Dagens relevanta inlägg
Föregående inlägg var bara för att jag inte vill vara så uptight hela tiden. Och för Ps skull såklart.
Nu spelas "Du kan ställa frågor om sanningen. Finns den, eller finns det tusen svar
- a rakt från hjärtat nu, ditt medlidande kan jag vara utan,
om det här ska vara allt vi haft så håll mig hårt, håll mig älskling nu"
Jag älskar Jocke.
För att bli lite sentimental. Jag tycker om att vara det ibland...
Killen jag gillar... som jag väl.... träffar. Alltså, jag menar att det inte är en hemlig känsla. Jag berättar kanske inte så mycket här om sånt där, men eftersom att jag pratat med en vän som uppfattade mitt "hjärtsmärta-inlägg" som om jag var olycklig så måste jag ju säga att jag inte alls är ledsen. Jag var bara tvärt sådär helt utan självkänsla och individmedvetenhet som man lätt kan bli i svaga stunder av mänskliga känslodrabbningar. Och ensamhet.
Jag är verkligen inte ledsen. Mitt största problem är min ekonomi och mitt onda område i munnen. Och just nu kanske UVI:n. Men jag menar att jag inte har leukemi... Åtminstone inte diagnostiserad... Det kunde ha varit värre!
Mitt psykiska välbefinnande och mentala plats i livet är riktigt okej. Nästan helt fantastiskt. Det där inlägget var gällande i kanske trettio minuter och sedan gick det över.
Han som jag gillar... sa någon dag "Say it - don't blog it". Men ni som känner mig vet att jag är betydligt mer verbal i textsammanhang än när jag pratar, så jag vill blogga vissa saker istället för att säga dem. Det är lättare att tänka efter innan fingrarna trycker på tangenterna än före luften trycks mot stämbanden innan medvetandet hunnit uppfatta vad som instinktivt just håller på att sägas... Det blir ju så lätt fel.
Det jag vill komma till alltså. Jag har insett att ingen människa är någonsin som någon annan man träffat. Egentligen är det ingen insikt, utan rent förnuft och om jag inte visste det så hade jag varit institutionaliserad förmodligen... Borde ha varit! Därmed blir det ju verkligen en ren kliché att säga att jag har träffat någon som är olik alla andra, och det är jag medveten om, men ändå kan jag inte hjälpa att tänka det. Många är så otroligt nedtrampade i leran av massorna som trängs genom nödutgångarna. Åtminstone ingångna i ledet. De flesta faktiskt. Jag ligger där och knappt kan andas ibland också.
MEN. Nu säger jag det, och blir en vandrande citatsökmotor, men han är inte som någon annan jag någonsin träffat eller någonsin kommer att träffa.
Då var det sagt och då får ni säga vad ni vill. Eller fråga vad ni vill. Jag skulle bli nyfiken!
Hur? Vad gör han? Vad är han?
Svaret är; jag vet inte. Jag vet bara att jag är så jävla glad.
Puss
Nu spelas "Du kan ställa frågor om sanningen. Finns den, eller finns det tusen svar
- a rakt från hjärtat nu, ditt medlidande kan jag vara utan,
om det här ska vara allt vi haft så håll mig hårt, håll mig älskling nu"
Jag älskar Jocke.
För att bli lite sentimental. Jag tycker om att vara det ibland...
Killen jag gillar... som jag väl.... träffar. Alltså, jag menar att det inte är en hemlig känsla. Jag berättar kanske inte så mycket här om sånt där, men eftersom att jag pratat med en vän som uppfattade mitt "hjärtsmärta-inlägg" som om jag var olycklig så måste jag ju säga att jag inte alls är ledsen. Jag var bara tvärt sådär helt utan självkänsla och individmedvetenhet som man lätt kan bli i svaga stunder av mänskliga känslodrabbningar. Och ensamhet.
Jag är verkligen inte ledsen. Mitt största problem är min ekonomi och mitt onda område i munnen. Och just nu kanske UVI:n. Men jag menar att jag inte har leukemi... Åtminstone inte diagnostiserad... Det kunde ha varit värre!
Mitt psykiska välbefinnande och mentala plats i livet är riktigt okej. Nästan helt fantastiskt. Det där inlägget var gällande i kanske trettio minuter och sedan gick det över.
Han som jag gillar... sa någon dag "Say it - don't blog it". Men ni som känner mig vet att jag är betydligt mer verbal i textsammanhang än när jag pratar, så jag vill blogga vissa saker istället för att säga dem. Det är lättare att tänka efter innan fingrarna trycker på tangenterna än före luften trycks mot stämbanden innan medvetandet hunnit uppfatta vad som instinktivt just håller på att sägas... Det blir ju så lätt fel.
Det jag vill komma till alltså. Jag har insett att ingen människa är någonsin som någon annan man träffat. Egentligen är det ingen insikt, utan rent förnuft och om jag inte visste det så hade jag varit institutionaliserad förmodligen... Borde ha varit! Därmed blir det ju verkligen en ren kliché att säga att jag har träffat någon som är olik alla andra, och det är jag medveten om, men ändå kan jag inte hjälpa att tänka det. Många är så otroligt nedtrampade i leran av massorna som trängs genom nödutgångarna. Åtminstone ingångna i ledet. De flesta faktiskt. Jag ligger där och knappt kan andas ibland också.
MEN. Nu säger jag det, och blir en vandrande citatsökmotor, men han är inte som någon annan jag någonsin träffat eller någonsin kommer att träffa.
Då var det sagt och då får ni säga vad ni vill. Eller fråga vad ni vill. Jag skulle bli nyfiken!
Hur? Vad gör han? Vad är han?
Svaret är; jag vet inte. Jag vet bara att jag är så jävla glad.
Puss
Kommentarer
Trackback
