Mitt år som sökande

Någon som jag förmodligen inte känner har nu två gånger bett mig berätta om min tatuering, och som den goda bloggare jag är så måste jag naturligtvis tillfredsställa den skara av människor som intresserar sig för mig.

Så, Lydia, nu kommer svaret.
Jag är inte det minsta intresserad av tatueringar, åtminstone inte mer intresserad än av andra ritade bilder som man ser på ett papper eller på en webbsida. Sen kan ju en ritad bild givetvis vara skickligt gjord eller ha ett underfundigt budskap, likaså en bild som någon väljer att stansa in på sin kropp. Inte för att man stansar dit tatueringar, men.

Förut var tatueringar tuffa. Det var liksom kåkfarare och sjömän och aborginer som hade dem. Min pappa hade en. Nu har varenda tönt dem. Det är bara att spara ihop några hundralappar, boka en tid och peka i en pärm vad du vill ha. Det är inte ens en betydande smärta att utstå.

Jag skulle aldrig ha tatuerat mig om det inte vore för att jag råkade tatuera mig på fyllan en gång. Jag var 18 eller 19 och tyckte att det skulle vara en riktigt rolig historia i efterhand. Det var faktiskt rätt kul också... hehe. Mitt eget namn med min egen alkoholosande handstil. På högra axeln. Hehe. Erkänn, kul?
Mja. Det var ett bra partytrick typ ett halvår. Sedan började det kännas mest lamt. En fult klädd skinhead som hette Poffe hade gjort den i sin lägenhet. Totally white trash-style.

 Klicka på'ren.

Jag var i Umeå påväg från centrum och råkade se en skylt där det stod Paradise tattoo. Gick in och stod och bläddrade i pärmar för att hitta en tatuering som kunde täcka "Linn". Hittade ingenting, men fick en återbudstid dagen efter så vi bestämde att jag skulle komma då och bestämma motiv.

Dagen därpå kom jag in och bläddrade i samma pärmar med samma dåliga resultat. Jag ville inte göra någon. Tatueraren tog fram en pappersmapp med tunna smörpapper med skisser på och plockade fram en skiss på en ängel med stängda ögon och i bön. Det var en mix av oldschool och modern stil och jag föll faktiskt för den. Han hade gjort den för mer än 20 år sedan och ingen annan hade den. Jag bestämde mig för ängeln, men sa att jag ville att hon skulle titta upp och ha en syndig blick samt röda tjocka läppar, istället för det streck hon hade till mun. Sedan körde vi.
Jag bestämde väl i samma veva att det otroligt filosofiska syftet skulle vara att hon symboliserar mig. En ängel i själen med ögon som har sett en del och läppar som har använts.

Här var den nygjord

Typ så.

Jag tycker inte att den är snygg och egentligen känns syftet bakom den rätt malplacerad sådär efter att man lämnat sitt destruktiva liv, men den är liksom en del av mig nu. Jag skulle aldrig få för mig att ångra den. Det är liksom ett osynligt kontrakt man får skriva med sig själv i samma stund man gaddar sig. Ångern är lite överflödig. It's just a good reminder.

Hej!