Mitt år som sökande

Vi är stressade, har bråttom någonstans, minns inte var, men stannar utanför Expert för att köpa en kabel till en gammal VHS för att kunna se gamla filmer.
Shayan springer in före mig medan jag parkerar bilen för att spara tid sådär som man gör fastän man egentligen aldrig sparar tid men det lär man sig aldrig.

Utanför står två schablonartade helyllemänniskor i mössor och vindtäta jackor. En av dem sträcker fram sin hand mot mig, fastän jag försöker gå omärkt förbi, och säger "Frosten är snart här, ta en vindruteskrapa."

Jag ser att det står Moderaterna på den och tänker att det där var ett lustigt försök till kampanj; jag är inte så billig och aldrig kommer någon annan att se min vindruteskrapa förutom jag som ändå inte kommer att bidra med någonting till Moderaterna, någonsin, och jag tänker att jag vill visa någon sorts ståndpunkt och tacka nej men jag kommer inte på något så jag tar den och ler för deras förlorade ansträngning och ören och går in.

"Titta vad jag fick", säger jag och visar Shayan när jag kommit in i affären.

"Tog du den?!", svarar min uppenbart Moderatförkastande sambo.

"Tja, vadå... Vad sa du?"

"Nej. Jag tar mitt röda hjärta och lägger det på rutan så smälter isen bort."


Och det är ju vid sådana stunder man smälter.

Sedan vi träffades förra året så har det tagit några diskussioner om var en hund bör vara och inte vara, hur ofta en hund bör duscha och hur äckliga tuggbenen får vara för att få ätas inomhus. Det har argumenterats om ifall hunden ska vara med inne i sovrummet at all times, ALL, eller om han kanske överlever att vara utanför en timme... Jag som matte har tvingats hålla tillbaka mina instinkter och intalat mig själv "han är bara en hund, han är bara en hund, han är bara en hund" medan Shayan har fått stå ut med många nätter av vakenhet bara för att Lex ska tvätta sina egna extremiteter eller penis när jag har tvingat till mig att han ska få sova med oss... Ni vet hur det kan vara.

Sakta men säkert har dock något hänt. Lex pressade sig in i Shayans hjärta och han började kalla honom gubben och ja... sedan blev det son, och jag blev mamma.

Nu kan vi väl helt enkelt säga att han har blivit far och han har anammat den faderskapsrollen till extremer. Jag försöker förklara att hundar fortfarande diskrimineras och inte antas till högskoleutbildningar, men det går inte riktigt in...

Nu kände jag plötsligt ett intensivt behov av att skriva på bloggen eftersom att jag måste förmedla mig till NÅGON och min telefon som har varit obrukbar i två dagar nu är fortfarande obrukbar och Shayan är inte hemma.
Det som hände var alltså följande:
Imorse (vilket ni andra kan utläsa som "idag") satte jag mig framför teven för att äta frukost men tyckte att solen var för stark så jag vände mig om för att dra ner persiennen utan att bemöda mig med att stiga upp från min plats. Givetvis bestraffas lättja, and my instant carma innebar kaktustagg under vänstra pekfingernageln.
Jag fortsatte att äta upp mina mackor, och visst gjorde det ont. Inte så ont att jag slutade tugga eller försökte ta ut taggen (den satt alltså så att bara en svart prick syntes, precis under nageln) men tillräckligt för att jag ändå skulle förbanna mig själv litegrann, ja jag kände mig nästintill lite bitter över att en så onödig fadäs möjligen skulle kunna tvinga mig till ett vårdcentralsbesök. Lite sådär bara.

Jag fortsatte min dag, klämde då och då på pekfingret och förtryckte den klämmande tanken om eventuell infektion, kokade kaffe, satte mig med gitarren och spelade och sjöng Mad World. Helt plötsligt ser jag att stickan har skjutits ut litegrann, precis så att jag kan ta tag i den med en pincett och dra. Men därur kommer ingen liten 1,5 millimeterstagg, utan kanske en 7 millimeters.
Jag klappar mig själv lite stolt på axeln över min totala råskinnssmärtgräns och går vidare utan bekymmer med min dag.

Hej!