Plain update.
Stiga upp, promenera i skogen med Lex, sätta i en tvättmaskin, äta två paprika- och gräslökshårdbröd med Philadelphia och paprika, druckit en kopp té och en kopp kaffe.
Såhär mår jag idag:
Jag har tagit nässpray som enda symtomlindring för en orolig kropp. Mitt huvud är lugnt. Inga störande tankar. Kanske för att jag har på radion i köket för bakgrundsljud, tv:n på för rörelse och datorn i knät, desperat letandes läsvärda bloggar. (Notera; desperat letandes.)
Så länge man är varse omvärlden blir aldrig egot för stort.
Jag tar aldrig en promenad utan radion på telefonen, väntar aldrig i en busskur utan att spela mobilspel, never read a magazine without reading a magazine. Ni vet.
Såhär ser min närmsta tid ut:
Idag är det torsdag och imorgon är det fredag vilket innebär en busstur till Umeå, middag på afterworken på O'learys och Mammuth på bio. Lördag är det Flight of the Conchords-fest. Efter den festen har jag tänkt ge mig på en vit månad.
Egentligen känns det befängt att ens behöva sätta upp sådana hälsosamma mål, men när tillfällena att inte förstöra sin kropp med en veckokonstant inte verkar komma spontant så kanske det är en nödvändighet.
Nu ska jag hänga tvätt, lämna av Lex i mammas lägenhet, hälsa på mormor på sjukhuset och jobba kväll till nio. Jag ska sova hos mamma i natt... Det är mysigt. Lex är också mysig.
Såhär ser jag ut nu:
Klart att jag är oskuld!
Efter att ha påpekat mina tajta jeans och berättat hur vacker jag är så frågar farbrorn hur gammal jag är.
- 21 år, svarar jag.
Följdfrågan är inte helt oväntad.
- Är du oskuld?
- Men Pelle!
Min hjärnverksamhet arbetar hårt för mig så att jag på ett trevligt sätt ska kunna svara på frågan - som man faktiskt gör till andra människor som ställer frågor - utan att för den sakens skull godkänna den typen av oblyghet inför personalen.
Det helt självförklarande svaret lät inte vänta på sig...
- Jag är ju ogift!
Han frågade mig om jag tyckte att "den sexuella moralen gick hand i hand med äktenskapet".
Jag tyckte att "man ska ha moral, god sådan, inom alla områden".
Han sa att det var bra, för att på hans tid så behandlades flickor som "slit och släng".
"Tyvärr är det nog fortfarande så" svarade jag.
Egentligen hade situationen att sitta i ett sådant samtal med en äldre man inte förbryllat mig, om det inte var för att jag samtidigt matade honom hans lunch.
Jag älskar mitt jobb.
FYI
Den får mig till och med att inte sakna mina ickebefintliga att-se-fram-emot-stunder. Att inget händer går mig förbi när jag minns att han finns.
Det enda som stör mig att han alltid är för långt borta.
Ni vet. De har inte börjat operera in folk under huden på en än.
En annan väns ord tröstade också ikväll
Linn säger:
Vi är inte hundar så vi kan lära oss att leva med gråzoner...
Patrik säger:
Synd bara att det mesta är en jävligt svart zon..
Den här är min tröst ikväll
Hjärtat sätter stopp
mer än det sätter igång min kropp
Hjärnan sätter stopp
mer än den sätter igång min kropp
Andas bara för jag kan
men jag kan mycket mera
Skrattar bara för jag kan
det betyder inget mera
Dom våldtar allt det fina
med sin billiga underhållning
Det är vi som tänker efter -
det är vi som ser tragedin
Men det är också vi,
fast bara ibland,
vi är dom som ser skimret
Nu har han åkt igen
Jag trodde precis att jag hade läget under kontroll och fötterna på rätt sida av jordytan när hela min värld plötsligt vändes ut och in igen.
Det är inte konstigt att kärleken får en att begå underliga handlingar och sätter ens viljestyrka och mentala förmågor på prov då den faktiskt är vår största drivkraft som människor.
Jag har hittat kärleken med K, vilket gör mig till en lycklig jävel. Jag har dock inte den blekaste aning om hur man gör för att hantera den.
Den kanske inte ska hanteras utan motsatt hantera mig..?
Jag måste bara lära mig att flyta...
Min pappa lärde mig att flyta på rygg i vattnet.
Samma principer borde funka nu.
Andas djupt.
Slappna av.
Inflyttningsfesten ändrade tema
Så bra att jag inte har något emot att visa min dubbelhaka.
Tack Malin för bilderna.
Det är verkligen dags för mig att duscha
Kolla in det där håret... Mmmmmmmm.
Falling Slowly
Det är arton timmar kvar tills jag får träffa Shayan.
Bara arton timmar!
Annars får gärna Anna Ternheim spela vid ceremonin
No one I'd rather be with than you
We never say the word, but our eyes always do
My head explodes and my mind's a mess
And I'm dying to move like young boys do
No one I'd rather be with than you
Away with the bothers, the saddest of news
Sober or not, high or down below myself
You know the days when nothing flows
You see me
Like no one
Saw me before
This part terrifies me so...
No one makes me free like you make me
I speak my mind, I'm honest and cruel
I layout my cards
I'm a joke
I'm a fool
But the beast in me
Sleeps oh so peacefully
Oh so peacefully...
You see me
Like no one
Saw me before
Chasing Cars är min
"I don't quite now
how to say
how I feel
Those three words
are said to much
they're not enough
[...]
I need your grace
to remind me
to find my own"
Bingo! ... Bingo?
Reportaget handlade om... Just det. Hon hade blivit bedragen av sin sambo.
Denna pryder numera vår kylskåpsdörr för att påminna oss om att alltid avråda vår vän Bingo Rimér från ett könsbyte när han ringer för att konsultera oss... Alltid.
Nordpolen 2
Nordpolen och Moodyson, svårintervjuade?
Hörde en intervju med Moodyson på P3 imorse (och fick dessutom höra honom säga att han funnit ett intresse i krukväxter... ni måste höra honom prata för att fatta grejen) där han svarade på frågan om varför han inte gillar att prata om sitt skapande. Han svarade att han med t.ex. sin senaste film Mammut har jobbat i tre år och att då på trettio sekunder sammanfatta hur det gick till kändes fel.
Jag förstår precis hur han menar.
Om någon frågar ett kärlekspar hur deras kärlek blev så djup som den är efter flera år tillsammans, vad svarar de då?
"Jo, vi träffades ju... sedan kom den dagen vi låg tillsammans och efter några veckor sa vi att vi älskade varandra. Bröllopet och att flytta ihop spelade också in. Och nu står vi här!".
Är inte det att förminska historien? Alla svåra stunder de var tvungna att slåss och klättra upp ur ravinen för att då se varandra med andra mer kritiska ögon... De gånger de älskat med varandra och haft den där känslan av total samhörighet, att vara under skinnet på varandra. De gånger de lyckats göra sig totalt sårbara...
Liksom. Att gå igenom en period i sitt liv där författaren eller regissören måste vända ut och in på sig själv och lägga sitt vardaliga liv på is för att uttrycka det den vill få fram för att sedan berätta att "Jo... jag liksom... började ta in saker... skrev ner. Antecknade detaljer... Och här är resultatet!"
Det är väl ett högst banalt och ypperligt sätt att nedvärdera sig själv och sitt verk, som dessutom knappast kommer att tillföra något utan snarare ta bort magin och visa hur enkelt den kultur vi får ta del av egentligen är. Ett simpelt människopåfund som bara krävde lite hårt arbete. Liksom.
Jag ska hålla fast vid min föreställning om att konsten är något ogreppbart som bara genier ens kan inbilla sig att de förstår och nu ska jag vara klar med mitt sentimentala inlägg i debatten.
Kram
I'm a cyborg
Kolla länken och njut. I demand you.
I'm a cyborg but that's ok heter den och är helt klart den finaste koreanska film jag sett. Vilket i och för sig säger ingenting.
Jag har lite dåligt samvete inför mig själv för att jag låter bloggen förfalla. Även inför de som faktiskt förgäves klickar in sig på den. Nu är det ändring in progress, starting now.
Nu ska jag sova, ha en ny dag imorgon (jag älskar när min sinnesstämning är sådan att jag innan jag lägger mig längtar till att få stiga upp och göra mitt morgonkaffe och möta ännu ett helt nytt kapitel i mitt liv... en dag alltså) och när jag lägger mig efter den dagen och igen stiger upp så ska jag spendera några timmar i ledighet och därefter hämta upp Shayan på bussen. Min längtan är nästan obeskrivlig. Vi har idag inte setts på en vecka.
Distansförhållanden är inspirerande av många skäl...
Den kvällen, fredag alltså, är det fest här hos mig och Erika och den som känner sig välkommen är förmodligen det också!
Så. Sammanfattning:
Livet är fantastiskt.
Jag längtar efter min älskade.
Se länken.
Njut.
Sov gott.
Lasse
Jag är i upplösningstillstånd.
Hur tar man sig i fast form ur ett sådant tillstånd?
Normalt åldrande?
Imorse vaknade jag och såg att jag hade fått världens finaste sms. Jag har plockat upp mobilen flera gånger och läst det om och om igen. Kort sagt så gjorde det min dag.
Dessvärre har jag inte svarat på det än, och min telefon är kvarglömd hos mormor... Måste vänta tills Erika kommer hem så att jag kan låna hennes telefon. Om du läser det här innan jag ringer älskling, så vet du att jag lever.
Vidare...
Som ni vet så jobbar jag inom äldreomsorgen, hemtjänsten och älskar det. Särskilt problemlösningen. Idag fick jag till exempel en dement person utan större matlust att äta upp alltihopa genom att när denna sa "nej" till maten ge några tuggor efterrätt. Efter de tuggorna kunde jag igen ge lite mat och när det tog stopp var det helt plötsligt efterrätt igen. Sådär höll vi på några varv och tillslut var allt nere.
Jag har också en mormor som jag älskar men som är ganska hjärtsjuk och svag. På tre år har hon varit utanför hemmet enbart vid ambulansfärderna till, och bilturerna, från lassarettet. Utan överdrifter. Fortfarande blir hon alltid bjuden till familjesammankomsterna fastän svaret alltid är detsamma. Hon anser att hon inte kan, och förmodligen har hon rätt hög sjukdomsvinst då hela släkten numera accepterar detta "faktum" och kommer till henne.
Jag tänkte idag att hur gick det här till?
Alltså från att vara en arbetande, högpresterande person som blir sjuk och lugnar ner sig, till att tillslut aldrig någonsin ens gå ut på sin egen gård? Jag förstår psykologin bakom, men inte hur tanken och rädslan kan ta överhanden så till den grad att hon faktiskt i praktiken blir helt isolerad.
Litegrann som med heltidsalkoholism. Från att dricka på festliga tillfällen till att supa till ensam på helgerna till att faktiskt dricka direkt man vaknar på morgonen och får kicken från jobbet... Hur går det till första gången någon kommer förbi den psykologiska spärr som tidigare hindrat någon att dricka brännvin till frukost?
Man blir kanske helt enkelt för bekväm. Likgiltig?
För rädd?
Jag har sett så många gamla som lider, både kroppsligt och av ensamhet. De säger att normalt åldrande inte ska innebära sjukdom och det behöver det heller inte göra, men normalt åldrande betyder alltför ofta ensamhet och den är tusen gånger värre.
Hälsa på era mor- och farföräldrar. Även om de inte minns er. Ta er en timme eller två och sitt med dem, låt dem berätta, fila naglarna eller sjung en sång från förr om ni inte kan dela något annat...
Det gör mig så ont att se all denna apati hos medmänniskorna och framförallt från äldres egna familjemedlemmar.
Hur kan man inte bry sig?
Goddamnit.
Varför jag inte har skrivit
Jag har hunnit med:
- att jobba på mitt nya arbete och känna mig uppskattad.
- ha besök av Shayan
- varit i stallet två gånger
- druckit vin
- druckit förmodat jäst vin
- sett en koreansk film som hette I'm a cyborg but that's okay som bara jag älskade och de andra såg skeptiskt på
Nu vet ni.
I'm not gonna live a day without you boy
Håller dock just nu på att packa upp The curious case of Benjamin Button som jag ska avnjuta under mitt duntäcke.
Igår gick jag och Shayan på X3M och jag sjöng Staten och Kapitalet på kareokescenen, sedan fick jag allt ångra mitt skoval. 12 cm höga klackar på halkan under en nattlig promenad är inte kul, men vi kom hem till slut.
Jag somnade alldeles för snabbt och vaknade sedan nio. Efter två resorb, två alvedon och en Ipren var jag fit for fight. Och fight blev det. Med fettfläckar och aldrig avdammade kryddhyllor bland annat. Vi kom till Fysikgränd och gamla läggan före tolv för att flytta ut färdig och sedan satte jag mig ner första gången halv åtta nu ikväll. Vet ni hur många skrymslen och vrår det finns att städa i ett kök? Det vet jag numera. Vet ni hur mycket man kan uppskatta ett par tjocka plasthandskar? Vet ni hur sjukt mycket det går att underskatta hur mycket man äger? Jag trodde att jag skulle dit idag bara för att städa, trodde att jag hade tagit allt därifrån men det visade sig att några småsaker här och där lätt blir en flyttkartong och fyra sopsäckar.
Hade tänkt satsa på att åka till Skellefteå vid tretiden, men jag ska inte svika min tidsoptimism för det. Nästa gång har jag gjort mig av med alla mina ägodelar och accepterar min uppenbara nomadpersonlighet.
Hur många gånger har jag flyttat sedan jag gick i trean på gymnasiet..? Tvåan på A-torp, en. Månaden i GBG, två. Till Veronica i Umeå, 3. Till Jonas, 4. Ut från Jonas, 5. In till Lina, 6. In i på Nyckelgatan, 7. Sju gånger! Jag är ju mer hemlös än rotlös och då ska ni veta att rötterna är klena de med.
Nu är jag antingen död eller döende,
fast jävligt tillfredsställd.
Nu ska jag äta mammas palt
Hörde om en stackars svensk medborgare som på radion berättade att han inte har duschat på tolv dagar.
Ha! Ha, I say. En gång duschade jag inte på tre veckor. Slå det du.
Nu börjar vi räkna ner för sommaren tycker jag
Sedan somnade jag om och vaknade upp med en underbar hund bredvid mig. Vi tog en promenad och det är så fruktansvärt kallt att jag tänkte att om miljön man lever i ska vara så här, är det ju nära att man börjar överväga om allt fantastiskt, alla möjligheter och otroliga upplevelser överhuvudtaget är värt det - ett halvår i ytlig smärta...
Det måste bli vår snart. A matter of life and death.
Kom ihåg, lager på lager och ingen hudcreme!
The client
Det är spännande, roligt och samtidigt sorgligt. Även om det övervägande känns som om jag flyttar till någonting, mot någonting som kan bli början på en helt ny tillvaro, vilket jag nästan behöver med ojämna mellanrum, så har jag flyttat ifrån en stad som jag har räknat till mitt hem i ett och ett halvt år nu. Trots mitt lama lokalsinne som fortfarande gör att jag ser ut att vara en förstagångsturist i Umeå, alltså.
Och inte att förglömma är att jag faktiskt flyttat från min kära...
Jag och mamma såg Klienten för typ sjunde gången igår. Susan Sarandon spelar advokaten som vid ett tillfälle svarar på frågan "Don't you miss your kids?" med ett äckligt klichéartat svar, som jag faktiskt relaterar till fruktansvärt bra just nu.
"I miss them so much that I try not to even think about them."
Update om ingenting.
I onsdags körde jag och två medresenärer ner till Umeå för att fira av det gamla året. Det har varit ett omvälvande år för mig. Inte för att jag har reflekterat över det såhär i dagarna, det har känts hela tiden.
Har varit så totalt omotiverad att skriva. Det var de fyra sista dygnen med Shayan innan jag flyttar tillbaka till Skellefteå. Vi hade ingen Lex där utan han fick ta semester från mig och vara hos mamma. Det var fantastiskt att träffa honom idag. VI lekte tills vi båda var andfådda.
Jag och Erika ska bo tillsammans i en etta på Nyckelgatan, första natten imorgon. Det kommer att bli awesome. Helt utan naivitet.
Kom och hälsa på nu när jag äntligen kommer att ha ett hem igen. Här alltså.
Nu sitter jag framför mammas dator och mår lite lustigt.
Hej.
