Hemskheter och industriella kycklingar.
Som ni som känner mig redan vet så har jag en stor del av mitt medvetna liv inte ätit fläsk-, fågel- eller nötkött. Det var i årskurs 6 som jag för första gången gick till skolsköterskan med ett intyg hemifrån som gjorde att jag därefter fick ta ur samma matbytta som invandrarbarnen på skolan. Den köttfria alltså. Jag har dock alltid ätit fisk (förutom de tre månaderna när jag bestämde mig för att äta veganskt vilket rätt snabbt kollapsade tillbaka till ett enormt köttätande efteråt, typ som hetsbantning som resulterar i viktuppgång).
Som sagt, när jag var elva år valde jag bort köttet. Detta varade i ungefär 1,5 år till dess jag en dag på skolan (när jag gick i åk. 7) valde att äta en korv. Jag var hooked igen. Åt kött i ungefär ett år och sedan slutade jag igen. Den gången var jag syndfri fram tills för ungefär ett år sedan, närmare bestämt i mars förra året. Jag började äta kött igen därför att jag dels kände att min uppoffring var större än de positiva effekter mitt avståndstagande hade på köttindustrin. Jag blev cynisk helt enkelt. Tänkte att tio års slit för att vara utan det inte gav ett djävla skit utanför mitt huvud. Dessutom var det rätt dyrt att vara student och inte kunna handla korv med medlemsrabatten på Ica. Ja alltså. Det är inte dyrt att äta vegetariskt, men under omständigheten att det lustfyllda i matkulturen helt försvann för mig om jag inte längre kunde köpa Quorn eller fin fisk så blev det dyrt. Dessutom blev jag ju sambo, och eftersom att jag ändå skulle fortsätta handla hem köttprodukter åt honom och laga mat så att han blev nöjd (jag har aldrig varit mycket för att tvinga på någon annan mina ståndpunkter) så kändes det jävligt orealistiskt att se allt kött som skulle gå förgäves bara för att jag inte åt samma mat som honom. Verkligheten kom ikapp helt enkelt. Den ungdomliga gnistan som får en att demonstrera försvann.
Nu har dock verkligheten kommit ikapp igen, fast åt motsatt håll.
Jag har aldrig tyckt att det är okej att äta kött. Jag har försökt blunda så gott jag kan för hur industrin faktiskt ser ut och försökt intala mig själv att djuren ändå inte har det helt fördjävligt här i Sverige. Men fan. Jag ljuger bara för mig själv.
Jag tycker att hela vår värld ser rätt fördjävlig ut och jag måste blunda för allt som har med lidande att göra för att jag blir för påverkad. Hatar nyheterna, hatar dokumentärer, hatar riskanalyser av arabländernas eventuella kärnvapentillverkning. Hatar bråk, slagsmål, MMA. Hatar PETA, Djurens rätt, alla som sysslar med civil olydnad. Hatar allt som påminner mig om den värld i vilken jag tvingas leva.
Sedan tänkte jag att allt det här blundandet, alla dessa skygglappar jag använder bara gör mig ännu mer rädd. Det kanske är bättre om jag öppnar ögonen och försöker trubba av mina sinnen litegrann? Så jag sökte upp den här dokumentären. Det skulle jag inte ha gjort. Klarade av att se 7,5 minuter. Där tog jag beslutet att sluta upp med att äta kött igen och att slå av filmdjävulen. Satan så idiotiskt att låta mig bruka internet.
Det här är första delen i dokumentären som heter Our Daily Bread. Tja. Vart kommer din föda ifrån idag?
Det är en försvarsmekanism. Alltså att blunda för all skit, vi skyddar oss själva för ständig ångest, eller nåt. Återigen refererar jag till psykologi. Jag ska strax iväg till jobbet (vaknatt, hooraaay) så jag hinner inte kolla på filmen men det jag ville fråga dig var detta: vad är din ståndpunkt gällande viltkött? Då är det ingen sån industri, ingen transport, ingen trångboddhet osv. Jag var en gång vän med en tjej som är vegetarian (vi är inte vänner längre för att vi som personer gick lika bra ihop som typ kaviar och apelsinjuice, hemsk combo alltså), hon tyckte däremot om att få mig att framstå som en dålig person eftersom att jag dels äter kött, men framförallt för att min pappa är jägare och således skjuter älgar som resten av familjen sen äter. Jag har aldrig tyckt att det är samma sak. Visst, kött är kött, kött är dött djur. Men de har ju levt helt olika liv, och det är väl levnadsstandarden man tycker är dålig i köttindustrin?
Jag tycker att din skuld och ångest är straff nog för dig.
Åh, är Palle tillbaka för att frälsa oss från ondo?!! "Hihi" :)
btw palle.. en kompis till mig sa något som jag inte tänkt på.. angående flyktingar som skall skeppas tillbaks till deras respektive hemland för uppbyggnaden.
jag citerar henne.
"roligt öde, ett annat land bombar sönder mitt land, jag flyr och söker asyl... sedan när kriget är över så skickas jag tillbaka för att bygga upp något någon annan slagit sönder.. roligt!"
vad äckligt med alla hängande, döda grisar i början av filmen
Är det kasst att jag inte vill att Linn ska ställa för många krav på sig?
Varför har ni ett behov av att alltid kommentera när jag skrivit något?
Något att tänka på till er som åsiktsförtrycker;
"The fascists of the future will be called anti-fascists" - Winston Churchill.
förlåt patrik.
det var dumt av mig.
It's none of my business.
Av ren nyfikenhet Patrik... hur utför man åsiktsförtryck?
För att lunga din paranoia så vill jag berätta för dig att det inte finns ett gäng lobbyister, där då jag skulle ingå, som sitter och planerar åsiktsförtryck mot dina kommentarer och åsikter som du skriver i Linns blogg.
Ska jag berätta varför det är kasst? Att Linn, som individ, har rätten att uttrycka sig som hon vill och belasta sig precis så mycket som hon vill utan att det skall ingå i något mönster som för dig signalerar skuld och ångest. Du är hennes vän, och vänner tycker och tänker. Ja, helt riktigt. Inget fel där. Men du intar en föräldrarroll när du börjar tycka att en annan individ (i detta fall Linn) inte ska göra ditt eller datt. Jag tycker rent generellt att det krävs riktigt mycket av en människa för att hon skall tillåta sig tycka så om en annan. Våra vänner är inga lerklumpar som vi ska skulptera. Det vi skall göra är att lyssna. Lyssna riktigt noga, tänka efter, tänka efter en gång till och sen öppna käften.
Men som sagt, jag ber om ursäkt för att jag la mig i, och lägger jag mig i så gör jag det inte i egenskap av pojkvän eller vän, utan en annan individ som läser en blogg.
Jag har aldrig kommit med förslaget att hon ska ändra åsikt i frågan. Det enda jag vill är att hon inte ska lida i onödan. Vad Linn sedan gör är hennes val. Jag kommenterade vad jag tyckte om bestraffningen, när jag senare pratade med henne fick jag insikten att det inte var en sådan bestraffning som jag tolkade det som.
För mig är det som Throeau skriver;
"Jag erkänner att när jag väl har lärt känna en människas verkliga karaktär, så hyser jag inget hopp om att kunna ändra den vare sig till det bättre eller sämre i denna värld."
Nu ska jag sluta kommentera här och istället ta det jag har att säga direkt till Linn. Lev väl.
Som sagt, förlåt.
Vad pinsamt att jag stavade fel på Thoreau, jag som trodde att jag hade dubbelkollat.
Du är förlåten. Det här är verkligen ett dåligt ställe att kommunicera på.
jo... jag hoppade in med mina gamla "internet-öppna-forum-vanor" ... då hugger jag till så fort jag sniffar till mig något. Inte så passande här. Det här är mer privat..även om det är i the public room. Här är det mer likt som om vi alla skulle sitta och fika, eftersom det är vänner som skriver.. då skulle jag aldrig ha lagt mig i tex när du skulle ha sagt "din skuld och ångest...". Det skulle vara något mellan dig och Linn, och det perspektivet måste jag ha när jag läser kommentarerna här.
