Mitt år som sökande

Igår blev det utekväll med Malin. På grund av noll tagna bilder så valde jag en gammal som får illustrera.



Halv elva gick jag hemifrån mamma till Malin och blev bjuden på vitt grekiskt, sedan kom taxin en timme senare när vi hade hunnit med ett antal klädbyten, att sminka oss, sätta i löshår, borsta tänderna och spilla ut en halvlitersgrogg på hennes 12-tusenkronorssoffa (hon var tidig med divan).
Vi åkte förbi O'learys för rundspaning efter gamla bekanta, men upptäckte till alla föråldrade ungdomars fasa att det har skett ett generationsbyte sådär som det gör några gånger per decennium, vilket innebar att jag inte fick så många kindpussar som jag räknat med. Det blev däremot mer av den varan på Balzac. Träffade Joanna för första gången på så länge och hon var lika söt som vanligt. Även gamla klasskompisar som borde räknas till inventarierna på Balzac var där och efterfesten innefattade två av dem, mig och en till kille. Vi skulle lyssna på Melissa Horn, men det blev bara någon låt och sedan taxi hem klockan fyra. Skönt att lägga sig i dubbelsängen med  mamma och sedan stiga upp och räkfrossa till frukost. Idag har jag varit hos pappa och fikat mig galen, firat Filip och ätit middag med silverbestick hos mormor. Nu är jag hos mamma igen och tjugo över nio går bussen hem till Umeå. Jag älskar min konstiga familj, jag älskar min hemstad men mina känslor för den kan bäst beskrivas av två rader från två olika svenska textförfattare.
"Jag älskar att åka men hatar ett farväl" och "Den här stan som gör mig så hög, den här stan kan få mig så låg. Den här stan får aldrig nog av saker som går sönder".

Det som fascinerar mig med att komma hem, förutom återupptäckten om varför jag åkte, är nog känslan av att vara trygg. Jag blir alltid så fruktansvärt trött. Framförallt hos mormor är det som att ögonen bara vill sluta sig och låta kroppen vaggas bort i minnena av barndomen som nästan hela den spenderades där. Mammas välbekanta mat, min systers genuina temprament som varit detsamma jämt, min mormors oro och förmaningar, min pappas välvilliga försök... allt det där som har gjort mig till mig gör mig liten igen. Arkitekturen, gatornas helt ologiska strukturering som måste vara omöjligt att lära sig förstå om man inte föddes här - ungefär som svenskan, men som för mig är så självklar att bilen kör sig själv, affärernas avdelningar som går att hitta i och folket bakom kassorna, människorna i kön till efter-krogen-maten som pratar med en och efter att ha hört mitt förnamn vet vilket mitt efternamn är - det som gör en till någon, igenkänd, ger mig vetskapen om att någon skulle se om jag föll var jag än befann mig, killar man stött på förut som kan ge en bekräftelse bara genom att finnas i lokalen, tjejer man haft förtroliga samtal med på toaletten som minns ens namn, allt det där som gör att jag vet var jag egentligen hör hemma älskar jag att komma till, men jag vet att jag kommer att må bra när jag hoppar av bussen vid sjukhuset i Umeå ikväll, får dra på mig den mentala huvan och solglasögonen och vet att ingen ser vem jag är... Får bli ingen, ensam, i ett hav av andra ingen, någon och ensamma igen.

Hej då flumsöndag.