Mitt år som sökande

Nej, jag ska inte ge er moderåd.
Jag har acne. Inte jeans.

Jag tvättar, peelar, behepanerar, tvättar igen, smörjer, peelar kemiskt, återfuktar, torkar ut, solar, tvättar, ansiktsmaskerar och spritar i all oändlighet men inget hjälper.
Min hud som pubertal stackare var rena barbiens jämfört med min hud nu.

Till den positiva sidan hör att jag numera knappt har en enda bra huddag.
Man liksom vänjer sig. Så länge det går att täcka över räknas det vara en bra dag och jag är nöjd.

Till det dåliga hör att min familj verkar bli mer och mer varse det här hemska, skärseldspassande som har drabbat mig. Min svåger kom precis hit och sa;
- Linn kom hit, få se.
Jag trodde som vanligt att han skulle säga; - Du har nåt på kinden! Så jag gick inte dit och han sa; - Men seriöst.

Jag gick dit och han sa att han hade funderat på att jag kanske skulle höra om jag kunde få tetracyklin. 
Det värmer ju, att han funderar på mitt problem som jag inte ens har uttalat högt. Men vadå, har jag allvarlig akne? 
När slutade jag märka av utvecklingen från att ha irriterad hud till varböldsmonster?!

Nyss ringde min mor bara för att lägga lite plåster på såren och sa;
- Kom hit ikväll Linn så kan jag göra en ansiktsrengöring och så kan du gå och sola varje dag nu så ska du se att det försvinner det där... (onämnbara...)
- Alltså. Jag kan göra ansiktsrengöring själv mutter mutter.

Men ja, det är tydligen bara att inse fakta.
 
Jag måste se förjävlig ut.