Weltschmerz
Jag ogillar när välmenande människor försöker lätta på någon annans smärta genom att ge perspektiv. Försöka övertyga att det förmodligen inte är så dåligt trots allt, det finns ju de som har det betydligt sämre. Att den som påstår sig må dåligt borde bli gladare med vetskapen om att andra faktiskt LIDER MER.
Liksom, okej. Så du menar att jag faktiskt borde kunna acceptera en totalt meningslös tillvaro och finna ro och glädje i den eftersom just JAG är så lyckligt lottad som är född i rätt land, i rätt tid?
Vara glad att just JAG inte är den kvinna som blir strategiskt våldtagen i krigsföringens namn? Att jag inte är den man som blir avhuggen händerna för att inte längre kunna försörja min familj? Att jag inte är fattig i Ukraina och tvingas välja ut ett av mina barn att sälja till prostitution eller organhandel för att kunna försörja mina andra barn? Att jag inte är född som slaktdjur...? Eller pälsdjur. Eller föräldralös i tredje världen. Eller i Thailand (över huvud taget).
Jag hade med glädje accepterat och tagit in en värld där alla skrattade och drack och dansade tills de dog och så gick det runt så, helt utan mening och mål men med uteslutande glädje.
Existentiell smärta handlar väl just om att vi befinner oss, mer eller mindre ofrivilligt, i en värld där ingen har svar på några frågor men de flesta ändå strävar uppuppupp till vilket pris som helst och det finns mer lidande än tanklös glädje för de flesta kännande varelser? Gör det inte?
Liksom, okej. Så du menar att jag faktiskt borde kunna acceptera en totalt meningslös tillvaro och finna ro och glädje i den eftersom just JAG är så lyckligt lottad som är född i rätt land, i rätt tid?
Vara glad att just JAG inte är den kvinna som blir strategiskt våldtagen i krigsföringens namn? Att jag inte är den man som blir avhuggen händerna för att inte längre kunna försörja min familj? Att jag inte är fattig i Ukraina och tvingas välja ut ett av mina barn att sälja till prostitution eller organhandel för att kunna försörja mina andra barn? Att jag inte är född som slaktdjur...? Eller pälsdjur. Eller föräldralös i tredje världen. Eller i Thailand (över huvud taget).
Jag hade med glädje accepterat och tagit in en värld där alla skrattade och drack och dansade tills de dog och så gick det runt så, helt utan mening och mål men med uteslutande glädje.
Existentiell smärta handlar väl just om att vi befinner oss, mer eller mindre ofrivilligt, i en värld där ingen har svar på några frågor men de flesta ändå strävar uppuppupp till vilket pris som helst och det finns mer lidande än tanklös glädje för de flesta kännande varelser? Gör det inte?
Fruktansvärda kamphundsägare!
Jag blir så fruktansvärt arg. Så inifrån ryggmärgen förbannad. Mest frustrerad.
Efter att ha suttit och däckat ner mig själv totalt med att kolla på nyheterna med allt vad Haiti och Belgian blue-kor och Afghanistan innebär och gråtit litegrann så tar jag mig äntligen upp ur soffan för att Lex vid det här läget verkligen måste gå ut.
Vi går en liten runda och när vi snart är hemma igen och när vi är på mitten av en liten, smal, upptrampad stig uppför en backe så hinner jag, före Lex, se en jättefin men dock LÖS Amstaff med sin trashiga hundmorsa.
Eftersom att det är en 40 cm smal stig och därmed i princip enkelriktad vid även vanliga möten så går vi ner igen och väntar på att de ska gå förbi oss på cykelvägen innan vi går upp där.
Lex har för fan blivit attackerad av Labradorer och Golden retrievers och en Staffe som på sina ~12 år aldrig velat göra en annan levande varelse förnär. Tills min älskade lilla Lex kommer spatserandes med sina få hårstrån och långa lugg det vill säga. Då blir de superpeppade mördarmaskiner i hundform.
Alltså Lex tycks besitta, i andra hundars ögon, ett högst uppkäftigt, kaxigt och högmodigt kroppsspråk för INGA hundar gillar Lex! De tikar som han ju faktiskt gillar är antingen ointresserade eller morrar åt honom, och nog för att Lex ofta är den som börjar mucka med hanarna, men vid de tillfällen som vanligtvis lugna och snälla hundar har "attackerat" Lex så är det faktiskt, hör och häpna, vid de tillfällen som Lex har skött sig! Alltså så vitt vi kan se. Givetvis försiggår det mycket vi inte har kapacitet att upptäcka.
Vi tränar och tränar och sätter gränser och regler och uppträder lugnt och sansat och höjer aldrig rösten utan försöker vara lugna, stabila ledare och det går så mycket framåt hela tiden.
Men när jag vet hur andra hundar reagerar på Lex som de gör, då skiter jag FULLSTÄNDIGT i hur mycket en matte litar på sin LÖSA AMSTAFF. Jag hyser inga som helst fördomar om dessa hundraser, mer än att ja, de ju faktiskt är HUNDAR!!! Den här förmodade kanske 3-åriga hunden har förmodligen INTE visat sig mer pålitlig än den där 12-åriga golden som seriöst ville döda Lex (han sprang från ca. 5 meters håll i princip med öppen käft och Shayan fick sätta ut ett ben framför Lex upprepade gånger för att skydda honom) har hunnit göra och den hundens ägare blev så makalöst förvånad att han i princip inte ens bad om ursäkt. Jag kan själv tänka mig chocken, när ens stora, beskedliga, pensionerade familjehund gör en sån där sak.
Mördarmaskin?
Ofelbar?
Grejen är helt enkelt att ingen kan lita på sin hund i vått och torrt. Men. Det som gör att jag tar ännu större försiktighet när vi möter lösa "kamphundsraser" är att dessa besitter en otrolig kraft i sina käftar, och har ofta tendensen att inte släppa när den väl bitit fast i något. Lex skulle med säkerhet dö om han hade hybris nog att reta upp en sådan. En golden kan skada honom, men förmodligen skulle vi bara kunna ta den lite i örat och den skulle släppa.
Nog om det. Som djurkär tycker jag ABSOLUT, UTAN TVEKAN, att hon ska kunna ha sin hund lös om hon vill och anser att hennes hund är pålitlig. Hon var dock snäll nog att koppla hunden när hon såg oss. Men vad gör idioten då? Hon låter hunden gå före henne med HELA kopplets längd, rakt mot Lex. Jag försöker ju få Lex att överhuvudtaget inte reagera så att den där FORTFARANDE I PRINCIP lösa hunden inte ska bli arg på honom, när hon väljer att gå PRECIS förbi oss med en halv meters avstånd, utan att kontrollera sin hund i kopplet.
När jag ser att hon inte har tänkt dra undan hunden på vägen förbi oss så ser jag ingen annan utväg än att reflexmässigt nästan sätta mig bredvid Lex så att jag åtminstone kan hålla hans rumpa mot hunden och undvika att utmana den, om den nu precis som ALLA hundar, oavsett ras, skulle kunna reagera på Lex.
Jättefin, men STOR MUN!
I det här läget är det otroligt nog faktiskt fortfarande okej i mina ögon. Hundar ska som hennes kunna, med rest svans, gå fram och nosa på vilken annan hund som helst, jag är medveten om att det är MIN hund som är defekt och vårt mål är att han en dag ska fungera normalt men vi är ju inte där än. Och tills dess vore det därför fint om folk kunde respektera de begränsningar vi måste sätta i nuläget. SOM GER RESULTAT.
Så när jag "sitter där" (hela scenariot är överspelat på kanske 5 sekunder) så säger hon, i förbifarten, medan hennes hund fortfarande är i rumpan på Lex, "Blir inte din hund rädd när du gör sådär?"
Jag svarar; "Ja, men han har en tendens att provocera andra hundar...", och jag skulle med glädje ha pratat med henne om varför jag gjorde som jag gjorde om hon hade halat in sin hund och stannat och pratat med mig. Men då mumlar bitchen, medan hon fortsätter gå; "Ja, det kanske är därför han är rädd då.." med överlägsen röst.
Som sagt. GUUUUD. Fint att hon bryr sig om hundar, och hon kan säkert sin del av hunduppfostran, men så fruktanvärt frustrerande när jag i en situation vet vad jag måste göra och hon inte stannar och pratar! Om hon bryr sig om min hund och vill att jag ska förstå hennes perspektiv (vilket jag gör, men det vet ju inte hon) kan hon väl stanna! Jag kan tänka mig att det här är ett HELT ointressant inlägg, men det är i ärlighetens namn bara för att jag måste skrik(v)a av mig. Shayan-babe är inte hemma.
Hej då, dumfolk.
Efter att ha suttit och däckat ner mig själv totalt med att kolla på nyheterna med allt vad Haiti och Belgian blue-kor och Afghanistan innebär och gråtit litegrann så tar jag mig äntligen upp ur soffan för att Lex vid det här läget verkligen måste gå ut.
Vi går en liten runda och när vi snart är hemma igen och när vi är på mitten av en liten, smal, upptrampad stig uppför en backe så hinner jag, före Lex, se en jättefin men dock LÖS Amstaff med sin trashiga hundmorsa.
Eftersom att det är en 40 cm smal stig och därmed i princip enkelriktad vid även vanliga möten så går vi ner igen och väntar på att de ska gå förbi oss på cykelvägen innan vi går upp där.
Lex har för fan blivit attackerad av Labradorer och Golden retrievers och en Staffe som på sina ~12 år aldrig velat göra en annan levande varelse förnär. Tills min älskade lilla Lex kommer spatserandes med sina få hårstrån och långa lugg det vill säga. Då blir de superpeppade mördarmaskiner i hundform.
Alltså Lex tycks besitta, i andra hundars ögon, ett högst uppkäftigt, kaxigt och högmodigt kroppsspråk för INGA hundar gillar Lex! De tikar som han ju faktiskt gillar är antingen ointresserade eller morrar åt honom, och nog för att Lex ofta är den som börjar mucka med hanarna, men vid de tillfällen som vanligtvis lugna och snälla hundar har "attackerat" Lex så är det faktiskt, hör och häpna, vid de tillfällen som Lex har skött sig! Alltså så vitt vi kan se. Givetvis försiggår det mycket vi inte har kapacitet att upptäcka.
Vi tränar och tränar och sätter gränser och regler och uppträder lugnt och sansat och höjer aldrig rösten utan försöker vara lugna, stabila ledare och det går så mycket framåt hela tiden.
Men när jag vet hur andra hundar reagerar på Lex som de gör, då skiter jag FULLSTÄNDIGT i hur mycket en matte litar på sin LÖSA AMSTAFF. Jag hyser inga som helst fördomar om dessa hundraser, mer än att ja, de ju faktiskt är HUNDAR!!! Den här förmodade kanske 3-åriga hunden har förmodligen INTE visat sig mer pålitlig än den där 12-åriga golden som seriöst ville döda Lex (han sprang från ca. 5 meters håll i princip med öppen käft och Shayan fick sätta ut ett ben framför Lex upprepade gånger för att skydda honom) har hunnit göra och den hundens ägare blev så makalöst förvånad att han i princip inte ens bad om ursäkt. Jag kan själv tänka mig chocken, när ens stora, beskedliga, pensionerade familjehund gör en sån där sak.
Mördarmaskin?
Ofelbar?
Grejen är helt enkelt att ingen kan lita på sin hund i vått och torrt. Men. Det som gör att jag tar ännu större försiktighet när vi möter lösa "kamphundsraser" är att dessa besitter en otrolig kraft i sina käftar, och har ofta tendensen att inte släppa när den väl bitit fast i något. Lex skulle med säkerhet dö om han hade hybris nog att reta upp en sådan. En golden kan skada honom, men förmodligen skulle vi bara kunna ta den lite i örat och den skulle släppa.
Nog om det. Som djurkär tycker jag ABSOLUT, UTAN TVEKAN, att hon ska kunna ha sin hund lös om hon vill och anser att hennes hund är pålitlig. Hon var dock snäll nog att koppla hunden när hon såg oss. Men vad gör idioten då? Hon låter hunden gå före henne med HELA kopplets längd, rakt mot Lex. Jag försöker ju få Lex att överhuvudtaget inte reagera så att den där FORTFARANDE I PRINCIP lösa hunden inte ska bli arg på honom, när hon väljer att gå PRECIS förbi oss med en halv meters avstånd, utan att kontrollera sin hund i kopplet.
När jag ser att hon inte har tänkt dra undan hunden på vägen förbi oss så ser jag ingen annan utväg än att reflexmässigt nästan sätta mig bredvid Lex så att jag åtminstone kan hålla hans rumpa mot hunden och undvika att utmana den, om den nu precis som ALLA hundar, oavsett ras, skulle kunna reagera på Lex.
Jättefin, men STOR MUN!
I det här läget är det otroligt nog faktiskt fortfarande okej i mina ögon. Hundar ska som hennes kunna, med rest svans, gå fram och nosa på vilken annan hund som helst, jag är medveten om att det är MIN hund som är defekt och vårt mål är att han en dag ska fungera normalt men vi är ju inte där än. Och tills dess vore det därför fint om folk kunde respektera de begränsningar vi måste sätta i nuläget. SOM GER RESULTAT.
Så när jag "sitter där" (hela scenariot är överspelat på kanske 5 sekunder) så säger hon, i förbifarten, medan hennes hund fortfarande är i rumpan på Lex, "Blir inte din hund rädd när du gör sådär?"
Jag svarar; "Ja, men han har en tendens att provocera andra hundar...", och jag skulle med glädje ha pratat med henne om varför jag gjorde som jag gjorde om hon hade halat in sin hund och stannat och pratat med mig. Men då mumlar bitchen, medan hon fortsätter gå; "Ja, det kanske är därför han är rädd då.." med överlägsen röst.
Som sagt. GUUUUD. Fint att hon bryr sig om hundar, och hon kan säkert sin del av hunduppfostran, men så fruktanvärt frustrerande när jag i en situation vet vad jag måste göra och hon inte stannar och pratar! Om hon bryr sig om min hund och vill att jag ska förstå hennes perspektiv (vilket jag gör, men det vet ju inte hon) kan hon väl stanna! Jag kan tänka mig att det här är ett HELT ointressant inlägg, men det är i ärlighetens namn bara för att jag måste skrik(v)a av mig. Shayan-babe är inte hemma.
Hej då, dumfolk.
Något särskilt
Som ni alla har märkt så är bloggen inte direkt högprioriterad just nu "i dagarna", som man ju säger fast menar en bestämt mycket längre tid än så, men idag, IDAG HÖRNI måste jag skriva för jag har varit med om något alldeles, alldeles anmärkningsvärt spännande och extraordinärt!
Jag har sett mitt livs första riktiga pedofil! Snuskhummer slash blottare slash sexuell utomhusförbrytare.
(Fast det där med blottare var nog inte ett helt passande ordexempel då han ju faktiskt skyndade sig att dra upp gylfen när jag såg honom.)
Såhär gick det till:
Jag var ute på en stillsam och harmonisk promenad med Lex på morgonen när jag helt plötsligt såg en liten figur i svarta kläder stå och slita i sin manslem för glatta livet precis i hörnet av skolan här i området samtidigt som han kikade in i fönstret.
Det mest förbryllande var inte valet av plats, aktiviteten i sig eller att han blev så förvånad av att jag kunde se honom mitt på ljusa dagen, utan hör och häpna, att han stod och tittade in i ett klassrum som värsta elitpeddot . . . på en lördag...
What is that about?
Det ger mig dock den glada förhoppningen om att det faktiskt inte var barnen i sig han kände behov av utan istället skolmiljön i sig, minnen till sin gamla tid då han hade en hjärtskärande förälskelse i sin lågstadielärarinna som han fortfarande inte kommit över. Det måste vara det.
Hehehej alla barn, kom och titta på min livs levande käpphäst, hehe.
Personerna på bilden har ingenting med texten att göra, men rätt passande att ha den i sitt bildbibliotek en dag som denna.
Jag har sett mitt livs första riktiga pedofil! Snuskhummer slash blottare slash sexuell utomhusförbrytare.
(Fast det där med blottare var nog inte ett helt passande ordexempel då han ju faktiskt skyndade sig att dra upp gylfen när jag såg honom.)
Såhär gick det till:
Jag var ute på en stillsam och harmonisk promenad med Lex på morgonen när jag helt plötsligt såg en liten figur i svarta kläder stå och slita i sin manslem för glatta livet precis i hörnet av skolan här i området samtidigt som han kikade in i fönstret.
Det mest förbryllande var inte valet av plats, aktiviteten i sig eller att han blev så förvånad av att jag kunde se honom mitt på ljusa dagen, utan hör och häpna, att han stod och tittade in i ett klassrum som värsta elitpeddot . . . på en lördag...
What is that about?
Det ger mig dock den glada förhoppningen om att det faktiskt inte var barnen i sig han kände behov av utan istället skolmiljön i sig, minnen till sin gamla tid då han hade en hjärtskärande förälskelse i sin lågstadielärarinna som han fortfarande inte kommit över. Det måste vara det.
Hehehej alla barn, kom och titta på min livs levande käpphäst, hehe.
Personerna på bilden har ingenting med texten att göra, men rätt passande att ha den i sitt bildbibliotek en dag som denna.
En av anledningarna till varför jag älskar Shayan
Vi är stressade, har bråttom någonstans, minns inte var, men stannar utanför Expert för att köpa en kabel till en gammal VHS för att kunna se gamla filmer.
Shayan springer in före mig medan jag parkerar bilen för att spara tid sådär som man gör fastän man egentligen aldrig sparar tid men det lär man sig aldrig.
Utanför står två schablonartade helyllemänniskor i mössor och vindtäta jackor. En av dem sträcker fram sin hand mot mig, fastän jag försöker gå omärkt förbi, och säger "Frosten är snart här, ta en vindruteskrapa."
Jag ser att det står Moderaterna på den och tänker att det där var ett lustigt försök till kampanj; jag är inte så billig och aldrig kommer någon annan att se min vindruteskrapa förutom jag som ändå inte kommer att bidra med någonting till Moderaterna, någonsin, och jag tänker att jag vill visa någon sorts ståndpunkt och tacka nej men jag kommer inte på något så jag tar den och ler för deras förlorade ansträngning och ören och går in.
"Titta vad jag fick", säger jag och visar Shayan när jag kommit in i affären.
"Tog du den?!", svarar min uppenbart Moderatförkastande sambo.
"Tja, vadå... Vad sa du?"
"Nej. Jag tar mitt röda hjärta och lägger det på rutan så smälter isen bort."
Och det är ju vid sådana stunder man smälter.
Shayan springer in före mig medan jag parkerar bilen för att spara tid sådär som man gör fastän man egentligen aldrig sparar tid men det lär man sig aldrig.
Utanför står två schablonartade helyllemänniskor i mössor och vindtäta jackor. En av dem sträcker fram sin hand mot mig, fastän jag försöker gå omärkt förbi, och säger "Frosten är snart här, ta en vindruteskrapa."
Jag ser att det står Moderaterna på den och tänker att det där var ett lustigt försök till kampanj; jag är inte så billig och aldrig kommer någon annan att se min vindruteskrapa förutom jag som ändå inte kommer att bidra med någonting till Moderaterna, någonsin, och jag tänker att jag vill visa någon sorts ståndpunkt och tacka nej men jag kommer inte på något så jag tar den och ler för deras förlorade ansträngning och ören och går in.
"Titta vad jag fick", säger jag och visar Shayan när jag kommit in i affären.
"Tog du den?!", svarar min uppenbart Moderatförkastande sambo.
"Tja, vadå... Vad sa du?"
"Nej. Jag tar mitt röda hjärta och lägger det på rutan så smälter isen bort."
Och det är ju vid sådana stunder man smälter.
Han har blivit pappa!
Sedan vi träffades förra året så har det tagit några diskussioner om var en hund bör vara och inte vara, hur ofta en hund bör duscha och hur äckliga tuggbenen får vara för att få ätas inomhus. Det har argumenterats om ifall hunden ska vara med inne i sovrummet at all times, ALL, eller om han kanske överlever att vara utanför en timme... Jag som matte har tvingats hålla tillbaka mina instinkter och intalat mig själv "han är bara en hund, han är bara en hund, han är bara en hund" medan Shayan har fått stå ut med många nätter av vakenhet bara för att Lex ska tvätta sina egna extremiteter eller penis när jag har tvingat till mig att han ska få sova med oss... Ni vet hur det kan vara.
Sakta men säkert har dock något hänt. Lex pressade sig in i Shayans hjärta och han började kalla honom gubben och ja... sedan blev det son, och jag blev mamma.
Nu kan vi väl helt enkelt säga att han har blivit far och han har anammat den faderskapsrollen till extremer. Jag försöker förklara att hundar fortfarande diskrimineras och inte antas till högskoleutbildningar, men det går inte riktigt in...
Sakta men säkert har dock något hänt. Lex pressade sig in i Shayans hjärta och han började kalla honom gubben och ja... sedan blev det son, och jag blev mamma.
Nu kan vi väl helt enkelt säga att han har blivit far och han har anammat den faderskapsrollen till extremer. Jag försöker förklara att hundar fortfarande diskrimineras och inte antas till högskoleutbildningar, men det går inte riktigt in...
Mad world
Nu kände jag plötsligt ett intensivt behov av att skriva på bloggen eftersom att jag måste förmedla mig till NÅGON och min telefon som har varit obrukbar i två dagar nu är fortfarande obrukbar och Shayan är inte hemma.
Det som hände var alltså följande:
Imorse (vilket ni andra kan utläsa som "idag") satte jag mig framför teven för att äta frukost men tyckte att solen var för stark så jag vände mig om för att dra ner persiennen utan att bemöda mig med att stiga upp från min plats. Givetvis bestraffas lättja, and my instant carma innebar kaktustagg under vänstra pekfingernageln.
Jag fortsatte att äta upp mina mackor, och visst gjorde det ont. Inte så ont att jag slutade tugga eller försökte ta ut taggen (den satt alltså så att bara en svart prick syntes, precis under nageln) men tillräckligt för att jag ändå skulle förbanna mig själv litegrann, ja jag kände mig nästintill lite bitter över att en så onödig fadäs möjligen skulle kunna tvinga mig till ett vårdcentralsbesök. Lite sådär bara.
Jag fortsatte min dag, klämde då och då på pekfingret och förtryckte den klämmande tanken om eventuell infektion, kokade kaffe, satte mig med gitarren och spelade och sjöng Mad World. Helt plötsligt ser jag att stickan har skjutits ut litegrann, precis så att jag kan ta tag i den med en pincett och dra. Men därur kommer ingen liten 1,5 millimeterstagg, utan kanske en 7 millimeters.
Jag klappar mig själv lite stolt på axeln över min totala råskinnssmärtgräns och går vidare utan bekymmer med min dag.
Hej!
Det som hände var alltså följande:
Imorse (vilket ni andra kan utläsa som "idag") satte jag mig framför teven för att äta frukost men tyckte att solen var för stark så jag vände mig om för att dra ner persiennen utan att bemöda mig med att stiga upp från min plats. Givetvis bestraffas lättja, and my instant carma innebar kaktustagg under vänstra pekfingernageln.
Jag fortsatte att äta upp mina mackor, och visst gjorde det ont. Inte så ont att jag slutade tugga eller försökte ta ut taggen (den satt alltså så att bara en svart prick syntes, precis under nageln) men tillräckligt för att jag ändå skulle förbanna mig själv litegrann, ja jag kände mig nästintill lite bitter över att en så onödig fadäs möjligen skulle kunna tvinga mig till ett vårdcentralsbesök. Lite sådär bara.
Jag fortsatte min dag, klämde då och då på pekfingret och förtryckte den klämmande tanken om eventuell infektion, kokade kaffe, satte mig med gitarren och spelade och sjöng Mad World. Helt plötsligt ser jag att stickan har skjutits ut litegrann, precis så att jag kan ta tag i den med en pincett och dra. Men därur kommer ingen liten 1,5 millimeterstagg, utan kanske en 7 millimeters.
Jag klappar mig själv lite stolt på axeln över min totala råskinnssmärtgräns och går vidare utan bekymmer med min dag.
Hej!
Nietzsche och Nikanor
Frågan är om man överhuvudtaget får erkänna att man uppskatta Nietzsche om man vill fortsätta kalla sig jämlikhetsfrämjare? (Klart vi inte använder feminist, det ordet är ju totalt uttömt vet ju alla.)
Här är ett fåtal bilder från vår semester;
Vi poserade med strutsar
Vi dansade till Mora Träsk
Vi hittade en gräshoppa
Shayan rökte cigarr och såg ut som Che
Vi tog bilder med Loke (Se och lyssna nedan!)
Vi åkte karuseller på Grönan och väntade till efteråt med uttrycken
Vi åt skitäcklig mat
Vi skrattade på Lustiga huset
Vi var kära
Hej!
Love's hurtful (when he's not here)
Ännu ett samband
Nu när jag börjar bli lite trångsynt och notera alla samband i min närmsta tid så upptäcker man givetvis ännu fler. Pratade nyss god natt-samtalet med Shayan då han berättade att två personer han hängt med ikväll pratade om ett ställe som ska ha poesiafton imorgon, Aschanska villan. Den ena undrade vart det låg, varpå den andra beskrev stället på exakt samma sätt som jag beskrev det för Shayan för någon vecka sen; att det är stället som har haft en stor banderoll med "Öl/vin 33 kr Mat 33 kr" etc.
Sedan ett rätt rörigt samband som jag hoppas att mina skrivarkunskaper ska kunna förmedla.
Jag satt och gjorde högt intellektuella tester på allas vårt kära Facebook (PR: Vem är du? FB är den nya plattformen för identitetskrisbehandling!), däribland "Vem är personen på bilden?" På en av bilderna valde jag Immanuel Kant (även fast testmakaren stavat med E) och Shayan frågade mig om jag visste vem det var. Ja, en banbrytande filosof. Vidare gjorde jag testet "Onödigt svåra ord" där ett ord var Idiomatisk. Jag valde ett svarsalternativ i stil med "en sats som förklarar sig själv", typ. När det, naturligtvis, visade sig vara fel (idiomatisk är något som är typiskt för ett språk) så försvarade jag mig med att "jag tänkte på det där filosofiska begreppet för satser som är självförklarande och i sig själva är sanna... vad heter det nu...? Men gud, jag kommer inte på det! Åhh." typ.
Nu inatt tänkte jag läsa på lite om herr Kant för att jag kände att min filosofi A-kunskap börjar försvinna, och vad får jag då erminna mig om? Jo, att begreppet jag inte kunde komma ihåg är "analytisk sats a priori". Sambandet kommer här; Det var ingen mindre än Kant som grundade detta.
Ohhhwhhwh *gör jättedåliga spökljud*
Förenklad fotnot:
Sedan ett rätt rörigt samband som jag hoppas att mina skrivarkunskaper ska kunna förmedla.
Jag satt och gjorde högt intellektuella tester på allas vårt kära Facebook (PR: Vem är du? FB är den nya plattformen för identitetskrisbehandling!), däribland "Vem är personen på bilden?" På en av bilderna valde jag Immanuel Kant (även fast testmakaren stavat med E) och Shayan frågade mig om jag visste vem det var. Ja, en banbrytande filosof. Vidare gjorde jag testet "Onödigt svåra ord" där ett ord var Idiomatisk. Jag valde ett svarsalternativ i stil med "en sats som förklarar sig själv", typ. När det, naturligtvis, visade sig vara fel (idiomatisk är något som är typiskt för ett språk) så försvarade jag mig med att "jag tänkte på det där filosofiska begreppet för satser som är självförklarande och i sig själva är sanna... vad heter det nu...? Men gud, jag kommer inte på det! Åhh." typ.
Nu inatt tänkte jag läsa på lite om herr Kant för att jag kände att min filosofi A-kunskap börjar försvinna, och vad får jag då erminna mig om? Jo, att begreppet jag inte kunde komma ihåg är "analytisk sats a priori". Sambandet kommer här; Det var ingen mindre än Kant som grundade detta.
Ohhhwhhwh *gör jättedåliga spökljud*
Förenklad fotnot:
Kant menar att "skalliga har inget huvudhår" är exempel på en analytisk sats a priori, alltså en sats som är sann på grund av ordens betydelse och är så oavsett erfarenhet, vilket andra skulle ifrågasätta, eftersom "skallig" betyder just att man saknar huvudhår. Ingen kan däremot ifrågasätta huruvida den är analytisk, bara om den skulle vara så oavsett empirin..
Fan jag måste läsa filosofi.
Ytterligare (slumpmässiga?) samband
Efter att mina drömmar i natt gav mig en extrem obehagskänsla så har det hänt lite fler oförklarliga saker idag.
Jag och Shayan var som sagt ute och gick. Vi gick rakt fram på en väg när han plötsligt föreslog att vi skulle gå upp på en tvärgata in i skogen. Han hejade på en kille som snabbt cyklade förbi i brådska vilken visade sig vara en vän som kommit tillbaka till Umeå över sommaren som han inte träffat på länge.
När vi gick hem från ängarna på ursprungsvägen så föreslog jag att vi skulle gå över till en gräskantad cykelväg så att Lex kunde få göra sina behov. På den vägen kom en annan kille gående emot oss, ytterligare en vän som han inte sett på år och dar som Shayan inte ens visste var tillbaka i Umeå.
Tänkte inte mer på att våra korta, slumpmässiga avstickare gjort att vi träffat dessa personer förrän Shayan idag sa att filmtiteln till filmen jag snackade om i "Ödesinlägget" var High Fidelity. Jag sa att det inte var den utan High Fidelity är en skitbra film med John Cusack. Vi snackade inte mer om det, men jag gick och köpte en film på Rusta nu ikväll för att jag inte hann hyra någon p.g.a. att bilen pajade på väg till jobbet.
Den filmen heter Broken Flowers och huvudrollen är specialskriven för Bill Murray. Aldrig hört talas om den förut och valde den enbart för att just han var med i den. Bra kvalitetsindikator.
När jag slår på den så inser jag snabbt att själva handligen i filmen är kopiöst lik just High Fidelity...
Mörkrädd, någon?
Håller jag på att vakna, Neo?
Nu är det natt igen.
Eller näe, det är ju kväll fast jag jobbar natt. Började fem.
Därinnan hade jag en rätt spännande förmiddag. Igår kväll såg jag och Shayan Animatrix, animerade kortfilmer som ska "förklara" The Matrix, och sedan Che part I med Benizio Del Toro som Che. Både han och snubben som spelade Castro var sjukt lika originalen.
Vi håller på att få klart i lägenheten och just nu är det bara tre ramar som ska få motiv i sig som är ogjort. Funderar på att sätta upp en bild på Che där han skrattar, jag tycker det vore mycket läckert. Visst, för att sätta upp en bild på en person som man egentligen inte skulle sätta upp i rent estetiskt tilltalande syfte om det inte vore för den idealistiska faktorn kanske man måste plugga på litegrann. Måste ju kunna försvara vårt val inför alla politiskt medvetna petimätrar (hahaha för pluralis där) som kommer att komma hem till oss. Samtidigt tycker jag liksom att vadå, så länge jag tilltalas av hans revolutionära läggning, hans kärlek till socialismen och hans beredskap att dö för det han tror på så ger jag faktiskt fan i huruvida han misshandlade sin fru eller avrättade motståndare utan rättegång. Där har ni hört det.
Hursomhaver så gick vi och la oss och jag tänkte sova till en sisådär 15.00 eftersom att jag ju ska orka vara vaken i natt, men tji fick jag för det. Jag som alltid, utan undantag, sover bort varenda ledig dag om jag inte blir våldsamt uppväckt, vaknade hela natten. Först av en fruktansvärt obehaglig dröm.
Jag vaknade upp ur vår dubbelsäng av att det var folk utanför oss på gräsmattan och lekte fyllelekar mitt i natten. Jag stod och kikade ut genom fönstret och efter en stund var de borta. Eftersom att jag inte kunde somna om så gick jag ut i lägenheten och insåg att jag befann mig på ett mentalsjukhus, eller behandlingshem, där en väldigt obehaglig stämning rådde. Jag försökte tala personalen tillrätta genom att skrika och berätta hur värdelösa de var, men inte fick jag någon tablett för det. Hela tiden var jag medveten om att det var en dröm, men jag KUNDE INTE VAKNA. Gick in i sovrummet för att be Shayan om hjälp, men då var Malin där. Jag förklarade för henne, lugnt och sansat, att jag inte kunde vakna upp ur drömmen och bad henne väcka mig men hon bara gjorde narr av mig och skämtade kring det hela. Jag blev oerhört frustrerad och när jag insåg att jag inte skulle kunna vakna så gick jag ut till de allmänna utrymmena igen. Där var inte stämningen bara obehaglig längre, utan rentav hotfull och de intagna hade sex med varandra överallt, ingen skillnad syntes mellan personal och patienter och ur ingenstans kom en person emot mig med ett avbrutet sopskaft och började slåss med mig. Jag sprang tillbaka in i sovrummet, la mig ner och tänkte "NU MÅSTE JAG VAKNA", innan det är försent liksom, och som på beställning vaknade jag och låg och stirrade in i väggen. Tog ett tag innan jag hade lokaliserat mig och därefter insåg jag att jag hade legat på ett sätt med mina armar så att de värkte och ömmade och inte riktigt gick att använda som jag ville. Usch och fy.
Jag steg upp och drack lite och sedan gick jag och la mig igen. När jag hade somnat om så vaknade jag av att Shayan stod i hallen, redo att ta på Lex kopplet och gå ut. Jag frågade var han skulle och han sa att han skulle till sin mormor och vara där en timme.
Återigen vaknade jag, och Shayan stod inte alls i hallen. Han var med mig inne i sovrummet, och när jag berättade om min dröm så sa han att han var påväg till sin mormor och att han hade tänkt vara där ungefär en timme. Uhhhh. Jag börjar bli lite smårädd för mig själv. Imorse läste jag också Shayans tankar genom att just innan att han tänkt fråga om vi ska köpa ett tv-spel så hann jag fråga...
Weeeeird.
Sedan följde dagen som följande, att jag steg upp och följde med Shayan och Lex ut. Vi var ute på ängarna och kastade lite saker och Lex fick springa löst, sedan hem igen och jag skjutsade min älskling till jobbet. Där utanför så vägrade bilen starta. Jag lämnade den, gick tokfort till närmsta mack typ 40 minuter bort, köpte en dunk och bensin, beställde taxi tillbaka till min bil, åkte hem med Lex, hämtade sushin som vi fick av mamma igår när hon var här och hälsade på och kom i tid till jobbet.
Så, nu är vi här.
Hej så länge från kanske sovande Linn.
Eller näe, det är ju kväll fast jag jobbar natt. Började fem.
Därinnan hade jag en rätt spännande förmiddag. Igår kväll såg jag och Shayan Animatrix, animerade kortfilmer som ska "förklara" The Matrix, och sedan Che part I med Benizio Del Toro som Che. Både han och snubben som spelade Castro var sjukt lika originalen.
Vi håller på att få klart i lägenheten och just nu är det bara tre ramar som ska få motiv i sig som är ogjort. Funderar på att sätta upp en bild på Che där han skrattar, jag tycker det vore mycket läckert. Visst, för att sätta upp en bild på en person som man egentligen inte skulle sätta upp i rent estetiskt tilltalande syfte om det inte vore för den idealistiska faktorn kanske man måste plugga på litegrann. Måste ju kunna försvara vårt val inför alla politiskt medvetna petimätrar (hahaha för pluralis där) som kommer att komma hem till oss. Samtidigt tycker jag liksom att vadå, så länge jag tilltalas av hans revolutionära läggning, hans kärlek till socialismen och hans beredskap att dö för det han tror på så ger jag faktiskt fan i huruvida han misshandlade sin fru eller avrättade motståndare utan rättegång. Där har ni hört det.
Hursomhaver så gick vi och la oss och jag tänkte sova till en sisådär 15.00 eftersom att jag ju ska orka vara vaken i natt, men tji fick jag för det. Jag som alltid, utan undantag, sover bort varenda ledig dag om jag inte blir våldsamt uppväckt, vaknade hela natten. Först av en fruktansvärt obehaglig dröm.
Jag vaknade upp ur vår dubbelsäng av att det var folk utanför oss på gräsmattan och lekte fyllelekar mitt i natten. Jag stod och kikade ut genom fönstret och efter en stund var de borta. Eftersom att jag inte kunde somna om så gick jag ut i lägenheten och insåg att jag befann mig på ett mentalsjukhus, eller behandlingshem, där en väldigt obehaglig stämning rådde. Jag försökte tala personalen tillrätta genom att skrika och berätta hur värdelösa de var, men inte fick jag någon tablett för det. Hela tiden var jag medveten om att det var en dröm, men jag KUNDE INTE VAKNA. Gick in i sovrummet för att be Shayan om hjälp, men då var Malin där. Jag förklarade för henne, lugnt och sansat, att jag inte kunde vakna upp ur drömmen och bad henne väcka mig men hon bara gjorde narr av mig och skämtade kring det hela. Jag blev oerhört frustrerad och när jag insåg att jag inte skulle kunna vakna så gick jag ut till de allmänna utrymmena igen. Där var inte stämningen bara obehaglig längre, utan rentav hotfull och de intagna hade sex med varandra överallt, ingen skillnad syntes mellan personal och patienter och ur ingenstans kom en person emot mig med ett avbrutet sopskaft och började slåss med mig. Jag sprang tillbaka in i sovrummet, la mig ner och tänkte "NU MÅSTE JAG VAKNA", innan det är försent liksom, och som på beställning vaknade jag och låg och stirrade in i väggen. Tog ett tag innan jag hade lokaliserat mig och därefter insåg jag att jag hade legat på ett sätt med mina armar så att de värkte och ömmade och inte riktigt gick att använda som jag ville. Usch och fy.
Jag steg upp och drack lite och sedan gick jag och la mig igen. När jag hade somnat om så vaknade jag av att Shayan stod i hallen, redo att ta på Lex kopplet och gå ut. Jag frågade var han skulle och han sa att han skulle till sin mormor och vara där en timme.
Återigen vaknade jag, och Shayan stod inte alls i hallen. Han var med mig inne i sovrummet, och när jag berättade om min dröm så sa han att han var påväg till sin mormor och att han hade tänkt vara där ungefär en timme. Uhhhh. Jag börjar bli lite smårädd för mig själv. Imorse läste jag också Shayans tankar genom att just innan att han tänkt fråga om vi ska köpa ett tv-spel så hann jag fråga...
Weeeeird.
Sedan följde dagen som följande, att jag steg upp och följde med Shayan och Lex ut. Vi var ute på ängarna och kastade lite saker och Lex fick springa löst, sedan hem igen och jag skjutsade min älskling till jobbet. Där utanför så vägrade bilen starta. Jag lämnade den, gick tokfort till närmsta mack typ 40 minuter bort, köpte en dunk och bensin, beställde taxi tillbaka till min bil, åkte hem med Lex, hämtade sushin som vi fick av mamma igår när hon var här och hälsade på och kom i tid till jobbet.
Så, nu är vi här.
Hej så länge från kanske sovande Linn.
Ödet?
Minns ni den där amerikanska tonårsfilmen där ett plan kraschade, som gick ut på att ens dödsstund var förutbestämd och en grupp tonåringar som kom på det här försökte lura döden? Det var en skräckis i Scream-anda, typ.
Anyhow. Detta fick mig osökt att minnas den filmen och får en ju onekligen att överväga hela den där ödesgrejen en gång till.
Sov gott!
Anyhow. Detta fick mig osökt att minnas den filmen och får en ju onekligen att överväga hela den där ödesgrejen en gång till.
Sov gott!
Antichrist
Det har varit så mycket jobb, besökare och arbete här hemma att vi knappt hunnit se varandra, jag och Shayan. Igår fick vi oss i alla fall på bio och efteråt åkte vi hem och satt och försökte plocka sönder filmen men jag känner ändå inte total klarhet. Spelar ingen roll dock. Vi satt och pratade i flera timmar och klockan var nog sex innan vi kom i säng. Alltså ja. Vi lämnade ju filmsnacket. Men sådana där kvällar och nätter älskar jag. Det finns inget bättre än när man hinner prata med varandra och ta på varandra och inte känna av varken världen utanför eller den inuti en. Att bara finnas tillsammans.
Filmen var givetvis denna ovan. Jag har längtat sedan i höstas på att se den och på sätt och vis är alla förväntningar uppfyllda. Däremot trodde jag inte att jag skulle må så dåligt av den. Det var nästan panikartade känslor i mig under vissa stunder och jag hatade resten av besökarna som hade mage att skratta, ja SKRATTA, när det var som värst. Äckligt tanklöst.
Jag förstår att den kan kännas lite pretantiös, men... It's not! Hehe. von Trier har bevisat att inga monster eller spöken behövs när vi människor finns.
Känslan den lyckades leverera är ändå en enorm prestation.
Vill inte säga mer än så. Se den.
Idag är det tydligen nationaldagen. Synd att den inföll på en lördag så att folk inte får ledigt. Nu ska jag åka och hämta Lex som fick promenera med Shayan till jobbet.
Hej!
Kvällstanke 2
Nu ikväll har jag tänkt på det här med övermänniskor. (Ett begrepp som varken egentligen finns eller bör brukas.)
Jag älskar karaktärerna i svenska Draknästet, särskilt Richard Båge. De är framgångsrika, intelligenta, insatta, fortfarande ödmjuka och framförallt rika. Soooo cool.
Jag har en förmåga att se rätt dystert på människor som är på något sätt lite i utkanten av det där.
Lata, arbetslösa (notera, inte -sökande), partyknarkande (sedan riktigt nedgångna har jag däremot bara sympati för), alkoholister (detsamma som knarkarna gäller även här), anorektiker som inte vill bli friska, de med låg självkänsla som låter det gå ut över andra osv osv.
Lustigt nog ser jag nog däremot inte ner på riktigt asdumma personer. De kan liksom inte hjälpa att deras synapser sviker dem.
Det värsta utav allt måste vara de normalbegåvade... Hör bara på ordet. Och som Nina Hemmingssons karaktär säger till sin vän när hon berättar att hon ska skilja sig från sin man efter 30 år för att hon upptäckt att han är normalbegåvad; "Vet du hur lite som krävs för att man ska klassas som normalbegåvad?".
Detta är ju alltså de människor som har potential till att kunna bli någonting, som skulle kunna utveckla sina mänskliga sidor med t.ex. litteratur, nyhetsprogram, försök till självinsikt genom tankeövningar, konstnärligt djuplodande filmer ja, ni förstår, men skiter i det.
Givetvis förstår jag ju att många kan välja den enkla vägen och bara flumma på utan eftertanke eller motivation till att göra någonting av sig själva, för att de mår bra av fortsatt ignorans inför världsordningen och aldrig behöver bemöda sig om att överväga huruvida de gör rätt eller fel gentemot andra eller att fundera på varför saker och ting fungerar som de gör, varför människor blir sjuka, hur samhällsskikt och klasskillnader skapas, varför Afrika ser ut som det gör, vad riskerna med högerpolitik är osv osv. Jag förstår att det är enkelt, men vilken sorts människa gör det dem till?
Så ja, elitistiska drag hos mig finns det absolut.
Detta är dock en insikt jag har mått lite dåligt över och har behövt använda svart komik för att ursäkta, fram tills ikväll då jag fick en uppenbarelse (från gud förmodligen om jag hade trott på en sådan), nämligen att dessa elitistiska tankar, där man faktiskt gör skillnad på folk och folk, gör mig till en bättre människa.
Om jag inte hade haft förmågan att uppmärksamma skillnader hos olika personsorter och därefter agera efter vad jag tycker är rätt gentemot dessa med till exempel överseende för deras tillkortakommanden, att ta tillvara deras bra sidor, ställa mig på en nivå där vi kan mötas, och att framförallt använda mina mänskliga styrkor till att faktiskt få någon annan att må bättre, då hade jag ju inte varit det minsta bättre än människorna jag skriver om.
Era spontana tankar?
Gud så högmodigt detta lät. Missförstå mig rätt.
Puss.
Ångestfri
Sista natten för den här gången börjar nu.
Just nu kollade jag in tv.nu och tänker; hur stor är chansen att den enda sena filmen som går på alla befintliga tv-kanaler är ett fransk-belgiskt sociologidrama från 2005 och du redan har sett den?
Tydligen stor om man är Linn. Blir ingen film då, men det är okej för jag läser en svinbra skräckdeckare just nu, Johan Theorins Nattfåk. När den är klar, som den lär bli snart, ska jag fortsätta läsa Helena Henschens Hon älskade och ett sista alternativ som jag har med mig är Fredrik Strages Fans. Härligt citat från omslaget; "Kapitlet om Lena Nylén, kvinnan som trodde att Evert Taube beordrat henne att bränna ner Sjösala, [...]"... Kan inte bli dåligt.
Jag älskar när jag är på det humöret som jag är just nu. När ångesten är frånvarande så blir jag väldigt kreativ i huvudet. Inte på att skapa saker, men på att ta reda på saker, börja träna, tänka ut dieter, längta efter saker, planera förbättringar i livet osv.
Just nu är jag sugen på att
- jogga
- koka upp en massa broccoli och ha i en återförslutningsbar burk i kylen och äta tillsammans med äggviteomelett på morgonen
- sluta snusa
- köpa gymkort och eventuellt använda det
- leta upp musikbloggar och få en massa inspiration till ny musik (börjar faktiskt känna att jag har stagnerat lite i mitt musikintresse vilket suger hårt)
- kolla på ams efter nya jobb inom ett helt nytt område (alltså inte vården) till hösten
- plugga till civilekonom
Hej så länge.
Just nu kollade jag in tv.nu och tänker; hur stor är chansen att den enda sena filmen som går på alla befintliga tv-kanaler är ett fransk-belgiskt sociologidrama från 2005 och du redan har sett den?
Tydligen stor om man är Linn. Blir ingen film då, men det är okej för jag läser en svinbra skräckdeckare just nu, Johan Theorins Nattfåk. När den är klar, som den lär bli snart, ska jag fortsätta läsa Helena Henschens Hon älskade och ett sista alternativ som jag har med mig är Fredrik Strages Fans. Härligt citat från omslaget; "Kapitlet om Lena Nylén, kvinnan som trodde att Evert Taube beordrat henne att bränna ner Sjösala, [...]"... Kan inte bli dåligt.
Jag älskar när jag är på det humöret som jag är just nu. När ångesten är frånvarande så blir jag väldigt kreativ i huvudet. Inte på att skapa saker, men på att ta reda på saker, börja träna, tänka ut dieter, längta efter saker, planera förbättringar i livet osv.
Just nu är jag sugen på att
- jogga
- koka upp en massa broccoli och ha i en återförslutningsbar burk i kylen och äta tillsammans med äggviteomelett på morgonen
- sluta snusa
- köpa gymkort och eventuellt använda det
- leta upp musikbloggar och få en massa inspiration till ny musik (börjar faktiskt känna att jag har stagnerat lite i mitt musikintresse vilket suger hårt)
- kolla på ams efter nya jobb inom ett helt nytt område (alltså inte vården) till hösten
- plugga till civilekonom
Hej så länge.
