Min stora kärlek
Jag lyssnar på extremt mycket musik. Det är ungefär samma lika som med mitt snus. Ska jag sitta framför teven krävs förutom något ätbart min snusdosa alldeles bredvid, ska jag diska måste jag lägga in snus före, ska jag dammsuga, renbädda, innan jag hoppar in i duschen måste jag ta snus, när jag kör bil, när jag borstar hästen och byta före jag sitter upp på hästen. Under kyssar och smek kan jag hålla den i handen bara för att ha nära till efteråt. Musiken följer med på samma sätt... Kanske inte när jag ser tv. Eller rider. Men kanelen är att jag kan uppskatta alla dessa små vardagliga göromål, men jag känner mig tom om inte snuset och musiken finns bredvid och stöttar upp mig.
Så, mycket musik. Många nya förmågor får byta av de som börjat kännas lite förbrukade... Det finns dock tre som hållit sig kvar i (h)järngrepp sedan början av högstadiet. Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och kent. Det liksom... blir inte utnött. Det blir inte tråkigt, det blir aldrig dåligt, det blir aldrig mindre kreddigt. Det bara är, och det är underbart. Jocke Berg är nog den kända person som jag förlåtit för allt. Han är liksom den stora kärleken på det viset att inget han skulle kunna säga eller göra skulle få mig att respektera honom mindre.
Eftersom att alla mina fysiska cd-skivor försvunnit ur sina fodral så laddar jag hem den musiken som är borta (aldrig annat, nej) och nu har jag nyss laddat kentboxen. Lyssnar och hör samma låtar som förut och det är så fint.
I söndags morse, dagen efter Markus, mindes jag tillbaka på dagen efter jag sett kent på Stockholms stadion. Jag var förkrossad. Jag var ledsen, sliten, öm och tom. Det var över, förbi och skulle aldrig upplevas igen. Jag läste recensionerna och grät till frukostbrödet.
Jag saknar ungdomens förblindande känslostormar. Allt var så stort. Även fast det mesta var svart och dramatiskt så är det vackert att känna. Jag tror kännandet i sig är vad som gör oss till människor...
Hur som haver, på tal om kent. Har ni hört Jocke Bergs solodebut? Jag får inte tag på det, men har hört en låt på kära P3. Säg till om ni ser den nånstans.
Så, mycket musik. Många nya förmågor får byta av de som börjat kännas lite förbrukade... Det finns dock tre som hållit sig kvar i (h)järngrepp sedan början av högstadiet. Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och kent. Det liksom... blir inte utnött. Det blir inte tråkigt, det blir aldrig dåligt, det blir aldrig mindre kreddigt. Det bara är, och det är underbart. Jocke Berg är nog den kända person som jag förlåtit för allt. Han är liksom den stora kärleken på det viset att inget han skulle kunna säga eller göra skulle få mig att respektera honom mindre.
Eftersom att alla mina fysiska cd-skivor försvunnit ur sina fodral så laddar jag hem den musiken som är borta (aldrig annat, nej) och nu har jag nyss laddat kentboxen. Lyssnar och hör samma låtar som förut och det är så fint.
I söndags morse, dagen efter Markus, mindes jag tillbaka på dagen efter jag sett kent på Stockholms stadion. Jag var förkrossad. Jag var ledsen, sliten, öm och tom. Det var över, förbi och skulle aldrig upplevas igen. Jag läste recensionerna och grät till frukostbrödet.
Jag saknar ungdomens förblindande känslostormar. Allt var så stort. Även fast det mesta var svart och dramatiskt så är det vackert att känna. Jag tror kännandet i sig är vad som gör oss till människor...
Hur som haver, på tal om kent. Har ni hört Jocke Bergs solodebut? Jag får inte tag på det, men har hört en låt på kära P3. Säg till om ni ser den nånstans.
Kommentarer
Trackback
