Positivism?
Det abrupta slutet i föregående inlägg berodde på att jag var på jobbet och plötsligt fick mitt samvete tillbaka som beordrade mig att gå bort från datorn på direkten.
Hur som helst. Med "varför känner jag så?" menade jag jag följande:
Egentligen är en människa inte mer än någon annan levande organism här på jorden. Visst. Vi kan diskutera begrepp som empati, moral, eftertänksamhet, självdisciplin, självförverkligande, maximerande av liv och mena på att människan tack vare (eller på grund av) dessa egenheter faktiskt är egen till skillnad från många andra djur, men...
I grund och botten är du ett maskineri som är uppbyggt av laddningar i kärnor i celler i ben, bindväv, fett, muskler, hud. Elektriska urladdningar och impulser och utbytande av joner genom cellväggar får dig att fungera. Ph-balans håller dig vid liv. (Ja, jag minimerar dig just nu.)
Våra olika jag är en inverkan av arv och miljö. Du hade inte kunnat påverka i vilken familj du var född eller hur dina föräldrar uppfostrade dig. Din iq-nivå är i det närmsta opåverkbar, dina speciella intressen en konsekvens av lyckliga omständigheter eller mammas påtryckningar, din musik-, film-, kläd- eller frisyrsmak hade inte kunnat vara annorlunda än det just din är, för de vi är hade aldrig kunnat bli på något annat vis. Det finns inga "tänk om". Tänk om mamma och pappa fortfarande hade varit gifta, då hade jag gått på Sunnanåskolan istället för Sörböle, och jag hade vuxit upp i ett förmöget område. Förmodligen hade min umgängeskrets varit helt annorlunda och jag hade aldrig sniffat bensin i sjuan. Förmodligen hade jag såvida varit lite smartare idag.
Men det finns inte! Jag skulle aldrig ens få impulsen att tänka en så dumdristig tanke, för komplexiteten i det gör det helt irrelevant! Att du överhuvudtaget kan sitta och fundera på det motsäger i sig att det skulle fungera att ens tänka tanken, och mena den inför sig själv. Du sitter i en nutid och ditt scenario är en föreställning som började klockan 19 men du kom nästa morgon klockan sju och stod desperat och knackade på dörren till teatern.
Det hade inte kunnat bli så, för du vet ju hur det gick. Att du kan tänka "tänk om" motsäger i sig självt att du kan tänka på det.
Alltså, jag är fullständigt seriös och övertygad om det jag pratar om. Det förvånar mig inte om någon tror att jag flummar iväg och sitter och småler, men jag är gravallvarlig. Jag hatar människor som tänker den tanken. Inte människan, men att hon inte förstår. Och NEJ! Det är inte ens kul att tänka tanken "tänk om"! Ingen småfilosofisk söndagsunderhållning. Det är katastrof. Jag har sett människor som har förstört delar av sina personligheter med det.
Det jag skulle komma till var detta: Hur kan vi överhuvudtaget bli imponerade av andra människor?
Ta en så enkel sak som utseende. En riktigt vacker person blir beundrad. Många skulle stämma in på att det egentligen inte finns någonting att se upp till eller hylla eftersom att ytan följde med på köpet när hon kom till liksom. Hon har inte åstadkommit något, inte visat någonting av värde som kan användas konstruktivt eller prduktivt. Så, det säger jag inget mer om.
Men en intelligent person? Som dessutom visar ödmjukhet, är social, skrattar och frågar hur din dag varit... Det är väl beundransvärt, tycker du inte? Det är precis det här jag vill komma till; svaret på senaste frågan: Nej.
Att beundra en persons val. Låt oss säga att jag valde att ytterligare en dag avstå från heroin istället för att ta. Vackert! Good for you, och jag applåderar.
Men, en personlighet, en komplett människa i all sin enkelhet, hur kommer det sig att vi kan bli helt förstummade för att vissa är så fantastiska? Om folk kunde välja och vraka skulle väl alla välja att vara otroliga individer som såg ner på ingen och hjälpte till och botade världens alla åkommor. Liksom. Människan som är det har dock inte valt det, hon är avlad av lyckligt lottade föräldrar i en miljö som uppenbarligen visade sig vara gynnsam. Hon har lika lite att stoltsera med som den som är född med the sexyness. Om man bryter ner det hela till dess beståndsdelar; Hud, muskler, ben, nerver, celler, kärnor, joner, elektriska impulser och urladdningar.
Det är i den här sinnesstämningen världens förmodligen flitigaste tänkta fråga känns som mest aktuell för mig;
Vem är jag?
Hur som helst. Med "varför känner jag så?" menade jag jag följande:
Egentligen är en människa inte mer än någon annan levande organism här på jorden. Visst. Vi kan diskutera begrepp som empati, moral, eftertänksamhet, självdisciplin, självförverkligande, maximerande av liv och mena på att människan tack vare (eller på grund av) dessa egenheter faktiskt är egen till skillnad från många andra djur, men...
I grund och botten är du ett maskineri som är uppbyggt av laddningar i kärnor i celler i ben, bindväv, fett, muskler, hud. Elektriska urladdningar och impulser och utbytande av joner genom cellväggar får dig att fungera. Ph-balans håller dig vid liv. (Ja, jag minimerar dig just nu.)
Våra olika jag är en inverkan av arv och miljö. Du hade inte kunnat påverka i vilken familj du var född eller hur dina föräldrar uppfostrade dig. Din iq-nivå är i det närmsta opåverkbar, dina speciella intressen en konsekvens av lyckliga omständigheter eller mammas påtryckningar, din musik-, film-, kläd- eller frisyrsmak hade inte kunnat vara annorlunda än det just din är, för de vi är hade aldrig kunnat bli på något annat vis. Det finns inga "tänk om". Tänk om mamma och pappa fortfarande hade varit gifta, då hade jag gått på Sunnanåskolan istället för Sörböle, och jag hade vuxit upp i ett förmöget område. Förmodligen hade min umgängeskrets varit helt annorlunda och jag hade aldrig sniffat bensin i sjuan. Förmodligen hade jag såvida varit lite smartare idag.
Men det finns inte! Jag skulle aldrig ens få impulsen att tänka en så dumdristig tanke, för komplexiteten i det gör det helt irrelevant! Att du överhuvudtaget kan sitta och fundera på det motsäger i sig att det skulle fungera att ens tänka tanken, och mena den inför sig själv. Du sitter i en nutid och ditt scenario är en föreställning som började klockan 19 men du kom nästa morgon klockan sju och stod desperat och knackade på dörren till teatern.
Det hade inte kunnat bli så, för du vet ju hur det gick. Att du kan tänka "tänk om" motsäger i sig självt att du kan tänka på det.
Alltså, jag är fullständigt seriös och övertygad om det jag pratar om. Det förvånar mig inte om någon tror att jag flummar iväg och sitter och småler, men jag är gravallvarlig. Jag hatar människor som tänker den tanken. Inte människan, men att hon inte förstår. Och NEJ! Det är inte ens kul att tänka tanken "tänk om"! Ingen småfilosofisk söndagsunderhållning. Det är katastrof. Jag har sett människor som har förstört delar av sina personligheter med det.
Det jag skulle komma till var detta: Hur kan vi överhuvudtaget bli imponerade av andra människor?
Ta en så enkel sak som utseende. En riktigt vacker person blir beundrad. Många skulle stämma in på att det egentligen inte finns någonting att se upp till eller hylla eftersom att ytan följde med på köpet när hon kom till liksom. Hon har inte åstadkommit något, inte visat någonting av värde som kan användas konstruktivt eller prduktivt. Så, det säger jag inget mer om.
Men en intelligent person? Som dessutom visar ödmjukhet, är social, skrattar och frågar hur din dag varit... Det är väl beundransvärt, tycker du inte? Det är precis det här jag vill komma till; svaret på senaste frågan: Nej.
Att beundra en persons val. Låt oss säga att jag valde att ytterligare en dag avstå från heroin istället för att ta. Vackert! Good for you, och jag applåderar.
Men, en personlighet, en komplett människa i all sin enkelhet, hur kommer det sig att vi kan bli helt förstummade för att vissa är så fantastiska? Om folk kunde välja och vraka skulle väl alla välja att vara otroliga individer som såg ner på ingen och hjälpte till och botade världens alla åkommor. Liksom. Människan som är det har dock inte valt det, hon är avlad av lyckligt lottade föräldrar i en miljö som uppenbarligen visade sig vara gynnsam. Hon har lika lite att stoltsera med som den som är född med the sexyness. Om man bryter ner det hela till dess beståndsdelar; Hud, muskler, ben, nerver, celler, kärnor, joner, elektriska impulser och urladdningar.
Det är i den här sinnesstämningen världens förmodligen flitigaste tänkta fråga känns som mest aktuell för mig;
Vem är jag?
Kommentarer
Trackback
