejer att världen förväntar sig av oss?
Att aldrig någonsin börja banta skulle vara ett bra tips till alla tonåringar, men har man sårbarheten för att utveckla anorexi så tror jag att det destruktiva i en kommer att ta överhanden på något sätt ändå, genom att skära sig, utveckla tvångsbeteenden eller ligga runt. Någonstans ska det ut.
Men att utveckla den här sjukdomen... Jag tycker någonstans att det är bättre att försöka undvika den. Man gör faktiskt ett VAL i början. Efter "Ana" har kommit in i ens liv har man inte längre så mycket att säga till om, men att börja hetsbanta innan man är sjuk är ett val man gör som man sedan får sona för, ja man får sona ordentligt. Kanske hela sitt liv.
På samma vis är det så jävligt dumt att börja med droger. De flesta vet ju att de förmodligen kommer att bli beroende och att de förmodligen kommer att vilja sluta någon gång, men den kampen är ju så svår. De flesta anorektiker kommer nog att vara fruktansvärt bittra på sig själv när de har lagt ner flera års tid, slösat bort den på ett ämne som mat - för tro mig, det är nästan omöjligt att verkligen bry sig om något annat, behålla vänner och intressen - när de har blivit friska igen.
Förresten så tycker ju många att ateism är den mest intellektuella världsåskådningen att ha, så tänk då på att det faktiskt är rätt så gudfruktande att inte unna sig och inte njuta av mat. Ni bantare är rent av lite kristna...
Och som alla vet, ingen blir lyckligare av att vara smal. Okej om du har som mål att bli modell, då är vikten faktiskt någonting man måste kontrollera som en åtgärd för att följa sin dröm, men ingen annan anledning är acceptabel. Du får inte ligga mer (förmodligen vill man inte ens ligga om man har anorexi), du får inte fler vänner och din familj kommer att ge dig uppmärksamhet men de kommer att gråta ur sig ögonen varenda gång ni ska äta. Hela livet blir en kamp mot någonting som inte finns. Ana är en ovän som nästlar sig in, försöker bestämma över dig, du låter till slut henne bestämma och vips så har du glömt vem du var.
Men, vi lever i en värld som är långt ifrån hur vi skulle vilja ha den. Ana kommer att hitta nya kompisar som hon kommer att kontrollera och det finns inte ett skit vi kan göra åt det. Självsvält är en väldigt bra tortyrmetod för människor som inte tycker om sig själva och de kom på det straffet innan Moss och Twiggy, nämligen så tidigt som på 1600-talet.
Att försöka utrota anorexin är som att försöka förinta schizofreni, helt verkningslöst - men du kan göra en skillnad för dig själv.
Din hjärna sätter sig inte på dig innan du har gett den tyglarna.
Kram på er.
Läget just nu.
Jag har varit ut på en skön promenad med Lex, dukat fram frukost åt mig och mormor, ringt min älskling och nu ska jag iväg till en lekpark där mamma och hennes barnbarn, mina systersöner, är.
Jag har fått ytterligare en läsarfråga, en tjej som tyckte att jag verkade ha åsikter "om det mesta i samhället" och som berättade att hon hade haft anorexi i flera år som bad mig berätta om vad jag tänkte om det ämnet. Har ingen aning om varför någon skulle känna ett behov av att höra en amatörbloggare på skämtnivå berätta sin åsikt eller känsla om en sådan sak, men det är klart att jag ska göra det!
Älskar att få frågor som sätter igång någonting som gör att man vill formulera sig och tillåter en uttrycka sig. Så det kommer jag att skriva om ikväll!
Ha en fin dag så länge!
Min tatuering
Så, Lydia, nu kommer svaret.
Jag är inte det minsta intresserad av tatueringar, åtminstone inte mer intresserad än av andra ritade bilder som man ser på ett papper eller på en webbsida. Sen kan ju en ritad bild givetvis vara skickligt gjord eller ha ett underfundigt budskap, likaså en bild som någon väljer att stansa in på sin kropp. Inte för att man stansar dit tatueringar, men.
Förut var tatueringar tuffa. Det var liksom kåkfarare och sjömän och aborginer som hade dem. Min pappa hade en. Nu har varenda tönt dem. Det är bara att spara ihop några hundralappar, boka en tid och peka i en pärm vad du vill ha. Det är inte ens en betydande smärta att utstå.
Jag skulle aldrig ha tatuerat mig om det inte vore för att jag råkade tatuera mig på fyllan en gång. Jag var 18 eller 19 och tyckte att det skulle vara en riktigt rolig historia i efterhand. Det var faktiskt rätt kul också... hehe. Mitt eget namn med min egen alkoholosande handstil. På högra axeln. Hehe. Erkänn, kul?
Mja. Det var ett bra partytrick typ ett halvår. Sedan började det kännas mest lamt. En fult klädd skinhead som hette Poffe hade gjort den i sin lägenhet. Totally white trash-style.
Klicka på'ren.Jag var i Umeå påväg från centrum och råkade se en skylt där det stod Paradise tattoo. Gick in och stod och bläddrade i pärmar för att hitta en tatuering som kunde täcka "Linn". Hittade ingenting, men fick en återbudstid dagen efter så vi bestämde att jag skulle komma då och bestämma motiv.
Dagen därpå kom jag in och bläddrade i samma pärmar med samma dåliga resultat. Jag ville inte göra någon. Tatueraren tog fram en pappersmapp med tunna smörpapper med skisser på och plockade fram en skiss på en ängel med stängda ögon och i bön. Det var en mix av oldschool och modern stil och jag föll faktiskt för den. Han hade gjort den för mer än 20 år sedan och ingen annan hade den. Jag bestämde mig för ängeln, men sa att jag ville att hon skulle titta upp och ha en syndig blick samt röda tjocka läppar, istället för det streck hon hade till mun. Sedan körde vi.
Jag bestämde väl i samma veva att det otroligt filosofiska syftet skulle vara att hon symboliserar mig. En ängel i själen med ögon som har sett en del och läppar som har använts.
Här var den nygjordTyp så.
Jag tycker inte att den är snygg och egentligen känns syftet bakom den rätt malplacerad sådär efter att man lämnat sitt destruktiva liv, men den är liksom en del av mig nu. Jag skulle aldrig få för mig att ångra den. Det är liksom ett osynligt kontrakt man får skriva med sig själv i samma stund man gaddar sig. Ångern är lite överflödig. It's just a good reminder.
Hej!
Varning för iranier!
Warnings
- Just like in "My Big Fat Greek Wedding," watch out for people translating wrong on purpose. If suspicious, double check with another person before embarrassing yourself somewhere else.
Ja, att de där människorna var oärliga har man ju hört, men gillar att göra narr av en tillochmed...
Fredagsmys
Titta på videon före du läser.
Väldigt hög igenkänningsgrad, eller hur?
Vi vet nog alla hur den speciella fredagskänslan känns då inget är tungt under dagen, för att man vet att man snart kommer hem och får leva sitt riktiga liv. Sitt viktiga liv. Andas ut. Vilket lugn.
Det finns dock en grupp i allas vår närvaro som inte känner detta lugn. Varje fredag får de istället ett virrvarr av smärtsamma känslor som snurrar så snabbt att de tillslut trasslar ihop sig och lägger sig som en klump i magen.
Pulsen är säkert hög och tankarna ligger inte på det som lektionerna handlar om, utan deras ögon stirrar ut i ett mörker bortom skolfrökens svarta tavla.
I ett inferno av otrygghet ligger deras tankar, så tunga att de säkert inte ens formuleras. Det bara känns. En ihärdigt gnagande, bultande oro.
Samhällets asfaltsfödda, våra missbrukarbarn.
De ber för att skolan inte ska ringa ut, att fröken ska hitta på en spontan klassövernattning i gympasalen.
Men det händer inte. Fröken längtar också hem till sitt fredagsmys. Hon säger att det är slut för idag.
De små barnfötterna känns tunga att lyfta på vägen hem. Ryggsäcken är slängd över axeln och ansiktet ligger vågrätt mot marken eftersom huvudets börda är tung. De ser inte framåt när de går, för de har inget att se fram emot.
Kanske är de redan fulla när de kommer hem. Om de har tur kanske de tillochmed redan sover...
Det värsta är nog när de hinner hem innan de stora. Väntan på mamma och pappa är värst. Att vänta på att de ska komma hem med suget i blicken... Inget sug efter att laga tacos som familjen ska sitta runt matbordet och plocka i sig, nej förmodligen blir det kanske ingen mat. En micropizza får mätta. Suget i blicken som drar till sig flaskan... Att vänta på förändringen som de vet ska komma, den som sker efter första glaset, den som tar bort all trygghet. Den som tar bort mamma och pappa och ersätter dem med apatiska eller aggressiva eller överdrivet känsliga men framförallt helt oberäkneliga främlingar som säger saker som stör och sårar. De personerna är åtminstone inte de som nattar och stoppar om en som man kan söka tröst hos efter mardrömmarna och få dela säng.
Tanken på måndag, den lockar. Då kanske de har nyktrat till tillräckligt för att gå till sina jobb igen. Barnen får gå med lätta steg till skolan igen. Ingen dog i helgen heller. Inga större bråk. Inga nya spyfläckar i soffan och de fick kanske lite lördagsgodis medan de vuxna fick sitt vuxengoda.
Missbrukarbarnen längtar inte till fredag. De längtar nog knappast alls. De överlever på helt egen kraft, och det gör så jävla ont i mig.
Men köp lite chips och sluta dricka innan ni skaffar barn och ha en trevlig helg så kanske poletten trillar ner.
En hunds Curriculum Vitae.
Detta är en lista på de kommandon Lex kan.
- Sitt
- Ligg
- Tassen (även vidareutvecklat till "andra" då han byter tass)
- Give me five
- Stå, då han står på två ben
- Gå, då han går på två ben
- Dansa (på två ben)
- Död
- Rulla runt
- Stanna/vänta, som i att vänta in mig om han går framför
- Stanna här, då han står stilla och jag går iväg från honom
- Kom hit
- Gå fint (som egentligen är detsamma som "gå fot" fast han behöver inte gå lika strikt på min sida, utan bara bredvid mig)
- Liiiiiiiiiiigg, sagt med dov röst då han även ska lägga ner huvudet i vilande position och inte bara ligga med kroppen
- Inte röra, då han inte får äta maten förrän han kollar mig i ögonen och jag säger varsågod
- Hopp (över föremål eller hinder)
- Hoppa upp
- Hoppa ner
- Dubbelkommandon såsom "hopp upp här och sitt"
- Frågor som "var är bollen?" då han springer och letar reda på den
Ehm.
Det enda han egentligen verkligen inte kan är "stanna" då han ser antingen en annan hund eller katt.
Detta är ju en hel vokabulär.
Idag försökte jag addera "sitt fint" på listan, men det gick väl sådär. Han är mer bekväm att stå upp på bakbenen.
Så, nu har hans proud mama fått skryta litegrann.
Hemskheter och industriella kycklingar.
Som ni som känner mig redan vet så har jag en stor del av mitt medvetna liv inte ätit fläsk-, fågel- eller nötkött. Det var i årskurs 6 som jag för första gången gick till skolsköterskan med ett intyg hemifrån som gjorde att jag därefter fick ta ur samma matbytta som invandrarbarnen på skolan. Den köttfria alltså. Jag har dock alltid ätit fisk (förutom de tre månaderna när jag bestämde mig för att äta veganskt vilket rätt snabbt kollapsade tillbaka till ett enormt köttätande efteråt, typ som hetsbantning som resulterar i viktuppgång).
Som sagt, när jag var elva år valde jag bort köttet. Detta varade i ungefär 1,5 år till dess jag en dag på skolan (när jag gick i åk. 7) valde att äta en korv. Jag var hooked igen. Åt kött i ungefär ett år och sedan slutade jag igen. Den gången var jag syndfri fram tills för ungefär ett år sedan, närmare bestämt i mars förra året. Jag började äta kött igen därför att jag dels kände att min uppoffring var större än de positiva effekter mitt avståndstagande hade på köttindustrin. Jag blev cynisk helt enkelt. Tänkte att tio års slit för att vara utan det inte gav ett djävla skit utanför mitt huvud. Dessutom var det rätt dyrt att vara student och inte kunna handla korv med medlemsrabatten på Ica. Ja alltså. Det är inte dyrt att äta vegetariskt, men under omständigheten att det lustfyllda i matkulturen helt försvann för mig om jag inte längre kunde köpa Quorn eller fin fisk så blev det dyrt. Dessutom blev jag ju sambo, och eftersom att jag ändå skulle fortsätta handla hem köttprodukter åt honom och laga mat så att han blev nöjd (jag har aldrig varit mycket för att tvinga på någon annan mina ståndpunkter) så kändes det jävligt orealistiskt att se allt kött som skulle gå förgäves bara för att jag inte åt samma mat som honom. Verkligheten kom ikapp helt enkelt. Den ungdomliga gnistan som får en att demonstrera försvann.
Nu har dock verkligheten kommit ikapp igen, fast åt motsatt håll.
Jag har aldrig tyckt att det är okej att äta kött. Jag har försökt blunda så gott jag kan för hur industrin faktiskt ser ut och försökt intala mig själv att djuren ändå inte har det helt fördjävligt här i Sverige. Men fan. Jag ljuger bara för mig själv.
Jag tycker att hela vår värld ser rätt fördjävlig ut och jag måste blunda för allt som har med lidande att göra för att jag blir för påverkad. Hatar nyheterna, hatar dokumentärer, hatar riskanalyser av arabländernas eventuella kärnvapentillverkning. Hatar bråk, slagsmål, MMA. Hatar PETA, Djurens rätt, alla som sysslar med civil olydnad. Hatar allt som påminner mig om den värld i vilken jag tvingas leva.
Sedan tänkte jag att allt det här blundandet, alla dessa skygglappar jag använder bara gör mig ännu mer rädd. Det kanske är bättre om jag öppnar ögonen och försöker trubba av mina sinnen litegrann? Så jag sökte upp den här dokumentären. Det skulle jag inte ha gjort. Klarade av att se 7,5 minuter. Där tog jag beslutet att sluta upp med att äta kött igen och att slå av filmdjävulen. Satan så idiotiskt att låta mig bruka internet.
Det här är första delen i dokumentären som heter Our Daily Bread. Tja. Vart kommer din föda ifrån idag?
Min mysdress
Här förekommer inga bootylicious rosa mjukdressar från Juicy Cotour.
Men en av de sötaste sakerna som finns att skåda måste vara Lex när han ställer sig i mysposition. Han står sådär och blir kliad hur länge som helst och blinkar med ögonen i välbehag. 
Idag är det torsdag. Jag vaknade upp till en gemytlig känsla av trygghet som annars är mig sällan förunnat. Självrannsakan kan leda till hemska upptäckter, men efter att ha sett, accepterat och förlåtit så blir man lättare i kroppen. You should try it, you people you.
Det känns som att jag har en massa att göra idag, men egentligen är det nog bara tvättstugeaktiviteter, hämta en leverans nya klänningar, åka på stan och köpa en sport-BH och träffa Erika. Typ laga lunch, duscha och jogga också. Note to self; don't forget anything.
Ha en fin dag!
Är du alkoholist?
ALKOHOLISM INGENS FELS SJUKDOM
Man kan förutsätta att ingen börjar använda alkohol i avsikt att bli alkoholist, lika lite som en rökare börjar röka för att få cancer.
Det finns många definitioner av begreppet alkoholism. Det innebär att begäret efter alkohol väcks lätt och att man inte kan kontrollera sin konsumtion.
Vad är då alkoholism ?
Att man kontinuerligt eller periodvis dricker så mycket att man bryter mot sociala normer och drabbas av kroppsliga,
psykiska- och / eller sociala problem.
Alkoholism är ett sjukligt tillstånd med abnormt behov av etylalkohol. Tillståndet brukar utvecklas på basen av psykisk spänning, ångest, oro, etc
Det anses numera att arvsanlag kan spela en roll för uppkomsten. Ofta finns sociala faktorer med.
Vid långvarigt missbruk uppstår ett kroniskt förgiftningstillstånd, som till stor del beror på en leverrubbning. Den alkoholsjuke blir avtrubbad, nervös, ångestfylld, aggressiv och kan få besvär med minnet.
Vad kännetecknar alkoholism?
- Ökad toleransnivå
- Återställarbehov
- Lättväckt begär och merbegär
- Kontrollförlust
- Minnesluckor och blackouts
Tolerans kallar man det fenomen att den som dricker mycket tenderar att öka sitt intag av alkohol vid varje dryckestillfälle. Dels kan känsligheten i nervsystemet avta så att man måste dricka mer för att bli lika påverkad, dels förbränner storkonsumenten alkohol snabbare än andra.
Begär. Alkoholberoende kännetecknas av ett begär efter alkohol. Detta kritiska stadium kännetecknas alltså av framförallt två viktiga symptom, nämligen det lättväckta begäret eller "merbehovet" samt förlust av kontrollen och oförmågan att avstå.
Blackout. Plötslig förlust av medvetandet, en minneslucka under längre eller kortare tid, vanligen någon
timme, under alkoholpåverkat tillstånd. Minnesluckan är total. Som blackout räknas inte dunkelt minne på
grund av berusning, s k "grey out", vilket är ett vanligt symtom under hela missbrukskarriären.
Blackout är ett sent fenomen, som beror på tolerans för alkoholens narkoseffekt och som gör att alkoholisten
kan hålla sig vaken vid så höga alkoholkoncentrationer att de slår ut minnesfunktionen. Orsaken anses vara en
toxisk skada på det limbiska systemet i hjärnan. Det är också en första varningssignal för alkoholism.
En blackout bör uppfattas som allvarlig och bör medföra en "vit period" eller avsevärt minskad alkoholkonsumtion.
Typiska drag hos en alkoholist
1. En tvångsmässig önskan att dricka
2. Tappar kontrollen. När man väl börjat, kan man inte sluta.
3. Fysisk abstinens. Bristsymptom på grund av ämnen kroppen har vant sig vid och därför behöver.
4. Tolerans. Det krävs hela tiden större mängder för att verkan skall uppnås.
5. Alkohol tar all uppmärksamhet, så man inte klarar arbete och familjeliv.
6. Man fortsätter dricka, trots att man vet att det förstör ens liv.
Abstinens. Abstinensen inträder då alkoholeffekterna i form av rus i det närmaste upphört, det vill säga från
och med den fas som benämns bakrus och pågår med varierande längd från ett par timmar till 4 - 5 dagar.
Initiativlöshet. Långvarigt missbruk av alkohol tycks speciellt drabba våra planeringssystem i hjärnan. System med hjälp av vilka vi planerar vår tillvaro och försöker räkna ut hur framtiden kommer att se ut. Missbruket leder till förlust av initiativ och engagemang. Känslolivet blir lidande och livssituationen upplevs som meningslös. Tilltron till den egna personens möjligheter och självkänsla minskar. I sådana situationer är det nära till hands att söka tröst, befrielse och glömska i mera alkohol. Man är inne i en ond cirkel.
(Författare: Lena Dahlgren, Kerstin Damström Thakker, Rapport från Yrkesmedicinska enheten 1998:8, Stockholms läns kvinnohälsorapport). |
Utvecklingen från högkonsumtion till beroende tar sin tid - man blir inte alkoholist från den ena dagen till den andra. Tiden varierar för olika individer och är i allmänhet kortare för ungdomar och kvinnor. Det finns riskbeteenden och kriterier som kan ses som varningssignaler såsom: |
|
Älskling
Jag har väntat hela mitt liv på att komma ifrån ensamheten och med Shayan blir det tomma i mig uppfyllt. Min bubbla blir spräckt.
Idag har längtat så att varje hjärtslag gjort ont.
Utan honom är allt så mycket svårare.
Med honom finns bara liv.
Besökare?
De jag vet om är Malin, Erika, Joanna, Shayan, Lovisa, Oskar, Palle och Rolle. (Kände att avslöjandet av namnen inte är särskilt opassande eftersom att alla nämnda kommenterar med sina namn.) Av dessa har fyra mer eller mindre aktiva bloggar.
Vore jättekul att höra om någon av er läsare som inte är uppräknade här har en blog of your own. Tycker nämligen att det är rätt intressant att ta del av personer i skrift som inte är direkt tillägnad mig. Vet inte. Språket är avslöjande för hur en människa fungerar. Givetvis även det som blir skrivet...
Jag vet också att det finns en problematik kring den här frågan. Antingen tänker du som läser (kanske inte en högst medveten tanke, but still) "... men jag känner ju inte Linn... Vore ju liksom rätt pinsamt om hon vet att jag kollar på hennes blogg varenda dag fastän jag inte menar nåt särskilt med det.. Den är ju inte ens intressant liksom." eller "JAG har ju ingen "rätt" att kolla in hennes liv på bloggen när vi inte har nån kontakt alls..." eller "Öh, MIN blogg skulle hon ju förmodligen skita i. Ashorigt att skicka iväg mitt bloggnamn och så kommer hon inte ens att klicka på länken...".
Eller WHATEVER liksom. Men jag slår vad om att hälften av alla som kollar här inte skulle göra det ifall bloggarna hade besökslista som många communities har. Som att en slentrianmässig nyfikenhet skulle vara penibel. It ain't!
Även du som inte har en egen blogg får mer än gärna ge dig till känna! (Ytterligare ett sådant här tillfälle jag skulle ha infogat en smiley om jag inte hade bannat dem i bloggen. Bättre att skriva 27 ord tillägnat den istället.)
Kram.
Journalsmask
"Linn säger att hon inte tror på en högre mening, men att hon tidigare ändå har försökt tro på saker som kärlek, att skaffa barn et.c. Nu vet hon inte vad hon ska tro på".
Detta var alltså fyra-fem år sedan och känns därför preskriberat och är därför helt okej för er att veta.
Try to hold that against me I dare you.
Puss.
Soundtrack of my life
En sak har jag förstått. Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp.
Sprit och löskukar
Men, för första gången gentemot nånting som är helt hundraprocentigt nyttigt för mig! Har pratat om det där med folk, att det är så jävla ironiskt att man ska ha en missbrukarpersonlighet men att man aldrig fastnar för hälsosamma saker. Typ grönt té och gymmedlemsskap.
När jag nu kände den känslan så fick jag liksom en hoppfullhet i mig som var grym. Jag älskar mitt nya liv.
Trekilometerssträckan tog ungefär 20 minuter men då var jag tvungen att gå över de ställen där snön ännu inte tinat bort.
I fredags var jag förresten på mitt första dildoparty. Att tre fjärdedelar av exemplarbeskrivningen handlade om oljor och glidmedel och den lilla resten om dildos var lite tråkigt, men jag beställde en flaska med hundra procent silikonbaserat glidmedel som man kan ha i håret, på torra armbågar och smörja in hundens ben med så att snöklumpar inte fastnar på promenaderna. Man kan också överanvända det vid samlag, citat: "så att det blir som en jäkla rutschkana" vilket var avgörande för mig och mitt köp. Det lät kul.
Köpte även andra saker som lät jättekul.
Efter partyt så gick vi ut på Station8 och drog ner medelåldern på stället med tio år eller nåt sånt. Jag fick ingen alkoholfri öl, men världens godaste drink med jordgubbar och jordgubbssyrap. Apkul att se gamlingarna dansa, men jag åkte hem strax efter tolv. Igår spenderade jag dagen med mamma. Vi shoppade och åt surströmming.
Nu... måndag. Hade helt missat att helgen var över. Nu slår mormors Stjärnsundsur tolv. Kanske dags att ta tag i dagen.
Hej!
Running
Nu ska jag ut och testa mitt nyaste inköp.
Hörs om jag inte dör i pulsåderbristning.
Wow.
Läs det: http://distansforhallandesuger.blogg.se
Vi och kändisarna, älskling. Vi och kändisarna.
Sverigedemokraterna är allt sköna lirare
En man som frivilligt ställer sig bakom en partipolitik som talar för en "sann demokrati" men som ljuger varenda idiot som röstar på dem rakt upp i ansiktet.
Kolla bara på dessa två meningar ur deras principprogram och förklara för mig hur de inte motsäger varandra;
"Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund. [...]".
"Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen [..]".
What?
Tillbaka från Umeå
I torsdags gick jag och Shayan och åt på Rex. Ostron för båda oss för första gången.
Första skaldjuret som är totalt överskattat.
Människor som säger sig gilla råa ostron är desamma som påstår att de kan tycka om smaken av brännvin. Helt förljuget och omedvetet pretantiöst. They suck. Ostronen alltså, inte de pretantiösa.
Pretantioner är bra.
Fick också smaka rentunga. Jag åt röding och pilgrimsmusslor och Shayan åt ren. Jag kommer på ännu fler fördelar med nykterhet. Det blir mycket billigare att äta ute.
Igår åt vi också. Fixade klyftpotatis och tzatsiki och grillade kött med några gäster. De stannade till strax före ett och ute på Berghem rådde nästan anarki. Fylla och slagsmålsentusiasm i en obehaglig stämning och riskabel miljö. Jag och min älskade var vakna till sju och bara pratade, pratade och pratade. Nu är jag i Skellefteå igen.
Nu saknar jag honom så att det gör ont. Om två veckor flyttar vi ihop och när den här förbannade distansen är över så kan han ju glömma att jag någonsin kommer att släppa honom med blicken.
Han är mitt heroin och mitt subutex och min avgiftning och min rehabilitering. Han är min karta och kompass.
Jag önskar alla samma lycka.
Sov gott!
