Älskade jävla pappa
Är nyss hemkommen från teater. Den hette Älskade jävla pappa och är skriven av Sara Eserstam, alkoholistbarn. Handlade om Sandra, 15 år vars föräldrar separerade när hon var sju år på grund av pappans alkoholmissbruk.
En scen, en skådespelerska, en monolog. Jag och syrran satt och hulkade oss fördärvade.
Skakade ett par timmar efteråt.
Efteråt fick publiken blåbärspaj och skulle (i gengäld) skriva ett ord, en fråga eller en reflektion på en bit papper som vi sedan turades om att läsa upp högt. Någon hade skrivit; "Den här jävla satans alkoholen." Jag höll med. Det var precis min tanke under föreställningen.
Hur en förälder väljer alkoholen före allt och får barn att känna sig ensamma i huvudet, tappar bort sig själva och vill dö. Hur den andra partnern känner sig betrådd, tappar tillit och livslust. Hur varenda dag blir en kamp mot skammen, rädslan, oron som ständigt gnager.´
Förbjud skiten.
Nu när jag är klar med den kan väl alla sluta?
