Mitt år som sökande

Titta på videon före du läser.



Väldigt hög igenkänningsgrad, eller hur?
Vi vet nog alla hur den speciella fredagskänslan känns då inget är tungt under dagen, för att man vet att man snart kommer hem och får leva sitt riktiga liv. Sitt viktiga liv. Andas ut. Vilket lugn.

Det finns dock en grupp i allas vår närvaro som inte känner detta lugn. Varje fredag får de istället ett virrvarr av smärtsamma känslor som snurrar så snabbt att de tillslut trasslar ihop sig och lägger sig som en klump i magen.

Pulsen är säkert hög och tankarna ligger inte på det som lektionerna handlar om, utan deras ögon stirrar ut i ett mörker bortom skolfrökens svarta tavla.
I ett inferno av otrygghet ligger deras tankar, så tunga att de säkert inte ens formuleras. Det bara känns. En ihärdigt gnagande, bultande oro.
Samhällets asfaltsfödda, våra missbrukarbarn.
De ber för att skolan inte ska ringa ut, att fröken ska hitta på en spontan klassövernattning i gympasalen.
Men det händer inte. Fröken längtar också hem till sitt fredagsmys. Hon säger att det är slut för idag.
De små barnfötterna känns tunga att lyfta på vägen hem. Ryggsäcken är slängd över axeln och ansiktet ligger vågrätt mot marken eftersom huvudets börda är tung. De ser inte framåt när de går, för de har inget att se fram emot.
Kanske är de redan fulla när de kommer hem. Om de har tur kanske de tillochmed redan sover...
Det värsta är nog när de hinner hem innan de stora. Väntan på mamma och pappa är värst. Att vänta på att de ska komma hem med suget i blicken... Inget sug efter att laga tacos som familjen ska sitta runt matbordet och plocka i sig, nej förmodligen blir det kanske ingen mat. En micropizza får mätta. Suget i blicken som drar till sig flaskan... Att vänta på förändringen som de vet ska komma, den som sker efter första glaset, den som tar bort all trygghet. Den som tar bort mamma och pappa och ersätter dem med apatiska eller aggressiva eller överdrivet känsliga men framförallt helt oberäkneliga främlingar som säger saker som stör och sårar. De personerna är åtminstone inte de som nattar och stoppar om en som man kan söka tröst hos efter mardrömmarna och få dela säng.

Tanken på måndag, den lockar. Då kanske de har nyktrat till tillräckligt för att gå till sina jobb igen. Barnen får gå med lätta steg till skolan igen. Ingen dog i helgen heller. Inga större bråk. Inga nya spyfläckar i soffan och de fick kanske lite lördagsgodis medan de vuxna fick sitt vuxengoda.

Missbrukarbarnen längtar inte till fredag. De längtar nog knappast alls. De överlever på helt egen kraft, och det gör så jävla ont i mig.

Men köp lite chips och sluta dricka innan ni skaffar barn och ha en trevlig helg så kanske poletten trillar ner.