Mitt år som sökande

Jag skippar att supa fram suspekta personligheter som mina vänner ikväll och ersätter med en helkroppsrekreation.

Det blev så att jag åkte hem till min mor. Hon pysslade om mig, gjorde ansiktsbehandling och färgade håret på mig men när hon ville tvätta mitt hår så tyckte jag att det blev lite väl mycket turkiskt bad-känsla över det hela.

Hon lät mig ligga på hennes nyinköpta spikmatta samtidigt som jag lyssnade på Ewa Cassidy och efter att hon tvättat bort min lermask samtidigt som jag låg där så tryckte hon en polett till solariet i min hand som jag utnyttjade och svettades ut mitt gamla jag i.
Nu är jag således en ny människa.

Åkte sedan till Malin och Erika som drack sprit och blev djupa och skjutsade in dem till stan. Kom precis tillbaka till mormor och sitter mest och saknar Shayan.

Jag har verkligen världens bästa mamma. Hon kan vara tankspridd och envis, men så självuppoffrande och älskande.
Jag har verkligen världens bästa vänner också. De är och gör sig djävligt obekväma och självklart blir det obekvämt, men så hälsosamt när de inte låter saker gå med en ryggklapp. Vi har gråtit, de har skällt, jag har hållt med, vi har analyserat och dividerat och känt samhörighet starkare än någonsin i dagarna.
Jag har verkligen världens bästa pojkvän. Han genomskådar mig på ett sätt som verkligen ingen har gjort förut, och av någon outgrundlig anledning så verkar han älska mig mer ju mer skit han ser. Jag kan inte pull any crap on him, och det känns så bra att jag vet att det inte ger någonting att försöka vara annat än sann. Han är en sån människa som kan använda sitt intellekt till att faktiskt agera vackert även i stunder när vi alla skulle spontanskrika. Han tillfredsställer mig på alla plan. 

Det kanske är så välgörande med spikmattor som de säger ändå.