Mitt år som sökande

Jag blir så fruktansvärt arg. Så inifrån ryggmärgen förbannad. Mest frustrerad.

Efter att ha suttit och däckat ner mig själv totalt med att kolla på nyheterna med allt vad Haiti och Belgian blue-kor och Afghanistan innebär och gråtit litegrann så tar jag mig äntligen upp ur soffan för att Lex vid det här läget verkligen måste gå ut.

Vi går en liten runda och när vi snart är hemma igen och när vi är på mitten av en liten, smal, upptrampad stig uppför en backe så hinner jag, före Lex, se en jättefin men dock LÖS Amstaff med sin trashiga hundmorsa.
Eftersom att det är en 40 cm smal stig och därmed i princip enkelriktad vid även vanliga möten så går vi ner igen och väntar på att de ska gå förbi oss på cykelvägen innan vi går upp där.

Lex har för fan blivit attackerad av Labradorer och Golden retrievers och en Staffe som på sina ~12 år aldrig velat göra en annan levande varelse förnär. Tills min älskade lilla Lex kommer spatserandes med sina få hårstrån och långa lugg det vill säga. Då blir de superpeppade mördarmaskiner i hundform.



Alltså Lex tycks besitta, i andra hundars ögon, ett högst uppkäftigt, kaxigt och högmodigt kroppsspråk för INGA hundar gillar Lex! De tikar som han ju faktiskt gillar är antingen ointresserade eller morrar åt honom, och nog för att Lex ofta är den som börjar mucka med hanarna, men vid de tillfällen som vanligtvis lugna och snälla hundar har "attackerat" Lex så är det faktiskt, hör och häpna, vid de tillfällen som Lex har skött sig! Alltså så vitt vi kan se. Givetvis försiggår det mycket vi inte har kapacitet att upptäcka.

Vi tränar och tränar och sätter gränser och regler och uppträder lugnt och sansat och höjer aldrig rösten utan försöker vara lugna, stabila ledare och det går så mycket framåt hela tiden.

Men när jag vet hur andra hundar reagerar på Lex som de gör, då skiter jag FULLSTÄNDIGT i hur mycket en matte litar på sin LÖSA AMSTAFF. Jag hyser inga som helst fördomar om dessa hundraser, mer än att ja, de ju faktiskt är HUNDAR!!! Den här förmodade kanske 3-åriga hunden har förmodligen INTE visat sig mer pålitlig än den där 12-åriga golden som seriöst ville döda Lex (han sprang från ca. 5 meters håll i princip med öppen käft och Shayan fick sätta ut ett ben framför Lex upprepade gånger för att skydda honom) har hunnit göra och den hundens ägare blev så makalöst förvånad att han i princip inte ens bad om ursäkt. Jag kan själv tänka mig chocken, när ens stora, beskedliga, pensionerade familjehund gör en sån där sak.


Mördarmaskin?


Ofelbar?


Grejen är helt enkelt att ingen kan lita på sin hund i vått och torrt. Men. Det som gör att jag tar ännu större försiktighet när vi möter lösa "kamphundsraser" är att dessa besitter en otrolig kraft i sina käftar, och har ofta tendensen att inte släppa när den väl bitit fast i något. Lex skulle med säkerhet dö om han hade hybris nog att reta upp en sådan. En golden kan skada honom, men förmodligen skulle vi bara kunna ta den lite i örat och den skulle släppa.

Nog om det. Som djurkär tycker jag ABSOLUT, UTAN TVEKAN, att hon ska kunna ha sin hund lös om hon vill och anser att hennes hund är pålitlig. Hon var dock snäll nog att koppla hunden när hon såg oss. Men vad gör idioten då? Hon låter hunden gå före henne med HELA kopplets längd, rakt mot Lex. Jag försöker ju få Lex att överhuvudtaget inte reagera så att den där FORTFARANDE I PRINCIP lösa hunden inte ska bli arg på honom, när hon väljer att gå PRECIS förbi oss med en halv meters avstånd, utan att kontrollera sin hund i kopplet.
När jag ser att hon inte har tänkt dra undan hunden på vägen förbi oss så ser jag ingen annan utväg än att reflexmässigt nästan sätta mig bredvid Lex så att jag åtminstone kan hålla hans rumpa mot hunden och undvika att utmana den, om den nu precis som ALLA hundar, oavsett ras, skulle kunna reagera på Lex.


Jättefin, men STOR MUN!

I det här läget är det otroligt nog faktiskt fortfarande okej i mina ögon. Hundar ska som hennes kunna, med rest svans, gå fram och nosa på vilken annan hund som helst, jag är medveten om att det är MIN hund som är defekt och vårt mål är att han en dag ska fungera normalt men vi är ju inte där än. Och tills dess vore det därför fint om folk kunde respektera de begränsningar vi måste sätta i nuläget. SOM GER RESULTAT.

Så när jag "sitter där" (hela scenariot är överspelat på kanske 5 sekunder) så säger hon, i förbifarten, medan hennes hund fortfarande är i rumpan på Lex, "Blir inte din hund rädd när du gör sådär?"
Jag svarar;  "Ja, men han har en tendens att provocera andra hundar...", och jag skulle med glädje ha pratat med henne om varför jag gjorde som jag gjorde om hon hade halat in sin hund och stannat och pratat med mig. Men då mumlar bitchen, medan hon fortsätter gå; "Ja, det kanske är därför han är rädd då.." med överlägsen röst.

Som sagt. GUUUUD. Fint att hon bryr sig om hundar, och hon kan säkert sin del av hunduppfostran, men så fruktanvärt frustrerande när jag i en situation vet vad jag måste göra och hon inte stannar och pratar! Om hon bryr sig om min hund och vill att jag ska förstå hennes perspektiv (vilket jag gör, men det vet ju inte hon) kan hon väl stanna! Jag kan tänka mig att det här är ett HELT ointressant inlägg, men det är i ärlighetens namn bara för att jag måste skrik(v)a av mig.  Shayan-babe är inte hemma.

Hej då, dumfolk.