Mitt år som sökande

Nu kände jag plötsligt ett intensivt behov av att skriva på bloggen eftersom att jag måste förmedla mig till NÅGON och min telefon som har varit obrukbar i två dagar nu är fortfarande obrukbar och Shayan är inte hemma.
Det som hände var alltså följande:
Imorse (vilket ni andra kan utläsa som "idag") satte jag mig framför teven för att äta frukost men tyckte att solen var för stark så jag vände mig om för att dra ner persiennen utan att bemöda mig med att stiga upp från min plats. Givetvis bestraffas lättja, and my instant carma innebar kaktustagg under vänstra pekfingernageln.
Jag fortsatte att äta upp mina mackor, och visst gjorde det ont. Inte så ont att jag slutade tugga eller försökte ta ut taggen (den satt alltså så att bara en svart prick syntes, precis under nageln) men tillräckligt för att jag ändå skulle förbanna mig själv litegrann, ja jag kände mig nästintill lite bitter över att en så onödig fadäs möjligen skulle kunna tvinga mig till ett vårdcentralsbesök. Lite sådär bara.

Jag fortsatte min dag, klämde då och då på pekfingret och förtryckte den klämmande tanken om eventuell infektion, kokade kaffe, satte mig med gitarren och spelade och sjöng Mad World. Helt plötsligt ser jag att stickan har skjutits ut litegrann, precis så att jag kan ta tag i den med en pincett och dra. Men därur kommer ingen liten 1,5 millimeterstagg, utan kanske en 7 millimeters.
Jag klappar mig själv lite stolt på axeln över min totala råskinnssmärtgräns och går vidare utan bekymmer med min dag.

Hej!